Mitt Fönster Mot Horisonten

flyttar...

2010-08-03T09:41:00.005+02:00

...bloggen alltså.

Jag har länge försökt ansluta min mobil så jag kan blogga från mobilen. Då kan man ju lägga upp bilder och vara en mycket roligare bloggare som fångar roliga moment och delar med sig av dem. Jag skulle också blogga mer ofta.

Nu ger jag upp och flyttar till blogg.se. Inte lika bra designmallar och jag har inte lärt mig hur man programmerar själv, men det får duga, bloggen blir roligare ändå. Jag vill gärna att ni följer med till nya adressen:

http://anotherplaceincyberspace.blogg.se

sista semesterrycket

2010-07-21T10:57:00.003+02:00

OK, vackert väder idag med. Igår var vi mycket trevlig utflykt till Annki ute på landet utanför Skillingaryd. Härlig ostörd miljö, massor av utrymme för barn utan att oroa sig för kringstrykande bilar. Trevligt sällskap som jag väntat mig. Signe ville först upptäcka alla nya leksaker, men kom sen igång i lek med lilla Lilly. De gick som lattemammor med sina dockvagnar. Natutligtvis blev det ett elände när vi skulle åka, hon ville inte följa med. Simon tittade fascinerat på de unga herrarna som bodde i huset (8 och 10 år gamla), ville allt stoja med dem men vågade inte. Kanske kommer han igång nästa gång.

Sista rycket nu på semestern... Simon har följt med Daniel på badutflykt. Vid 15 kommer grannen på fika. Det ska bli fint idag men sen kommer regnet. Jag måste säga att semestern varit härlig. Det blev en del för barnen att uppleva också. Ingen utlandsresa detta år heller. Ingen mening med för små barn, anser jag. Nästa år hade det nog varit kul. Men men, det finns mer tid 2010. Jag har ju faktiskt en och en halv vecka kvar.

Astrid Lindgrens värld

2010-07-21T10:54:00.002+02:00

Söndagen den 18 juli tillbringade vi på Astrid Lindgrens värld. Det var faktiskt till och med bättre än vad jag trodde. Barnen hade jätteroligt, allt var påkostat och fint därinne och de kunde titta på flera föreställningar. Signe fick med sig en Pippidocka och barnen fick varsitt litet träsvärd. SÅ, jag kan rekommendera detta...

sommar och sol

2010-07-13T17:07:00.003+02:00

Ja, det är inte alltid soligt men somrigt hett är det. Jag behöver bara gå uppför trappan så badar jag i svett. Dagarna flyter. Ett tag har vi socialiserat lite, Simon har lekt, men nu är många borta. I lördags var vi till Visingsö, hälsade på Thomas, plaskade lite i vattnet, åkte remmalag, åt gott på Solbacken.

Broder Alex med Kajsa var här idag, synd bara att herr Amygdala (vår käre far) alltid måste närvara med sina monologer som tar död på alla samtal.

Rickards far kom hit i söndags kväll, de har varit borta igår och idag, till helsingborg där Rickards farföräldrar bor och en tripp till Tyskland blidde det också. får se vad de kommer hem med...

Simon fick vykort från Daniel idag. Ska strax ge honom det, innan jag värmer fryst linssoppa och steker pannkakor till. :-)

Snabb semesterrapport: Stockholm

2010-07-07T09:07:00.002+02:00

Vi var i Stockholm i tre nätter. Den tiden gick alltför fort. På onsdagkvällen åt vi middag på fina Gröna Stugan med Alex och Kajsa. Torsdagen tillbringade vi på Skansen, med Lilla Skansen, lunch på restaurang Solliden, bilbanan, tågåkning, djurpark. Sen gick vi direkt till Polismuséet, bra utställning, och därefter åt vi middag på Boulevard med Alex och Kajsa. På fredag fick vi toppenväder på Gröna Lund. Jättekul hade vi, åkte alla barnattraktioner och Rickard åkte fritt fall. Blå tåget åkte vi också, barnen blev vettskrämda... :-) Efteråt hastade vi ut till Maria, Andreas och Esmeralda, de hade fixat jumbopizza till oss. Tyvärr blev besöket för kort... :-(

Så, på lördagen körde vi hem igen. Vemodigt.

Snabb semesterrapport: Dalarna

2010-07-07T09:05:00.003+02:00

Vi firade midsommar i Rickards pappas hus i Venjan. Väldigt traditionellt med resning av midsommarstång m.m. Tyvärr var vädret inte helt 100 men det kunde ju ha hällregnat. Barnen hade roligt, fick vara med farfar och Ingrid, åka fyrhjuling, spela boll på gräsplanen m.m.

Det är skönt att bara vara. Inte se alla måsten utan vara tvungen till att inte göra alltför mycket. Gilalr atmosfären med skogen i Dalarna. Var ute och sprang två gånger.

hemma igen

2010-07-07T08:59:00.002+02:00

Vi kom hem i lördags kväll. Så vemodigt det kändes att rulla på E4:an från Stockholm, efter denna semestertripp till först Rickards pappa och Ingrid i huset i Dalarna, och sedan Stockholm med mina vänenr och alla roliga aktiviteter. Bara att vara där. Jag är ju född där, den staden är på något sätt alltid mitt "urhem".

Nu har vi mest fixat och donat och pulat och tagit dagen som den kommer. Vi var till IKEA i måndags och tittade på kök, köpte en ny kontorsstol till arbetsrummet. OK, ingen Kinnarps riktigt men fin och helt tillräcklig kvalitet för hemmabruk. SImon fick också en liten kontorsstol till sitt skrivbord. Vi åkte sen till mattaffär och köpte mattor, en ny till Simon och två till hallen på övervåningen. Vilket LYFT det blev.

Igår lekte Simon med kompisar hela dagen, först hemma och sen hos Daniel. Signe blev ledsen för att hon inte fick följa med, kände sig utelämnad. Hur förklarar man för en treåring att de stora inte vill ha med henne? Men vid femtiden var vi hos Åsa och hennes Noah, han och Simon fick snabbt kontakt som gången innan och lekte. Signe var också med en del, men blev trött på kvällen. Inte konstigt, vi kom hem 21:10...

sista dagen

2010-06-23T14:04:00.004+02:00

Idag är det

- sista dagen innan semestern, kommer att vara ledig till 2/8. Att tiden gick så fort ändå. Nu ska jag bara knappa in uppgifter på Outlook och ställa telefonen. Allt är färdigt

- sista dagen för Signe på småbarnsavdelningen Tallen. Får hämta hem hennes grejer, för efter ledigheten börjar hon på Eken. Det ser jag fram emot.

- sista dagen för Simon som förskolebarn. Nu packar han ihop och börjar i förskoleklass på N-skolan i höst. Skola och FRITIDS. Undrar om han kommer att minnas den här dagen när han är 25? Han har nog inte greppat det på riktigt.

Så, imorgon bär det av till Dalarna för midsommarfirande. Vi får väl se när jag kan lägga in en rapport.

Grey like an English summer...

2010-06-21T12:50:00.002+02:00

Nu i fredags hade målargänget kommit, och de har varit här hela helgen. Ett arbetslag på fem man, som jobbar 12 timmar om dagen i tre dagar hittills. De kom imorse när vi skulle åka så de håller säkert på än. Vi räknade ut hur många timmar det skulle bli om Rickard hade gjort det själv, kanske delvis tillsammans med några andra. Bara det är värt pengarna, herre gud! Att kunna sitta och äta jordgubbar medan de sliter utanför. Jag fattar inte att de orkar!

Igår kom Ulrika med familj och hade med sig humöroptimerare, eller vad de nu kallas de där kanelgifflarna. Trevligt. Simon var på kalas igår och var nöjd när han kom hem.

Snart börjar semestern, och huset kommer redan att vara målat. Sååå snyggt!

Förgrömmade onge!

2010-06-17T08:51:00.003+02:00

Igår kväll hade Simon en Emil-revival, ville se Emilfilmerna. Han hann se en men blev mycket upprörd för att tiden inte räckte till de andra.

Han tyckte en del saker var läskiga och gick gå ut ur vardagsrummet för att kika in genom dörröppningen. Emils arga pappa är visst obehagligare än alla rymdskurkar med laserpistoler. Det är ganska enkelt och förståeligt. Det andra är något abstrakt och uppenbart en fantasi. En arg pappa som ryter åt sina barn, drar dem i örat och låser in dem är något som kan vara verkligt, och det blir otäckt.

påfyllning och dränering

2010-06-16T11:19:00.004+02:00

Efter en stressig hemväg (jodå, jag behövde handla på fem minuter och slänga in det hemma på två innan jag hämtade upp barnen) så kom jag och kidsen precis i tid till kalaset. Så vackert och estetiskt uppdukat som man kunde förvänta sig av konstnärliga Josefine, och där fanns två andra par med barn. Ett av dem kände jag igen från tidigare gemensamma träffar, och den andra kvinnan fick jag genast god kontakt med. Vi började prata då vi satt bredvid varandra vid bordet. Hon frågade vad jag jobbar med och jag återgäldar naturligtvis frågan. Det brukar man ju göra. Hon berättar då att hon är barnsjuksköterska, jobbar nu på neonatalavdelningen.

Jaha. Jag kan inte låta bli att fråga efter läkaren, jag som försökte memorera hans namn men som inte kunde det. Kunde inte låta bli om han jobbar kvar. Jag fick ju en hänvisning till honom som Nisse, kunde inte låta bli att fråga om det finns någon som heter Nisse, gav signalement som visade sig stämma. Jodå det är Nisse, men inte heller hon kunde hans namn, och nej, han är inte kvar, kanske har han gått i pension. Kändes som en saknad i mig väcktes, han är borta, han finns inte kvar, människan som hjälpte mig och mitt barn i vår svåraste stund. VAd gör han nu?

Det låter ju så konstigt, att man kan fästa sig vid folk på det sättet, och det är ju inte bara han utan flera andra. Jag hann inte fråga om hon nu möter dem dagligen i sitt arbete. När man är så utsatt och får hjälp betyder dessa människor något. Jag känner sådan vördnad för dessa människor som räddar liv, bokstavligen för de små och bildligen för deras föräldar.

Sen blev det svårt. Hon frågade varför jag undrade, jag kom med ett enkelt svar. Då började hon prata om svåra samtalsämnen. Jag skrev ett SMS till Maria och påtalade att man tycker man har grävt ner sina svartaste lik tillräckligt långt ner men det räcker med att man trycker på rätt knappar så mår man sämre än vad man skulle kunna tro.

Hon jobbade ju på Barn B i april 2007, när vi först var där och vände och sedan återvände efter tiden på Neo. Spelar hjärnan mig ett spratt eller kände jag inte igen henne? Nu lekte våra döttrar ihop med lilla S som fyllde år. Ödet spelar en märkliga spratt ibland.

Signe testade Smillas nya mikrofon, de sjöng "Mamma mia". Kanske ska anmäla henne till Idol redan nu.

kalas med energipåfyllning

2010-06-15T09:25:00.002+02:00

Idag är vi bjudna till födelsedagskalas mitt i veckan. Vi har äran att få gratulera vår lilla vän Smilla som fyller tre år. Smilla är Signes kompis och familjen är våra vänner. Vi skrattade gott när vi insåg att de skulle börja på samma avdelning på förskolan.

Smillas mamma Josefine är en person som jag skulle kalla Energipåfyllare. När man umgås med en sådan person känner man ett slags lugn och harmoni, man blir glad på ett alldeles speciellt sätt efteråt. Alla vänner (och många bekanta) är såklart ett slags påfyllning, man tycker ju om dem och trivs i deras sällskap, men det finns människor som besitter den egenskapen lite extra.

Vad ”krävs” för att de ska upplevas så? Jag tror en viktig komponent i det hela är att de själva är harmoniska och lugna inombords. De är lyckliga och välmående och strålar ut det till sin omgivning. De är balanserade, inte stressade, eller låter åtminstone inte andra känna av det. De upplever såklart bekymmer som alla andra men ser ändå sammanhanget och är nöjda med vägen de valt.

Vad är då jag? Genast börjar jag undra vad jag själv fyller för funktion. Jag har fått uppfattningen om att andra upplever mig som glad och trevlig men det där med stressen… Jag känner mig alltför stressad för mitt eget bästa. Ofta mår jag dåligt för jag tycker det går ut över barnen. Tyvärr tror jag att många delar min situation. Men, upplever andra mig som jäktad?

Jag vet i alla fall en i vår närhet som personifierar det förut så populära begreppet Energitjuv. En person som gör mig och maken på dåligt humör om vi tvingas göra vår plikt och umgås, och som bara är som ett skavsår på hälen. Personen ifråga är bitter, olycklig, har svårigheter av olika slag som gör att allt i livet (relationer, jobb, m.m) kapsejsar och inte verkar kunna ta lärdom av sina erfarenheter. Som en jäsande surdeg ångar denna person ut sin bitterhet på olika sätt, blir en martyr som kräver uppmärksamhet och jämrar sig när denna inte kommer som önskat. Hur kan man bli så tragisk så man inte inser de onda spiraler som snurrar igång? Vem vill ha en sån omkring sig? Jo, de ännu mer misslyckade (då kan ju denna person verka lyckad) och de som helt enkelt blir tvungna.

Jag brukade uppleva min far som energitjuv men nu är han mest ett komiskt inslag. Lite har han i alla fall lärt sig…

Mary Kay-kväll II

2010-06-11T12:46:00.002+02:00

Jag nämnde ju att vi hade Mary Kay-kväll igår. Det var första gången för min del, har hört gott om produkterna innan men aldrig prövat själv.

På eftermiddagen fick jag ett till återbud så jag började bli riktigt orolig och undra om de två gäster som var kvar inte skulle dyka upp av någon anledning. Det är ju lite känsligt när gästerna inte är så många. De är skillnad på barnklädespartyn då man kan rafsa ihop en större hög folk och då gör det inte så mycket att fem inte kommer. Men men, mina två gäster kom, min nätvän Annki med moder. Roligt att träffa henne i verkligheten. Bara det gjorde ju att kvällen var lyckad. Dessutom hade hon med sig sin son, så Simon (och även Signe) fick trevligt sällskap. De höll igång hela kvällen, först med film och popcorn och sen lekte de för glatta livet. På så sätt kunde vi vuxna ostört botanisera bland ljuvliga produkter som Emma visade oss. Hon var så professionell, som jag misstänkte passar hon utmärkt som hudvårdskonsulent och försäljare. Vacker som en dag var hon också i sin dräkt och sitt gyllene hårsvall. :-)

Som sagt, produkterna verkar hålla utomordentlig klass. Var för ovanlighetens skull len som en bebis om mina torra händer. Köpte ett set såklart, men för ansiktet. Det var länge sedan jag investerade i bra hudvårdsprodukter. Innan barnen kom handlade jag ju på Hudoteket, men nu köper jag oftast nån dagkräm i affären, valfri sort. Nu ger jag detta en chans.

Mary Kay-kväll

2010-06-10T09:07:00.002+02:00

Ikväll kommer Emma och ska sälja Mary Kay hudvårdsprodukter. Hon har blivit hudvårdskonsult också, den damen har många järn i elden. Men jag tror ett sånt jobb passar henne utmärkt!

Jag har bjudit in folk, det ska vara 4-5 st förutom mig själv. Det var svårt att få folk att kunna komma i dessa avslutnings- födelsedags- och konfirmationstider. En av mina vänner (Åsa) som skulle komma tog en restresa till Kreta (det gjorde hon väldigt rätt i) så hon uteblir. Det lustiga är att av de tre som nu kommer är två helt okända för mig ("nätvän" med sällskap) och den tredje har jag inte träffat på länge. Ska bli riktigt roligt att träffa nya människor. Naturligtvis för detta stress med sig, ska ju fixa mat och fika och se till att allt flyter, och naturligtvis är min man inte hemma så barnen också är med på ett hörn. Men det går väl att sätta på nån film åt dem... blev tillräckligt av den varan igår då jag skulle städa. Det räcker med flagnad färg på huset, det behöver ju inte vara för sunkigt inuti också.

Ja, vi ska ju måla om huset, och har lejt bort det. De har varit och tvättat av, och där färgen var dålig har det ju flagnat. De skulle komma om två veckor och måla (tre imorgon!) men det går väl inte på grund av det FÖRBASKADE VÄDRET! Tänk om de inte är färdiga innan vi ska åka bort över midsommar! Tänk om vi måste stanna hemma! Vad gör vi då? Eller kan man lämna stan och låta dem måla färdigt?

Jag vet att det finns värre bekymmer, men det stressar faktiskt lilla mig just nu...

"same procedure every year, James"...

2010-06-08T11:35:00.002+02:00

Haha, att man ens kunde hoppas på något annat. Skulle förstås likt miljoner andra svenskar logga in på skattekontot för att förvissa mig om att min skatteåterbäring dimper ner på kontot.

"Tillfällig överbelastning, var god försök igen"... Så har det väl alltid varit.

Men nu ska jag genast dra tillbaka mina hånfulla suckar, för nu kom jag in på kontot och kunde se att utbetalning gjorts. Nu är jag hänvisad till att göra som jag också gör varteviga år - logga in 357 gånger på Internetbanken för att se om jag har blivit rikare. Att man är så patetisk och girig.

Under tiden kan jag skratta åt rubrikerna på dagens spammail:

"Vinn glass hela sommaren"
"Gå ner i vikt och stanna där"
(är det efter att man nyttjat det första erbjudandet?)

"Varför har du itne svarat? Du är i FINAL"
(Jag verkar visst vara i final vecka efter vecka. Tror de jag går på det där?)

Det är JAG, JAG och åter JAG

2010-06-03T11:23:00.004+02:00

Det är inte så ofta länger som jag loggar in på FL (Familjeliv.se) och kollar sforum att ventilera detta. Nu när barnen är äldre blir man mest trött om man läser där. Rabiata wannabees som vill skapa sig en identitet som "perfekt moder" (vilket de har ganska rigida och enkelspåriga uppfattningar om hur man är) och försöker trycka till andra är ganska överrepresenterade. Man tror ibland inte det man läser är sant.

Under detta fem minuter långa besök å denna sajt hittade jag visserligen inte alltför dramatiska saker, men såg en tråd där mamman hade en bekant som under lång tid påstod att barnet är "torrt" och låter det kissa ner diverse inredning i hennes hem. En normal förälder skulle känna djup ånger om barnet vid något enstaka tillfälle kissar ner andras soffa eller matta, men det gör tydligen inte denna socialt kompetenta individ. Att en olycka händer någon gång för det annars torra barnet glömmer måste ju förlåtas, men när det händer i två år, och barnet inte alls ha fattat poängen med att uppsöka toa vid behov?? Till slut hade personen som skrev inlägget i alla fall tröttnat på sin nonchalanta väninna och blivit arg.

Naturligtvis fanns det en person som ifrågasatte detta och tyckte att det bara är "materiella saker". "Det går väl att tvätta?" Ehhh, vilken sund människa vill ha ett nerkissat hem? Ska det lukta offentlig toalett i vardagsrummet? Som om inte det vore anledning nog? Det som skulle uppröra mig ännu mer än detta faktum i sig är att någon tydligen helt struntar i att deras barn (eller vad det nu är) orsakar förödelse i mitt hem. Det ska JAG tåla. Det egna jaget och det egna barnet står i centrum - alla andra ska rätta sig därefter!

SJälv tyckte jag det var så jobbigt när barnen var små och man kom till äldre personer som gärna har hundrafemtio prydnadssaker och små dukar i vardagsrummet. Man fick gå efter dem hela tiden, för inte fick de ju slå sönder nåt. Det är väl ändå det normala om man vistas i någons hem - man visar respekt och förstör inget.

Förr blev man förbisedd, kränkt och skulle rätta sig efter andra och snäva konventioner. Man hade ett hårdare liv och fick försaka mer. Nu ska man ha tillfälle att "förverkliga sig själv". Det är ju såklart jättebra, men som vanligt verkar inte balansen finnas där. Man bör ju faktiskt tänka på andra också, att vi alla ska funka ihop i detta samhälle. I hur många avseenden som helst ska man förbli på en tonårings mognadsnivå hela livet.

Folk ringer och gnäller på att de fått vänta på akuten i sex timmar. (Ja, att det fanns någon som behövde prioriteras före dig, det kunde du inte inse och tycka var förståeligt? VAdå hjärtinfarkt, jag var ju här först, ska JAG vänta, jag jag JAAAAG??) Jag känner nästan vämjelse när jag hör sådant. Skulle bara vilja förpassa e sån fjolla till ett sjukhus i Afghanistan, då kanske tacksamheten ökar. Vi blir bara vekare och vekare. Allt ska serveras och kommer det inte tillräckligt snabbt ska det gnällas.

Signe månar om dockornas säkerhet...

2010-05-27T11:19:00.003+02:00

... därför är hon noga att dockan hon gärna vill ha med sig i bilen sitter på mittplatsen i baksätet med bilbältet på. Sen får ju inte bältet sitta i vägen för ansiktet utan ska läggas korrekt.

Imorse började hon tjata om att hon ville ha en lillasyster. Apropå inlägget innan...

värsta skengraviditeten någonsin

2010-05-17T11:42:00.002+02:00

I helgen hade min mormor 80-årskalas, så vi åkte fredagen 6/5 och kom hem på söndagen 8/5. Vi bodde hos Rickards pappa som ju bor på bra avstånd därifrån. Det är ju alltid trevligt att hälsa på honom (han var i huset i Venjan, sambon Ingrid kunde tyvärr inte komma för hon har massor att göra på jobbet nu), och det hade varit riktigt trevligt om mina tankar inte hade upptagits av det faktum att min mens skulle ha kommit.

Började få PMS-symptom på onsdagen och torsdagen, tänkte att mensen absolut borde komma på fredagen. Hade starka känningar också. Men inget hände, inget på hela helgen. När jag sedan vaknade och mådde illa på lördagsnatten började skräcken gro på riktigt. Man tycker ju att det borde vara omöjligt att bli gravid, men hur ska jag annars börja tolka det hela? Min mens brukar aldrig vara sen.

När inget hänt på måndagmorgonen såg jag mig helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest. Jag hade känt av att jag mådde illa natten till måndag också, något som säkert berodde på att man är vaksam på kroppens signaler, går upp i varv över minsta sensation, och då känner sig ännu sämre. Klassisk panikångestprocess helt enkelt... Nåja, darrande och illamående av skräck slängde jag mig in på närmsta offentliga toalett och kissade på stickan, väntade på domen - som uteblev! Bara ett streck på testet. Jag var så lycklig så jag ville dansa på gatorna, men det besparade jag folket.

Så många orostankar jag hade hunnit få, vad skulle jag göra om det varit positivt? Vi VILL inte ha fler barn. Jag VÄGRAR fortsätta den där odrägliga småbarnstiden ännu några år, och jag VÄGRAR definitivt vara gravid! Jag som börjar se ljuset i tunneln nu när de är tre och fem år och börjar bli lite självständiga, ska jag bli tvingad att börja på ruta ett igen? Jag skulle bli deprimerad. Och vad är alternativet, det som leder till att problement ovan löser sig men som innebär att man tar livet av sitt barn?! Jag är ingen abortmotståndare, men att själv som 35-årig kvinna med hög utbildning, vettig inkomst och en familj som kan ta hand om ett tredje barn väljer bort det på ett sånt sätt... nej, jag skulle få ångest, skulle inte klara det. Hur skulle jag kunna göra det efter mina erfarenheter? Be för sitt andra barns liv och sen gå till samma sjukhus och ta bort det tredje tre år senare?

Nu slapp jag den onda rävsaxen. Jag blev förstås orolig när ingen mens behagade dyka upp, gjorde ett till test i onsdags - också negativt. Bara några timmar senare kom mensen, mer efterlängtad än någonsin tidigare...

ibland blir man glad över att de är sjuka

2010-05-04T09:30:00.002+02:00

Förra tisdagen gjorde jag en felbedömning. Jag trodde jag kunde hinna med en renovering hos frisören innan mötet 15:00. När klockan var 14:45 insåg jag detta faktum, svor för mig själv och undrade vilken anledning jag skulle framföra när jag skulle ringa och krypa till korset med min sena ankomst. Som en räddning från ovan ringde mobilen 14:50. Det var förskolan - Signe har varit gnällig och har nu feber. "Jag kommer så fort jag kan!" meddelade jag käckt och kunde nu ringa upp kollegorna och tala om detta. Så, jag slapp skämmas eller ljuga, att åka och hämta sjukt barn är liksom ett giltigt skäl att utebli från möten eller annat.

När jag sen kom till förskolan var hon mycket piggare, och förblev så resten av kvällen. Vi behövde alltså inte ens vabba som kompensation för räddningen dagen innan.

GRATIS BIO... eller vad du vill!

2010-04-23T11:07:00.004+02:00

Jag som brukar vara så skeptisk mot alla lockelser och erbjudanden drog mig lite för att låta mig värvas, även till Gratis Bio. Jag tänkte att det säkert är för bra för att vara sant. Men till slut lät jag mig övertalas och har inte ångrat mig en sekund. Det går faktiskt att samla poäng ganska snabbt, om man bara vill. Det riktigt roliga är att man kan få poäng när man handlar på nätet, väldigt många kända inköpsställen har samarbete med Gratis Bio. Så när jag exempelvis senast köpte Simons sommarsandaler på Brandos.se så fick jag poäng för detta!

När man är upp i 200 poäng kan man växla in sitt första presentkort, och det finns väldigt många affärskedjor att välja på.

Kom med du också! Klicka bara på denna banner så har jag värvat dig - då får du 75 startpoäng istället för 50!

invalid

2010-04-23T10:47:00.002+02:00

Jag har ju besvärats av nån slags värk i höftregionen under i stort sett hela april månad. Jag har rådfrågat en läkare i förbifarten och han trodde det var en muskel (jag fick den latinska benämningen men den har jag glömt) som är sträckt. "Det går över om några veckor", fick jag veta.

Jag har nog börjat bli lite bättre men igår tränade jag på spinningcykeln. Det var ett tag sen, har mest sprungit när jag fått tillfälle till motion. Det är ju trots allt bäst att få vara ute i naturen. Det var visst ingen hit att stå sådär böjd som man gör när man cyklar, för nu är jag värre. Gå och springa funkar ju och har alltid gjort, det är böjda lägen som blir jobbiga. Tyvärr är dessa moment fler än vad man kan tro. Så nu ser man ut som nån slags halt insekt, känns väldigt kul. Idag ska barnen hämtas tidigare och vi ska till Torbjörn på Swedbank. Vi får väl se om han fortfarande tycker att krymplingen framför sig ska ha lite tillskott på lånet för sina renoveringar...

(jaja, det blir såklart inga problem)

studsmatteflow!

2010-04-19T14:28:00.002+02:00

Jag är oändligt tacksam för studsmattan mina föräldrar donerat till Signes födelsedag. En sån där stor underbar studsig sak med skyddsnät runt. De antipatier Simon visat mot utevistelse på senaste tiden har nu försvunnit. Nu vill han vara ute och hoppa... helst jämt! Bra att han hamnat på annat spår, vill inte ha en datornörd alltför tidigt.

The darkest day of my life

2010-04-14T21:13:00.002+02:00

Lyssnade i andakt på musik i bilen, gick ut i skogen och tog mig en promenad i det härliga vårvädret. Kände vemodet och var glad för allt som kan uppskattas. Den 14 april 2007 var den mörkaste stunden i mitt liv. Inget man vill påminnas för ingående om, men det visar vad man kan känna glädje över, vad man har tagit sig igenom.

påskledighet och kalasande slut - nu språktest!

2010-04-13T14:06:00.003+02:00

Igår var man tillbaka på jobbet igen efter en lång ledighet. Även om man alltid får fullt upp i ett småbarnshem så slapp man åtminstone det där ekorrhjulet, att stressa på morgonen. En del kalas blev det också, ett för släkt och ett för två familjer och deras barn. Nu ska Signe ha kalas på förskolan också, troligen på torsdag. Hon lär få en ganska underlig bild av att fylla år. :-)

Onekligen kom det en massa känslor igår, den 12 april, för inte kommer jag någonsin glömma att Rickard åkte till akuten med då en vecka gamla Signe den 12 april 2007. Senare under natten gav jag mig av för att tillbringa april månad på ett sjukhus. Men aldrig kommer detta att påverka att jag (som alltid sen typ mellanstadiet) älskar april månad mest av allt, det är ljusets tid, nytt liv. Och för mig kommer det alltid att stå för Signes ankomst, och verkligen att övervinna det svåraste och se ljuset i horisonten.

En viktig anledning att minnas är också att vara glad för nuet. 2007 var vi väl på lungröntgen vid den här tiden, omgivna av allvarliga och oroliga sjuksköterskor och läkare. Nu 2010 ska vi till BVC på treårskontroll med språktest. Där ska en mycket glad och pigg Signe och hennes ganska muntra mamma träffa en inte alls orolig BVC-sköterska och allt kommer garanterat att gå utmärkt.

Signe 3 år!

2010-04-04T18:50:00.002+02:00

Flaskan med mousserande som blev kvar efter nyårshelgen kommer nu till sin rätt. Idag är det tre år sedan min fantastiska lilla flicka kom in i mitt liv. 19:39 föddes hon, och efter det blev livet inte sig likt.

Hon har glatt sig åt sina presenter. Rosa Brio dockvagn, dockmöbler, häst med docka, pussel, lera, pärlplattor, bok, ryggsäck, skor, och mormor och morfars roliga present - studsmattan som monterades ute i trädgården. För ett par veckor sedan trodde vi inte att det var möjligt.

Alex och Kajsa kom hit och deltog i födelsedagsfikat. Imorgon blir det släktkalas, och nästa lördag lite barnkalas med ett par vänfamiljer och deras barn.

Lilla Dominatrixen

2010-03-11T12:43:00.002+01:00

Signe är en ganska bestämd ung dam, hon har många idéer och vill gärna genomföra dem. Hon gillar inte att bli hindrad i sin framfart.

För ett par veckor sedan (?) hade hon blivit oense med en fröken som sagt till henne av någon anledning. Denna fröken hade svarat "Här är det jag som bestämmer". Signe kontrar genast "Nej, det är jag som bestämmer!"

Hon älskar att leka och kan hålla på med en rollek i evigheter. Tydligen hade det vid något tillfälle varit någon kontrovers då hon hade bestämt att en liten gosse skulle ha en viss klänning på sig. "Jo, nu tar du den klänningen!" hade hon tryckt på.

Hahaha. Problemet är att jag inte har tid att tillbringa hela eftermiddagen och kvällen med att leka med henne, jag måste tyvärr gör sådana värdsliga saker som att laga mat, diska m.m. Jag får lägga in en extra växel och bjuda hem folk ännu mer. Men det är itne säkert att det bara är det som hjälper - hon vill nog helt enkelt att jag ska leka med henne.

det är krassligt

2010-03-09T09:51:00.002+01:00

Helgen var härlig och kravlös. Inget inplanerat, bara vara. L var faktiskt sjuk och kom inte till Daniel, så han och Simon lekte själva hos honom. Tydligen hade det gått bra och de var ute en hel del. det kan såklart ha gått jättebra om L också kommit, trots allt har jag hört att Simon och Daniel leker tre tillsammans med I., och jag förstår det då som att Simon inte tappar fokus. De leker visst Star Wars. Otippat va? Det är hans nya intresseområde, och det är såklart inget konstigt med det. Det är bara den här dragningen till datorvärlden som stör mig. Det känns som ett missbruksbeteende, att bli så uppslukad och ha sån längtan efter där skärmen. Vi får lägga så mycket energi på tjat och gnäll så det blir på gränsen till outhärdligt. Det finns två-tre Star Wars-spel han spelar. Jag skulle vilja att han lekte mer med Signe igen. Hon verkar tröttna på honom, vill inte att han ska vara med. Man slits mellan två läger, och är man själv hemma med ansvar för mat, disk m.m. blir det en ganska svår uppgift.

Men, han blev sjuk på söndagen, hostade mer, fick feber. Igår var jag hemma med honom. Febrig och hostig som han är kan man inte ställa så mycket krav. Han fick spela, vi tittade på film. Han verkar visst gilla att vara sjuk, vi förstår varför. I alal fall blev dagen ganska lugn även för mig.

Mötet i torsdags gick bra. Har precis pratat med specialpedagogen också, en klok och varm kvinna som ser alla hans starka sidor. Det är tur att hon finns. Sen har vi dessa underbara förskolefröknar. Jag får ångest av tanken att skiljas från dem, men han möter säkert nya underbara människor i förskoleklassen. Hoppas Signe får flytta över till dem snart.

Kan inte den här veckan vara över?

2010-03-03T09:59:00.002+01:00

Vackert är det i alla fall ute, önskar man hade mer tid att gå på promenader i solen och bli på gott humör. Jag är i alla fall låg, det är för många stressfaktorer som tynger...

- Simon är för fixerad vid dataspelet han fick för ett tag sen. Får han inte sitta där så är han helt rastlös och springer omkring, och om man får honom till att börja leka så är det "spel-lek". Han leker knappt med Signe längre, hon blir då som ett plåster på mig för hon vill leka jämt. Rollekar ska det vara, och absolut inget skjutande, tappande av röda trådar eller dylikt. Det ska typ vara att tre dockflickor ska åka och bada, de ska ha en dialog med varandra och allt ska ske i lugn och ro. Faktum är att hon har portat sin storebror från rummet. Inte alls bra.

- Betungande möten på jobbet, bland annat det mest oönskade ärendet idag, där folk har fastnat i rigida lösningar och förväntar sig trollspön. Stress, en massa ärenden som ligger på bordet, massor att göra. Splittrat. Det funkar om man får komma hem och vila hjärnan sen, men nej.

- Möte imorgon BVC - förskola. Jag vet inte vad jag ska tycka. Trött på problematiserandet, för visst sipprar det in i mig.

- Daniels pappa ringer, han vill att Simon ska komma och leka på lördag. Det låter såklart bra, Simon och Daniel leker bra ihop. Sen ringer han tillbaka och meddelar att han kommit på den ljuvliga idén att Love ska vara med, så de kan leka alla tre. Inget ont alls om Love, han är jättetrevlig, funkar rätt bra med Simon, och visst är det generellt en god idé att de ska leka ihop. Det är bara det att Simon lätt tappar koncentrationen och överblicken när det är fler än en och ingen vuxen håller strukturen. Hoppas han inte gör det bara, och det kan ju såklart gå jättebra.

Jag vet att jag låter negativ. Det blir säkert bra, alltihop. Men vart tar man vägen med det jobbiga?

Eländet är ju i alla fall vackert!

2010-03-02T11:02:00.002+01:00

Syftar på snön nu, har ytterst ambivalenta känslor för den. Vacker är den, den inbjuder till mer lek för barnen än vad att stå ute och glo i slask gör, och inte heller gillar vi vuxna mörker och slask. Det är bara det att det blir så många praktiska problem! Tyvärr tvingas jag dagligen att köra och parkera min bil på dessa obehagliga vägar, och dessa snövallar som jämt är i vägen. Igår var det riktigt obehagligt att köra hem från jobbet, det var snorhalt ute.

Förra lördagen körde jag fast med bilen, jag idiot trodde att det gick att åka till stan när det fallit ca 50 cm nysnö överallt och ingen plogbil hade kommit på vår gata. Lyckades behålla lugnet och barnen gjorde det också. Tur att man har snälla grannar som kan rädda en. Pinsamt.

stora pinsamheter

2010-02-17T13:37:00.002+01:00

Igår hände en av dessa grejer man fruktat ska hända. Jag hämtar Signe på förskolan, har hämtat Simon innan och vi går in och klär på henne. Då kommer lille N med sin mamma, en snäll, rar och kraftigt överviktig kvinna. Jag säger "här kommer lille tomten", då sonen har knallröd overall och lurvig mössa till. Signe skrattar förtjust och hennes ögon glittrar. Ur hennes lilla mun kommer ett glatt utrop.

- VILKEN STOR MAMMA! Haha, vilken stor mamma!

Inte alls med något förakt eller kritik i rösten, hon var mest hänförd och nästan lyrisk över att lille N hade fått så mycket mamma.

Jag hoppas verkligen att damen i fråga inte riktigt uppfattade vad hon sade, det kändes inte alls roligt. Trots allt vill man inte göra någon ledsen. Undrar vad hon isåfall känner för oss i fortsättningen, nu tycker hon väl att Signe är en liten rackarunge från helvetet. Hon förstår säkert liksom jag att det inte är illa ment, det är ju bara vuxna som har bestämt sig för att eventuellt döma henne, barn konstaterar bara att de ser något annorlunda och kanske till och med tycker det är trevligt. Men känslorna säger något annat, de säger att man blivit sårad och det gör ont. Kan tänka mig att det inte är första gången hon fått höra såna saker av småbarn...

I-landsproblem, part I

2010-02-02T08:38:00.002+01:00

Varför får man för sig att ta på sig så dumma uppdrag som att storhandla på ICA MAXI med två småbarn? Man ska vara effektiv, liksom. Det är extra onödigt när man är dunderförkyld och inte fått sova på natten. Man har i alla fall ett trumfkort - det är lördag och det obligatoriska godistjatet behöver inte stävjas med det eviga tjatet tillbaka om att "det är iiiinte lördag idaaaaag". När vi kommer dit har de stora förväntningar på att få åka en sån där kundvagn med en bil där fram. En sån finns det på ICA Supermarket där jag jobbar, och de sitter då saliga bakom varsin ratt när jag handlar. Sist vi var tillsammans på ICA MAXI tyckte jag mig skymta en sådan och lockade dem med att få en åktur.

Visst hade de sådana vagnar... men med EN plats och EN ratt? Fånigt desperat som man är i situationens hetta blixtrar man av raseri och undrar hur de tänker när de har vagnar med EN ratt? Naturligtvis blir det megabråk om vem som ska få åka. Jag försöker medla om att de får turas om, men det är med nöd och näppe vi kommer in i affären. Sen när vi är halvvägs mot kassan påpekar Signe att hon är kissnödig. Innan dess har hon insisterat på att få ha på sig sina glittrande inneskor så hon ser ut som en liten zigenare i affären. Ett antal varor på listan glömdes av på grund av den ilfart vi fick fortsätta i.

(I-landsproblem, ja, de är nog tacksamma för att kunna handla mat i många länder).

Om vi nu fortsätter på temat i-landsproblem så är jag dödligt trött på att köra bil i snömodd. Och SJÄLVKLART ska det till att snöa när jag bokat in grejer långt bort så jag ska behöva köra extra mycket i halkan. Allt går så långsamt och tar sån tid, som att komma iväg på morgonen. Jag är less på vinter och tjocka overaller och bylsiga kläder som ska krånglas på mig och två småbarn, jag vill ha vååååår nuuuuuuuu....

Jag darrar av skräck...

2010-01-29T10:58:00.003+01:00

... och nej, jag har inte blivit bombhotad eller fastnat i hissen tillsammans med en massmördare. Inga spöken, monster eller gastar har heller behagat dyka upp ur avloppet eller något annat spännande.

Igår hämtar jag Signe och får då höra:
"Igår var den en som gick hem med magsjuka...."

MAGSJUKA! Jag kan stå ut med dessa satans förkylningar som vi under den gångna veckan fått hem, inte är det konstigt när småbarnen går och pussar varandra med rinnande snornäsor som de trycker in i kamratens ansike... (nice - kanske ska testa om mina kollegor uppskattar sådana kärleksbetygelser?) Men magsjuka vill jag inte få hem! Jag hatar att kräkas, och blotta tanken på att hela familjen ska börja spy samtidigt känns mer skrämmande än det mesta just nu.

Tur att det är fredag. Magvirusen kanske dör ut under helgen så vi kan våga visa oss på förskolan.

Star Wars-mania

2010-01-27T08:31:00.002+01:00

Simon har blivit Star Wars-frälst. Det började ju med Wii-spelet som mina föräldrar har hos sig, Lego Star Wars-spelet blev mycket intressantare än Mario Kart som han annars så gärna ville spela där. Han började leka "Star Wars" hemma, både han och Signe gick runt med var sin tuschpenna som lasersvärd och letade bovar att besegra och skatter att hämta. Sen Vi köpte hem nåt litet Lego-Star Wars-set, som blev väldigt populärt. Rickard kom på idén att han kanske skulle uppskatta att titta på en film. Vi tänkte oss då den allra första ur den senare trilogin, den när Anakin var liten och Jar Jar Binks lallar runt. Tyvärr insåg vi att vi inte har den hemma, den tycker åtminstone jag är den sämsta av dem alla. Nu är den beställd. Istället fick han se valda delar av "The Empire Strikes Back" och han var helt exalterad. Jag zappade bort det som jag bedömde olämpligt, men han såg ju större delen av filmen. Vi fick ju förklara eftersom den är på engelska och han hinner inte läsa texten. Naturligtvis utelämnas för komplicerade dialoger och alla former av fara tonas ner.

Nu är det Star Wars, för fulla muggar, som gäller. Han leker med lego och leker rollekar inspirerade av Star Wars. Igår vann jag en auktion på Tradera, gällande en helt ny Hoth Rebel Base, väntar nu otåligt på att den ska komma hem. Vet någon som kommer att bli överlycklig. Säkert påverkar man, då jag själv älskade Star Wars-filmerna som liten.

Och för den som undrade...

2010-01-21T13:49:00.002+01:00

... så överlevde jag TV-sittningen i onsdags. Det var värre att ta sig dit med ovilliga barn och snömodd utan dess like. Platsen är högt belägen och det var med nöd och näppe vår kära Volvo V70 kom uppför den branta långa backen. Halt och moddigt, och ingen hade hunnit ploga. Det blir förstås svårt att få något vettigt sagt på så kort tid, så allt kändes bara avhugget och halvdant, men det ordnade sig. Man känner sig mer nervös än vad som syns. Jag kommer ihåg en situation där jag skulle presentera vårt team (förra jobbet) på en scen, framför en stor samling människor, och jag tyckte mest jag svamlade. Efteråt fick jag höra att det lät så träffsäkert och att det var så bra...

Som sagt, har ingen rädsla att tala inför folk om det är något man kunnat förbereda och man känner att man har kontroll. Det här kändes mer osäkert.

En artikel fanns i lokaltidningen, om debatten. Jag satt bakom kameran på bilden så man ser bara mina ben. Jag var helsvart, lång svart skjorta från Esprit, svarta jeans och svarta kängor. Det passade väl utmärkt till den svarta bänk jag satt på.

bilder

2010-01-20T21:34:00.010+01:00

Renoveringen av nedervåningen blev äntligen färdig i senare delen av november 2009. Sovrummet ser ut såhär. Det saknas tavlor ovanför skinnfåtöljerna men det kommer...

Snowracer på tomten. Egen backe är praktiskt. Mindre praktiskt att klippa gräs där på sommaren, men det får man ta.

And off we go... Jag övervakar i min sumobrottarvinterjacka som väger typ fem kilo men som man aldrig fryser i.

Julafton, kidsen prövar de nya munderingarna...

scenskräck

2010-01-18T10:45:00.002+01:00

Jag har blivit uppringd och tillfrågad att vara med i ett debattprogram. Lokal-TV visserligen, tur är väl det, men jag får ändå svaga känningar av obehag och önskar jag tackat nej. Jag var tveksam i början men blev övertalad. Jag är social och inte rädd att tala offentligt, men det känns ändå osäkert att inte veta exakt hur det går. Även om det är lokal-TV kommer ju folk att titta. Ingen bästa sändningstid, men i alla fall. Jag har ingen större erfarenhet av TV, tänk om jag stakar mig... :-D Det går säkert bättre än vad känner nu, men nu är det inget vidare lustfyllt för en kontrollmänniska som jag.

Tröstar mig med att se fram emot denna till sommaren (till Signe då alltså)... Har inte beställt men lär nog göra det. :-)

http://www.matadorkids.se/index.php?act=viewProd&productId=3475

vardag igen

2010-01-11T10:20:00.003+01:00

Det långa jullovet jag sett fram emot hela hösten är nu slut. Idag påbörjas den första vanliga veckan, den som det kändes som en evighet till. Time flies when you have fun, eller hur?

I onsdags kände jag en viss ångest över att det var slut, bävade för att dra igång det där förbannade ekorrhjulet med dagisstressen och alla krav. Samtidigt började en röst inom mig viska att det faktiskt kommer att bli skönt att få tillbaka rutinerna igen. Nu förstår jag varför den gjorde sig hörd. Det är ändå rätt trevligt med vardagen. Man skulle ju inte vilja vara utan den, vara i nån slags bubbla utanför systemet jämt.

Batterierna är visst laddade, det märks på alla. Simon är på betydligt bättre humör än vad han var i november. Jag också, det känns inte lika tungt och svart. Vi hr hunnit ha en hel del trevliga saker för oss, som Rosenlundsbadet, Monkey Town, massor av snölek (pulka/snowracer och annat pulsande), diverse sociala sammankomster. Det är väldigt praktiskt med snö, barnen är positiva till att gå ut och det är extra praktiskt att ha en pulkabacke i den egna trädgården, till och med med sjöutsikt. Igår tog Rickard fina bilder, nu ska de bara överföras från kameran till datorn. Det finns massor av bilder som inte är inlagda.

Oooa hela natten lång...

2010-01-10T21:31:00.004+01:00

Tja, som tur är har den här damen inte riktigt valt att rocka loss hela natten, men hon har åter en gång valt att periodvis störa den nattliga friden i huset. Ibland krånglar hon innan hon ska lägga sig, det är tusen saker som ska göras och rätt grejer ska ibland med i sängen. I värsta fall håller hon på och ropar så fort man stänger dörren, inte en utan alltför många gånger. Sen kan hon vakna på natten och ropa, och vilja att man sitter vid sängkanten tills hon somnar igen, vilket kan ta 40 min-en timme. Det högst troliga är att hon har drömt nåt obehagligt, men hon vill inte säga nåt just då. Hon har ju en riktigt hemsk period för ett år sen då hon plötsligt över en natt vägrade somna själv, skrek, och var vaken 2-3 timmar på natten. Det gick över efter en månad och hon blev sitt vanliga, "lätta" jag. Vi har varit bortskämda med att hon i stort sett sovit hela natten från sin första dag i livet, och att det bara har varit så enkelt att läaa ner henne, säga god natt och gå ut ur rummet. Några skrikmetoder har vi aldrig tänkt tanken på att använda.

Inatt blev det värre än vanligt. Jag var själv hemma, hon drog igång vid två och Simon kom också upp, trött, skrämd och arg. Två timmar tog det innan jag och Simon somnat om. Har varit en sur zombie på grund av detta.

Hon är fullt medveten om detta själv. "Du är trött för jag har krånglat lite!" säger hon när jag gäspar och ser halvdöd ut vid tågbanebygget.

Jul och annat kul

2009-12-28T21:21:00.003+01:00

Så, nu närmar vi oss redan årets slut. Julafton var härlig, äntligen en vit jul till att börja med! SImon slängde sig ur sängen när han vaknade, och hans alerta moder hade redan lagt ut de första paketen under granen. Signe kom upp och Simon fick vara tomtenisse. Sen åkte vi lite pulka på tomten, tidig grötlunch intogs efter det. Vid ett åkte vi till Skillingaryd och Rickards moster, som är släktens värd. Där åts det och lektes och resten av paketen delades ut. Signe var riktigt salig över den fina Belle-prinsessklänningen och älvvingarna med tillhörande tyllkjol, och Simon var nog mest extatisk över racerbanan och Batmandressen. Han ville packa upp racerbanan när vi kom hem halv nio på kvällen...

MIna föräldrar och bror kom på annandagen, då blev det mer mat och paket. Simon är lite moloken över att paketfesterna är slut, men det är väl livets sorgliga lärdom...

Luciakaos II (med Happy End)

2009-12-11T10:40:00.003+01:00

Så... imorse var det Signes tur att vara Lucia. 06:50 skulle barnen vara lämnade, det var det svåraste momentet att klara av. Som tur är vaknade jag av mig själv 05:30, för jag hade naturligtvis glömt att sätta på alarmet! 06:45 står vi svettiga i hallen, jag har försökt kränga på Signes lucialinne över vinterjackan och insett att den var för liten för denna mundering undertill. Tänk om jag tagit hem overallen, det hade blivit en ännu mer skrattretande syn. Tog då på en softshelljacka över koftan, sen linnet över - funkade! Sen mössa, och slutligen luciakronan som jag dekorerat med glitter, OK, dags att åka, vi har bråttom! Då går luciakronan sönder, de små plastpiggarna håller inte för många utprovningar. Rickard lagar den blixtsnabbt med eltejp, tur att verktygslådan står i hallen. Signe är så förväntansfull och vill så gärna vara Lucia, så hon hade ju blivit knäckt om hennes inkompetenta föräldrar sabbat allt för henne. När ilfärden till förskolan var över såg vi att de inte börjat, tur var väl det. Snabbt lämnade vi över henne till fröknarna och ställde oss bland de andra föräldrarna.

Snart kom de, hela luciatåget med små knattar i tomtedräkt eller lucialinnen. Signe var glittrande glad och sjöng efter bästa förmåga. Blev nästan tårögd när jag såg henne stå där. När det var slut och pepparkakor skulle inmundigas ville hon inte ta av sig. Hon ville inte ta av sig när de var dags att säga adjö och vi skulle till jobbet. Jag tog av henne ytterkläderna men lät henne ta på sig linnet och kronan igen. Hoppas inte vår lilla fröken fastnar för mycket kring detta och ska vara lucia hela nästa vecka också.

Luciakaos I

2009-12-11T10:30:00.002+01:00

Igår var det Simons avdelning som skulle fira Lucia. 7:30 skulle spektaklet börja, och jag bävade redan kvällen innan för morgonen och Simons inställning till att vara tomte. Han hade deklarerat dagen innan att han inte ville. Med facit i hand kan man tycka att jag redan borde ha varit inställd på att låta honom slippa. Jag vet ju vad han tycker om att stå i centrum och vara utklädd. Men man känner den där sociala pressen, det är väl det det handlar om. Jag vill inte att han ska hamna i dålig dager, och med handen på hjärtat kanske jag inte vill skämmas själv. Ingen vill sticka ut, det är väl inprogrammerat i våra gener.

Så, igår morse började jag övertalningstaktiken när han åter protesterade. Att Rickard var i Linköping (för jobbet) gjorde inte saken bättre. Jag hade ingen annan coach utan fick sköta allt själv. Jag försökte med mutor och tråkiga tillsägelser. Vi åkte dit utan tomtedräkt, jag försökter ömsom skälla och tjata därinne. Resultatet blev tråkigt: Han fick på sig tomtetröjan men vägrade delta, trots fröknarnas lockande och pockande. Han stod med mig och Signe, jag frustrerad och han säkert inte glad heller. Signe glittrade när barnen sjöng och ville också vara med. "Det är din tur imorgon", sade jag. Gick därifrån innan de var färdiga, lämnade Signe och lämande sen Simon när någon fröken kom in till hans avdelning. Såg i alla fall till att vi skiljdes som vänner, men jag hade ont i magen när jag sen åkte till jobbet. Önskade att jag gjort det bättre. Vad är rätt egentligen? Att från början ha inställningen att han inte ska vara med? Det kan man tycka spontant, men då tar man ju ifrån honom en möjlighet att känna att han lyckas med något som känns "svårt". Det har ju hänt förut - han vill inte gå på exempelvis ett kalas, vi tjatar dit honom, lämnar honom med dåligt samvete, och sen när vi hämtar honom är han jättestolt och har haft roligt. Att då ha hållit honom hemma hade tagit bort den upplevelsen. Det gäller att hitta rätt balans.

vaccinhelvete

2009-11-27T09:14:00.002+01:00

Tisdag 24/11, 16:40 har jag hämtat de små och vi knatar mot vårdcentralen. När vi närmar oss möts vi av en förskräcklig syn i form av en S-formad kö. Man tror inte det är sant, men kvällens tortyr har börjat.

I en och en halv timme, i mörker och kyla, står jag och två småbarn och väntar på att först få komma in och sedan få en spruta i armen. Naturligtvis protesterar barnen högljutt, gnäller, klagar, vill gå hem, vill gå in, och jag får försöka med alla metoder i världen - lirka, leka (utan att lämna kön), visa spel på mobilen, bjuda på bullar och dumlekolor, lova att vi får nog komma in snart, titta nu går det framåt. Det kändes som ett slags undantagstillstånd rådde, vi försökte hjälpa varandra så gott det gick. Jag bjöd det arma barnet framför på bullar, vi fick hjälp att flytta påsen vi hade med oss när Signe ganska snart ville bli buren. I över en timme bar jag henne på armen, hon somnade en stund också. När vi fick komma in kunde man nästan gråta av glädje, och när vi sedan visades in till syrrorna för att få vår spruta kändes det som om man släppts in i Pärleporten.

Lyckan var kortvarig för under kvällen fick jag frossa, feber, illamående. Under natten spydde jag som en gris (hahaha), fick vara hemma från jobbet på onsdagen. Inte kul men jag fick iaf vila en kort stund... Sen blommade den förkylning jag haft innan sprutan ut, så nu snorar jag och lever på Nezeril och Alvedon. Suck.

önskar pånyttfödelse

2009-11-27T09:10:00.002+01:00

Tisdag 24/11 tittar jag ut genom fönstret, tung i sinnet (som vanligt denna höst). Ser solen glimta bakom alla molnen, önskar strålarna kunde värma mig länge, länge...

Simon verkar inte harmonisk på sista tiden. Han berättar ju inte saker spontant så jag vet ju inte om det är något som har hänt, eller om han helt enkelt bara fortfarande är nedsatt av krassligheten förra veckan. Han tar ut det genom trotsbeteende, låsningar, arga tillmälen, och jag blir ibland en treåring tillbaka. Får såklart ångest efteråt och mår ännu sämre. Vart får man ur sig alltihop?

GRATTIS Simon, 5 år!

2009-11-23T08:53:00.002+01:00

Idag fyller Simon fem år! Helgen har varit ganska intensiv på grund av detta. I lördags gjorde vi färdigt (!!) Signes rum på förmiddagen, bara det blev en källa till stress. Barnen har varit sjuka i veckan och var fortfarande inte i hundraprocentig form, och vi hann inte ens ut när det kom solglimtar. Men... det blev så FINT, Signes rum, blev supernöjd! Det blev hon också. Sen vid två blev det barnkalas, sju livliga små individer kom och stojade. Det var förstås roligt, men efteråt är man helt trött. Igår kom sen släkten och däremellan gick Simon på ett kalas. Han ville inte för han hade fullt upp med annat, fick dåligt samvete efteråt när jag tvingade iväg honom. Signe ville också följa med och blev jätteledsen när hon förstod att hon inte var bjuden. Sen släktingar, tårta, hela klabbet. Så skönt när allt är över...

Imorse tog jag in tidningen så vi fick titta på bilden. Han blev glad. Han ville genast öppna sina paket så han fick det. Vi kom iväg i skaplig tid ändå. Har lovat att köpa glasspinnar till honom, han vill ha det ikväll.

Så, vid lunch firar jag också mitt femårsjubileum som förälder. :-)

insomnia

2009-11-18T11:04:00.002+01:00

... igen.

Trodde i min enfald att denna veckan kunde bli bättre eftersom min almanacka var mer nådig. Tji fick jag, det känns som eländet aldrig tar slut. Nu är det Signe som blivit dålig, och nu har hon börjat vakna på natten och ropa. Inatt vaknade även Simon med mardrömmar. Det betyder att jag igår var vaken sedan 03:30 och inatt 02:20. Kanske blir det 01:10 imorgon, för estetikens skull?

"Nåja, värktabletter mot den sprängande huvudvärken och en balja kaffe med mjölk ska väl få en att likna en fungerande människa." skrev jag på facebook imorse.

Äh, varför sova, det är väl överskattat...?

Kärt besök, Fars Dag och magsjuka

2009-11-13T20:50:00.005+01:00

Såhär såg lilla Esmeralda ut för knappt ett år sedan, (26/12 2008), min käraste vän Marias dotter. Då var hon ju tre månader. Här har jag fått äran att hålla i henne och förevigat detta på foto. Undrar vem som tog bilden, kanske var det Maria.

Sen har jag inte träffat henne under hela året. Nu i helgen som var kom dock Maria med familj, och lilla Esmeralda har börjat ta lite försiktiga steg. 14 månader är den lilla damen snart. Tiden går fort, även om man tycker den sniglar sig fram ibland.

Det var såklart mycket trevligt att ha dem här. När de åkt så firade vi Fars Dag genom att besöka en restaurang. Barnen fick målarkritor så de inte skulle tröttna. Signe uppskattade verkligen besöket och ville såklart gärna socialisera med de andra gästerna. Simon började visst känna sig risig. Dagen efter förstod vi varför. 12:50 ringer de från förskolan på mobilen, jag är precis på väg in till ett möte.

"Din son kräktes nyss" hör till de mest oönskade fraser man vill höra. Just magsjuka vill jag inte ha hem! Som tur är kräktes han inte mer och vi andra har inte blivit smittade. Han har emellertid varit olustig i magen hela veckan och därmed också på gräsligt humör. Precis vad jag behövde. Känner mig inte direkt som någon rolig typ heller...

Stön. Tung energikrävande dag på jobbet. I helgen ska jag städa och kanske kan vi börja fixa iordning Signes rum. Inte det roliga, utan det sega - måla och lägga golv...

Eftersom jag lutar fram huvudet på bilden ser det ut som att jag har ett jättehuvud eller är kortväxt. Inget av detta stämmer. :-D

Bloggar jag följer

2009-11-13T20:41:00.002+01:00

Det finns några bloggar jag följer som författas av personer jag inte känner i verkliga livet. Jag har för (o)vana att hålla mig uppdaterad när tillfälle ges på jobbet. Jag kan inte bara vara produktiv, måste varva ner med lite andra saker.

Hillevi Wahls blogg började jag följa efter att jag fick en av hennes böcker i julklapp.

Sen har vi Beckahs blogg www.beckahbitch.blogg.se Jag började följa den efter att jag läst inlägg om hennes särbegåvade son och intervju med honom i radio. Sen kunde jag inte sluta. :-)

construction time again

2009-10-27T09:07:00.002+01:00

Nu ser det ut som på en byggplats hemma. Äntligen ska vi få vårt sovrum på nedervåningen, och Signe ska få sitt nya stora rum. Det är bara det att Rom inte direkt byggdes på en dag. Det är slitigt och dammigt och min roll blir att själv ta hand om barn, matlagning, disk och tvätt. I söndags var barnen hos mina föräldrar så jag fick storstäda huset. Det behövdes, dammråttorna hade slagit sig till ro i alla hörnen. Det blir säkert extra dammigt när klinkersgolvet läggs. Igår jobbade de till 23-24, men idag ska golvet fogas och då vara klart.

Snart november, snart fyller Simon år och det blir såklart en ljuspunkt. Barnkalas med de kompisar han bäst trivs med. Daniel har han lekt mycket med på sistone, både hemma hos oss och hos honom. Sen är det december, då känns allt genast lite mysigare. Det behövs, den här hösten har inte varit rolig. All energi har varit borta, har känt mig så orkeslös så det har varit en plåga att ta sig igenom varje dag. De många och tunga ärendena på jobbet har varit en stor bov i dramat, samt bristen på återhämtningstillfällen. Har aldrig känt så för jobbet, att det känns så segt att gå dit.

magsmärta

2009-10-22T08:51:00.002+02:00

Var vaken inatt, kunde inte sova. Hade ont i magen, har det fortfarande. Kanske var det valerianatabletterna jag tog som orsakade magknip, fick ta tre vid två tillfällen. HAr fått ont i magen av dem förr.

På tal om dessa tabletter - varför har de bemödat sig med att pränta NEUROL på den lilla burken? Låter ju som någon tung neuroleptika... Det borde skrämma bort ett antal potentiella kunder. Dags att hyra in någon dyr konsult som kommer på något namn som associeras till lugn och ro.

Måste jobba på men känner låg ork. Planera in energikrävande möte imorgon 08:00 och fixa dagens möten.

barns mardrömmar

2009-10-13T08:39:00.002+02:00

Ett tag har Simon varit mörkrädd och orolig när han ska gå och lägga sig. De första kvällarna ville han inte säga vad det var. Det tog helt enkelt lång tid innan han somnade och han verkade väldigt ängslig. Dessutom vaknade han efter ett tag och behövde nattas igen. Sedan berättade han att han sett ett avsnitt av SvampBob hemma hos mina föräldrar, där fanns det en "dykargubbe" som var otäck, han sköt några strålar som "torkade" SvampBob. Det var det som skrämde honom när det blev mörkt.

Jag har varit väldigt negativ till att Simon tittar på SvampBob Fyrkant. Det är inte alls ett program för barn i hans ålder, och mycket av skämten och bilderna kan upplevas som obehagliga. Hemma får han det inte, men det händer att andra är mer liberala. Nu har jag uttryckligen förbjudit mina föräldrar att låta honom se SvampBob när han är där.

Jag fick en flashback till något som skrämde mig när jag var liten. Jag läste en hel del serietidningar kring 6-8 års ålder, det var Hulk, Miss Hulk, Kalle Anka, Stålmannen, Spindelmannen m.fl. Detta inspirerade mig att göra en massa egna serietidningar med egenskapade superhjältar. Mina idoler ABBA fanns också med, och ett par poliser som hette Henrik Berglund och Ingemar Larsson (fråga mig inte varför jag valde de namnen). Det fanns en riktig hjältefigur där som hette Stefan. Stefan var mitt favoritnamn i början av åttiotalet.

Nåja, det som skrämde mig var ett avsnitt av Hulk, där han kämpade mot en superskurk som hette Pariah - Dödsbringaren. Han såg otäck ut med sin uppdragna rock, hatt och bara en svart skugga till ansikte med onda ögon. Han bodde i någon spökstad och kramade livet ur folk, de blev som gamla zombier när han höll i dem. Vid någon scen blottades hans ansikte, och det var ett skelettansikte. Det som skrämde mest var bilderna, de såg visst läskiga ut. Jag kunde absolut läsa allt som stod och fattade allt, så innehållet var också skrämmande. Tyckte namnet PARIAH var läskigt i sig. Googlade faktiskt och kunde då finna att denna historia är från februari 1982. kanske kom den något senare till Sverige. Jag var då knappt sju år. Självklart helt olämplig läsning för barn i den åldern. Jag tyckte bilderna var obehagliga, ville sova med lampan tänd ett tag så jag slapp se otäcka bilder framför mig.

Man kan såklart inte skydda barn från allt otäckt. De kommer att stöta på sådant. Det viktiga är att man hjälper dem bearbeta det när det dyker upp. Pariah Dödsbringaren skadade mig inte för livet, det var bara obehagligt ett tag och jag fattade ju att det var nåt påhittat.

Har fått ny skärm på jobbet. En stor...

senaste passionen

2009-10-08T10:27:00.002+02:00

"Ghosts" med Assemblage 23. Underbar och väldigt passande just nu. Har känt mig fullständigt tom på energi i höst, tillvaron känns bara tung och seg.

Are we just living ghosts
Waiting to be freed?
Stuck at a tipping point
We never dare exceed
And what if no one comes
To liberate our souls?
And all of this is all there is
To make us whole?

Nu ska jag ge mig av till BVC och ha ett samtal om min son.

Pretty In Pink

2009-10-06T10:57:00.002+02:00

Signe har redan vid precis två och ett halvt års ålder, bestämt sig för att rosa är det rätta. Hon verkar ju ha en del äldre kamrater på Eken (storbarnsavdelningen) som jämt ropar när hon kommer och som hon tydligen leker med ute, och jag misstänker att det är de som är de rosa förebilderna. Hon har velat gå in på Eken ibland när vi lämnar Simon där, vill in och "leka prinsessor!"

Hon är mycket noga med vilka kläder som duger att ta på henne på morgonen. Bruna jeans och neutrala grönrandiga tröjor går inte alls. Det ska vara riktigt tjejaktiga kläder med glada mönster på. Hennes favorit är en lila tröja med ett flickansikte på. Hon frågar ofta efter "flickan", och utbrott har förekommit när jag har tillkännagivit att "flickan" ligger i tvättkorgen. Hon har helt enkelt blivit en modeguru i miniatyrform. Visst är det kul med kläder, men den där kampen mot att hon tar på sig smutstvätt är trist.

Hon uppskattar och berömmer gärna andras kläder, särskilt mina. Jag tog på mig en lite finare klänning i söndags när jag och Rickard gick på restaurang. Då sken Signe upp och ropade "Åh klänning - FIIIN!"

Det är dock inte bara kläderna som ska vara rosa. Hon ville gärna ha ett rosa toalettlock och rosa städset när vi hämtade dekorsten på K-Rauta. Visserligen skulle ett rosa toalettlock säkert underlätta den fullständiga övergången från potta till toa, men det är bäst att säga nej innan hela huset blir rosa.

nu vet man att man lever

2009-09-09T08:55:00.002+02:00

Tyckte hösten började ganska lugnt, men nu är man istället helt uppäten. Sen kommer man hem och har en tvååring med storebror att vara god vårdare åt. Just nu önskar jag att tiden ska gå, så orken ökar. För det gör den - när Signe blir äldre. Om hon bara var så stor som Simon hade man haft en helt annan tillvaro. Den tiden kommer, och faktum är att vi redan är inne i hösten. Det är bara drygt tre månader kvar till jul.

när liten blir stor och stor blir liten

2009-08-21T11:29:00.001+02:00

För skojs skull hade jag markerat den 15 augusti 2009 i almanackan, vilket var i lördags. Då var Signe lika gammal som Simon var när han fick henne till lillasyster - 2 år, fyra månader och 11 dagar. När man nått den milstolpen reflekterar man över hur liten han faktiskt var. I jämförelse med den lilla nyfödda bebisen blev han jättestor över en natt. Ser man nu Signe, som är lillasystern, blir hon så liten i jämförelse med sin 4½-årige bror. Lika gamla, men olika stora.

När man fick hem den nyfödda kändes det märkligt att ha ett så litet barn igen. Den tvååring man hade blev plötsligt väldigt duktig, väldigt kompetent och stor… och förväntningarna blev helt säkert högre, bara för att den nya lilla hjälplösa kommit. Man inser också hur duktig han faktiskt var, vilken omställning i hans liv som han fick hantera.

Innan hon föddes hade han fått höra att det var en bebis i den stora magen, något han visserligen lärde in, men som förstås var för abstrakt att förstå. Jag hade inga värkar när vi åkte in till sjukhuset, så han behövde aldrig uppleva att jag led eller ”var i fara”. Vi åkte in på grund av att det sipprade fostervatten, de tyckte jag kunde komma på kontroll och jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Tji fick jag, förlossningen drog igång när vi var där, och redan efter en och en halv timme var hon född. Vi åkte alltså sen eftermiddag och kom hem dagen därpå med en bebis. I hans värld hade vi lika gärna ha tillverkat eller inhandlat den någonstans. Han tittade lite kort och gick sen. Efter ett tag kom han tillbaka och undersökte henne närmare. Han verkade väldigt förstående att mamma måste sitta och amma den där bebisen, och att den följde med på mammas arm. Jag försökte ju verkligen se till att han var inkluderad, läste för honom när jag ammade och försökte hänga med som vanligt med Signe på armen. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig om hon bara fick följa med, och Simon tyckte ju att hon var gullig och lite spännande.

Men de stunder fanns då han ville bevaka sitt revir. Han kunde säga att han ville ha något och då var det minsann bara JAG som skulle stå till tjänst. Han ogillade om pappa skulle komma och undsätta. Pappa dög inte. Mamma skulle natta, söva och tillhandahålla välling (tre viktiga områden då reviret skulle bevakas). På nätterna låg bebisen där på mammas arm, vilket han upplevde som inkräktande. Vi låg där alla fyra och trängdes. Signe var faktiskt så lättskött att hon sov hela nätterna bara hon fick ligga på armen och snutta/amma lite. Simon slapp alltså bli väckt och upprörd av barnskrik och vaknätter. Ändå var nätterna lite av en stressfaktor för alla. Han blev sur för att jag alltid låg vänd mot bebisen, kunde då klaga högt över detta. Ibland var jag inte alltid så pedagogisk, fräste ifrån av rädsla för att bebisen kunde vakna och man vet ju aldrig om en nyfödd bara somnar om. Refererade någon gång till att han ju var stor… trots att jag förstod att så knappast var fallet och att jag faktiskt var imponerad av hur ”duktig” han var. Han kunde ha reagerat mycket starkare.

Efter en veckas samliv med den nya bebisen vaknade han mitt i natten och fann att bebisen och mamma plötsligt var borta. Han hade först blivit upprörd men sedan visat förståelse för pappas förklaring att bebisen blivit sjuk och var med mamma på sjukhuset. Sedan verkade han acceptera att vi var borta. Pappa fick ligga bredvid när han skulle sova middag och somna på kvällen (otänkbart innan). Efter något dygn eller så åkte han med pappa och hälsade på varje dag på sjukhuset. Detta fortgick i två veckors tid och han var faktiskt heroisk när man tänker på hur väl han accepterade detta.

Neonatalavdelningen fick han inte se, där fick han och pappa vänta i en sluss tills jag kom ut, ensam, utan bebisen. Han såg aldrig det lilla rummet där hon låg i en kuvös ihopkopplad med slangar och elektroder, troligen hade han tyckte det var lite obehagligt med apparaterna, ljudet från kompressorn och sköterskorna i dräkter och munskydd. Ingen upplyste honom heller om hur illa det var ställt med bebisen eller hur det såg ut därinne. Han fick leksaker i slussen om jag dröjde och sen gick vi ut. Allt var väl nästan som vanligt igen, innan den nya kom. Han fick leka på nya spännande lekplatser på sjukhusområdet, titta på helikopterlandningsplats (mycket uppskattat!) och äta middag på McDonalds, så han var jättenöjd. När vi sedan blev uppflyttade till Barn B fick han återförenas med bebisen, och då tyckte han bara det var roligt. Hon hade visserligen fortfarande syrgas via en slang och, sond och elektroder, men det bekymrade honom inte, det såg väl bara roligt ut. Där blev förhållandena de motsatta, han fick vistas där men vi kunde inte lämna rummet allihop. Simon fick leka i deras lekrum och läsa andra böcker, så det var också kul.

När vi väl blev utskrivna tog det ett tag innan han förstod att jag och Signe faktiskt bodde hemma igen och vi inte skulle åka till sjukhuset mer. Sen var det tillbaka till ruta ett, med amningen och promenaderna och lekstunderna. Det värsta var när Simon skulle sova middag och bebisen ”lät” samtidigt. Annars fungerade sommaren ganska bra för Simon, det var hans moder som fick stressa maximalt för att allt ska vara bra för alla. När barnafadern jobbade var det verkligen mindre roligt. Det var först när Signe var 5-6 månader och började förflytta sig och bli mer konkurrent än docka som kollisioner uppstod på allvar.

Signe slipper dessa kollisioner, på gott och ont. Hon har inte fått något syskon och får inget heller om allt blir som vi bestämt. Hon har en annan plats i syskonskaran, och möte ju barn i skiftande åldrar på förskolan. Hon älskar ju bebisar och vill gå fram till dem hon ser, så hon hade säkert varit mycket vårdande mot ett syskon. Men hon får nöja sig med att titta på andras spädbarn.

biopremiär

2009-08-19T09:13:00.002+02:00

I lördags var vi för första gången på bio med barnen. Nicke Nyfiken 2 har ju haft premiär och det kunde absolut vara något. Kul att få gå på nya Filmstaden (tja, nya och nya), vi har faktiskt aldrig varit där efter att den byggts.

Det första som slår emot en när man öppnar en biograf är popcornlukten. Så ska det vara också, det hör till. Simon verkade också veta att man ska äta popcorn när man är på bio, han nämnde det redan på förmiddagen och såg nog lika mycket fram emot denna kulinariska upplevelse som filmen.

Det funkade jättebra. Signe satt stilla somm ett ljus och följde med i filmen. Simon uppskattade biobesöket. Barnen gillade filmen också. Ja, vi vuxna kunde väl också uppskatta den, Nicke-filmerna är faktiskt trevliga. Man behöver ju som vuxen inte bekymra sig om våld och skit iaf...

i väntan på bacillerna

2009-08-12T10:45:00.002+02:00

Imorse lämnade jag barnen i vanlig ordning på förskolan. En mamma mötte oss i grinden, med trött blick och mitt i en rejäl hostattack. Tyckte förstås i första hand lite synd om denna människa som måste gå runt och vara förkyld, jag vet hur tråkigt det är, men sen kommer också den egoistiska insikten om att den när som helst ska börja snurra igen... bacillkarusellen, med alla krämpor som ska gå runt runt på både jobb och förskolan.

Toppa allt med lite svininfluensa så har vi receptet på lyckad höst.

En förälder (känd hos skolhälsovården för att i andra avseenden vara nojig och besvärlig) har hört av sig via mail till skolsköterska Anna-Lena och undrat "vad ni tänker göra för att skydda mitt barn från svininfluensan?!" Jag vet inte vad denna människa har förväntat sig för svar.
"Jo, vi hade tänkt sätta upp ett litet skyddstält på skolgården till din telning. Om läraren behöver besöka densamma för att överlämna material måste han naturligtvis duschas i klorin och handsprit, samt genomgå rigorös testning varje morgon."
alternativt
"Jo, vi har en skyddsdräkt här som N.N. får ta på sig varje morgon. Vi har lånat den från NASA enbart för att se till att inga hemskheter drabbar ert barn."
eller
"Vi kommer att se till att varenda mikrob är långt ifrån N.N. Vi är rustade med kanoner och duschar och kommer att vakta vårt ädla luftrum NOGA!"

Ja, det finns folk till allt.

Code 64 - Departure

2009-08-11T09:13:00.003+02:00

För inte så länge sedan köpte jag "Departure" med Code 64 från iTunes. Tänkte att den kunde vara bra eftersom "Storm" var så lyckad. Inte blev jag besviken... väldigt bra skiva, "glad" musik som fastnar.

"Every Moment" fick mig att bli både riktigt vemodig och upprymd. Tankarna vandrade till mina och Marias heliga musiksammankomster. Jag vet att vi hade skrattat lite åt texten, men stämningen låten förmedlar passar på något sätt in där. Av den anledningen blir den extra speciell.

http://www.youtube.com/watch?v=s-Rb8ZtiNPI

Sen har vi ju detta... "Guardian".

http://www.youtube.com/watch?v=xIfZhWh7UeU

Det finns fler bra låtar, den nyfikne får helt enkelt införskaffa skivan.

fina flickor leker inte

2009-08-07T11:27:00.002+02:00

Igår var jag på Lindex, jag skulle hämta ut ett paket med nya regnkläder till Simon. Gillar att man kan beställa på nätet och hämta ut i butik. Då såg jag att de hade 25% rabatt på alla jeans, tänkte då att man kan passa på att köpa ett par till Simon, han har ju börjat växa ur en del av dem. Valde snabbt ett par med tight passform (behövs till långsmal gosse) och såg att de låg på flickavdelningen. Tittade och synade... gick sen till pojkavdelningen för att se hur jeansen ser ut där. Jag är lite osäker på hur stor skillnad det är i kroppsform på så små flickor och pojkar. Naturligtvis var jeansen mycket rymligare där. Flickjeansen såg egentligen lite väl tajta ut. Om inte barnet har en smal kroppsform skulle det nog kännas lite trångt att gå i dem.

Då undrar jag genast mycket irriterat - varför ska flickor ha mycket trängre jeans än pojkarna? Och jag talar inte om flickor i tioårsåldern och uppåt - jag undersöker och vill köpa storlek 116 tll min son. Det ska vara sexåringar (enligt storleksmått) som ska bära plaggen, de ska väl förhoppningsvis leka, klättra och gunga. Det kan inte vara nåt vidare att klättra upp i en klätterställning med ett par trånga jeans! Eller ska inte sexåriga flickor leka heller? Ska de gå runt och se fina ut? Om man nu tycker det är finare med för små kläder... Det är verkligen otroligt att man lär flickor att de i sin roll som kvinna ska prioritera att se "fina" ut framför att ha drivkraft och hitta på konstruktiva saker. Det går att göra en lång utläggning om detta, och vilket förakt jag känner inför lågbegåvade bimboideal, men jag hoppar över det. Jag går hem tidigare från jobbet och äter ute i solen istället.

Jag köpte faktiskt ett par pojkjeans, de var fina. Simon får dra åt dem ordentligt i midjan och ha lite lösare passform. Men jag får nog hålla mig till Polarn o Pyret och deras svindyra jeans.

Back in business

2009-08-03T11:04:00.002+02:00

Semestern är slut och jag är tillbaka på jobbet igen. Trots allt gick tiden fort. Visst kan det vara skönt att få vara ledig men jag uppskattar att rutinerna och omväxlingen är tillbaka.

Det är än så länge tyst här, men de flesta av mina närmaste arbetskamrater har också börjat idag.

Kolmården och Liseberg

2009-08-03T11:02:00.002+02:00

Juli har väl bjudit på ett sådär-väder men det har ju trots bristen på sol inte varit kallt. Den 14-15 juli var vi på Kolmården och den 21-22 juli var vi i Göteborg. Det blev Liseberg och Universeum. Liseberg var förstås jätteroligt, men alla köer var ju ett minus.

Värmland

2009-06-30T15:17:00.003+02:00

Vi var i Värmland över midsommar och ytterligare flera dagar, hos barnens farfar och sambo Ingrid. Det var såklart ett riktigt paradis för barnen, de fick ju åka på farfars fyrhjuling och leka i lantlig miljö. Simon var riktigt duktig som stalledräng när han följde med Ingrid och deltog i skötseln av hennes häst. Han var riktigt intresserad, satte sig in i vilket foder en häst ska ha och vilka göromål som finns i stallet. Signe hittade en liten lekkamrat, Ingrids barnbarn Noah, snart 3 år. De lekte ihop och åkte i hans lilla elbil hemma hos honom. Ingrid ordnade besök på bondgård så barnen fick besöka en ladugård och se en mjölkningsrobot.

Jag hade en så härlig stund för mig själv varje dag. Jag gick på promenad med Signe efter lunchen så hon fick sin tupplur. Då lyssnade jag på den nya Pet Shop Boysskivan i mobilen, omgiven av härlig lantlig natur.

Yes till "Yes"!

2009-06-17T12:52:00.002+02:00

Köpte Pet Shop Boysskivan via Nokia Music - har den alltså i mobilen. Lyssnade på den när jag promenerade till bussen och satt i den. Klart lyckat köp, har hittat några guldkorn redan. En ganska lugn skiva men mycket behaglig.

Så, nu har jag lite att lyssna på! Sånt behöver jag för att hålla humöret uppe. Imorgon blir det avfärd till Värmland (inte Dalarna för ovanlighetens skull) för midsommarfirande, hoppas bara det inte blir för odrägligt i bilen. Det tar ju bara fyra timmar, åker man till Dalarna blir det ju uppåt en 5-6 timmar. Simon har fått ett Game Boy Advance, jag har köpt två böcker. Hoppas på att slippa agera konstant underhållning i fyra timmar...

skolavslutning

2009-06-12T10:34:00.002+02:00

Var inbjuden till Hagens skolavslutning, jag såg sista skoldagen för barnen i år F-3. De huttrade i sina små söta skjortor och finklänningar, regnet öste ner. Tur att programmet hölls inomhus. Det var roligt att få se dem sjunga och läsa små dikter, och framför allt sjunga "Den blomstertid nu kommer". Jag blir alltid så vemodig när jag sjunger den, hur ska det gå om två år när Simon kommer att sluta förskoleklassen? Förmodligen får jag tänka på senaste årets deklaration så att jag inte ska bli tårögd och skämma ut mina arma barn.

I augusti påbörjar han sitt sista år på förskolan ("dagis"). Tiden går ändå ganska fort.

Pet Shop Boys - Yes

2009-06-11T10:15:00.003+02:00

Lyssnade på en singel till nya skivan ("Yes"). Lät klart trevlig. :-)

http://www.youtube.com/watch?v=InBiaRBUjUs

Pet Shop Boys - en milstolpe i livet, aldrig att jag slutar köpa deras skivor. Det blir nog inte som 1987 igen, men de håller ofta måttet. Ett klart undantag är den där Release-skivan, den får bara samla damm.

otålig

2009-06-09T11:49:00.002+02:00

Undrar hur många gånger hittills idag jag har loggat in på bankkontot för att kolla om skatteåterbäringen möjligen skulle kunna ha kommit. Efter tusen inloggningsförsök på skattekontot såg jag att den är utbetalad. Tycker mig minnas från föregående år att den dyker upp vid tretiden på eftermiddagen.

Det fungerade ganska bra med pottan på förskolan. De fick emellertid säga till henne, distraktionsnivån är ju betydligt högre där. Ett par fuktiga byxor+trosor fick jag med hem. Väl hemma fungerade det dock alldeles utmärkt. Hon gick själv när hon kände att hon behövde (drog ner byxorna själv också), och trosorna var torra. Återstår bara bajsandet, där håller hon emot. Skönt att det går så smidigt iaf, hon lär sig snabbt.

Nu ska jag till Åsa B för givande diskussion. :-) Sen är det EHT-möte. Då skingras iaf tankarna på skattepengar. Fick telefonsamtal från min vän E som undrade om jag kunde äta lunch. Så synd att jag inte kunde när hon äntligen hade kraften... Hade gärna träffat henne och även försökt sprida lite ljus i tillvaron.

Första dagen utan blöjor på förskolan...

2009-06-08T09:32:00.002+02:00

Jag kunde pusta ut... hon har inte vaknat på nätterna något mer. Kom på att det kan ha varit markisen ovanför fönstret till hennes rum som fladdrade. Den var fortfarande nedfälld och det blåste nästan mycket den natten. Det här problemet hade man inte haft om hon bara varit nåt år äldre, då hade hon sagt rätt ut vad det var.

I helgen har hon haft trosor och det har funkat bra. Inga pölar nånstans, hon säger till när hon vill kissa. I början kom det lite kiss i trosan, hon hann inte hindra att kisset började komma, men i söndags kväll var trosorna torra. Hon gick ganska enkelt och kissade när hon kände behovet av det. Hon gillar att hälla det i toan. Så.. nu kommer eldprovet. Hon är nu på förskolan med trosor istället för blöja. Få se hur det går, och om de har jättehöga krav på perfekt kisseri. Det finns en person jag kan frukta ska gnälla, hon är den klart minst kompetenta och mest gnälliga. De andra är riktigt bra allihop, både som pedagoger och människor.

Nytt nattstrul

2009-06-05T13:39:00.002+02:00

Jag hade faktiskt sett fram emot helgen. Arbetsdagen skulle vara behaglig, innehållande ett möte men sedan lunch och diskussioner med Åsa B. Sedan kommer helgen, trevlig.

Inatt vaknade Signe vid tvåtiden och ropade på mamma och pappa. Rickard gick upp och in till henne. Han frågade nog om hon ville ha vatten och gav henne nog det, men det blev sedan illtjut när han skulle gå iväg. Hon slutade inte, och efter ett tag gick jag in dit. Hade med mig alvedon och välling. Frågade om hon hade ont någonstans. Inget svar. "Mamma ligga där!" sade hon och pekade mot sin säng. Hon brukar aldrig vilja ha sällskap när hon sover, har alltid sovit i sitt rum utan minsta besvär, utom den där hemska perioden i januari. Blev kallsvettig, ska man ha de där dusterna igen? Till saken hör att hon kan inte somna om särskilt bra om någon ligger bredvid henne, hon störs. Jag gav henne alvedon (om hon har vaknat på natten och inte velat somna om har det varit nåt fel, som när hon hade öroninflammation) ifall hon ändå har ont nånstans och erbjöd henne välling. Hon drack lite men motade sedan bort flaskan. Jag gick sedan, sade att vi måste sova. Hon blev jättearg och klagade en stund. Sen somnade jag, men det tog ett tag. Blev livrädd för att detta ska upprepas inatt igen. Hoppas det var en mardröm som inte återkommer.

Vi har iaf börjat potträna henne. Det går bra om man sätter på henne trosor, då kommer hon och kissar i pottan. Det handlar bara att hon ska vänja av sig vid att kissa rakt ut, som hon ju har vant sig vid. Problemet är bara när hon kanske är bajsnödig, då drar hon sig. Hur ska man göra då...? Det verkar vara ett större steg att bajsa på pottan själv. Hon har gjort det nån gång, men det var så länge sedan.

Åh, jag är så less på allt trist tröttsamt strul med småbarn. Jag förstår mig inte på dem som pratar om att man ska njuta av småbarnstiden. Njuta, vari är det njutbara? Sorry, det där är bara något jag känner mig illa tvungen att ta sig igenom innan de blir större och man kan umgås på ett annat sätt. Visst är de otroligt söta och det är fascinerande att se hur mycket den lilla människan utvecklas, men vardagen är rent ut sagt jobbig.

Det är ju det där fina man minns efteråt, när man gått vidare. Vilken tur att vi ändå har ett sådant optimistiskt psyke. Det ligger i människans natur att föra med sig det som varit positivt till nästa stadium...

Det är helt sjukt...

2009-05-26T11:49:00.003+02:00

Den här våren är helt klart den sjukaste i mitt liv. Jag menar då bokstavligt. Aldrig har så många krämpor och illasinnade bacillusker velat rota sig i vårt hus som våren 2009.

Det började vid valborg - Simon fick vattkoppor. Samtidigt fick Signe feber, trodde de skulle få det samtidigt, men nej, det var nåt som gick på henne avdelning. Sen bytte de med varandra, Simon fick feber nån dag. Sen fick Signe öroninflammation och till följd av detta fick hon nåt vidrigt penicillin som smakade ruttet mögel. Det blev titanernas kamp mellan föräldrar och trotsig tvååring för att få i henne denna gräsliga substans. Tyvärr hjälpte den inte heller till fullo, för infektionen kom tillbaka, ledsen unge och sprucken trumhinna. Hon hade precis ärvt storebrors vattkoppor, så vi fick ta en prickig unge på återbesök hos doktorn. Nytt penicillin, kraftigare men inte lika äckligt, det går att få i henne med muthjälp (kola!). Som om inte detta var nog hade nog hennes föräldrar ärvt hennes baciller... både jag och Rickard fick halsfluss och penicillin mot detta.

-Välkommen till klubben! sade doktorn. Han lugnade oss med att såna här bacillkaruseller är helt normalt när man har småbarn. Tur att det inte är fel på våra immunförsvar eller nåt sånt. Ännu en anledning till att längta efter att barnen ska bli lite större.

Nattliga maror

2009-04-30T13:47:00.002+02:00

Igår kväll mådde jag faktiskt dåligt. Inte den här vanliga tröttheten som uppkommer naturligt när man helt enkelt är stressad, utan jag var riktigt nedstämd på ett annat sätt.

Det kändes bara som om det är så mycket. Det är fullt upp på jobbet, jag har haft barnen själv rätt mycket, och Simon hade feber och en prick på hakan - alltså drabbad av vattkoppsepidemin på förskolan. Av den anledningen kan han ju inte vara med på nåt valborgsfirande idag. Så trist.

Sen var det tankar på den jobbiga drömmen i lördags. Vad som fick mig att tänka på den vet jag inte. Vattkopporna? Svininfluensan på nyheterna?

I lördags drömde jag att Rickard berättade för mig att Signe hade dött av "körtelfeber". Jag blev bestört och förtvivlad, och frågade sedan har det hade gått till. Han sade att det hade gått ganska lugnt till, hon hade gjort nåt ljud med munnen, och sen hade hon tittat upp, ungefär som om hon "blickat ut över världen med frid i sinnet", och sedan "tagit farväl". Drömmen kändes verklig, och var i sin tragik nästan vacker. Om man somnar till tidigt på morgonen efter att ha varit vaken får man ofta ganska levande drömmar. Jag vaknade igen, klockan var ungefär halv fem, och jag hade svårt att somna om.

Hade en liknande dröm i december. Då var det "bröstcancer" hon hade fått, och skulle få en "insomningsspruta", jag skulle ta farväl av henne.

Varenda hobbyterapeut skulle nog kunna härleda sådana drömmar till det faktum att ens barn betyder så mycket för en, och förlusten av dem skulle ödelägga ens liv. Drömmar bearbetar de svåraste rädslor man har. Sen har Signe sin historik med allvarlig sjukdom i begynnelsen av hennes liv, och finns alltid kvar någonstans därinne.

Den 4 mars fick vi rådet att uppsöka barnakuten på grund av att hon hade fått i sig för lite vätska. Hon hade en lindrig magsjuka som gjorde att hon fick svårt att äta och dricka tillräckligt, och till slut var hon lite uttorkad. Eventuellt skulle hon läggas in och få dropp. Jag fick en slags panikångestkänsla när R åkte in med henne på kvällen, det var som om situationen blev för lik den 12 april 2007, då R åkte in med den en vecka gamla Signe då hon hade hög feber och andades fort och rossligt. Han sade senare att han känt detsamma, och hur minnet av hur de tre läkarna och fyra sjuksköterskor hade rusat dit efter att mottagande personal slagit larm gjort sig påmint. Jag darrade när jag skulle packa mina saker, allt det här svåra kom tillbaka. Minnet av hur R ringde och berättade att hennes syresättning var så låg att man trodde det var fel på apparaten, och när de insett att så ej var fallet slogs larm. Hon skulle läggas in, och jag som ammande mamma behövde flytta in där.

Det blev bättre när jag ringde kära Maria, hon tog mig tillbaka till verkligheten. Inte 2007, bara 2009, bara enkel magsjuka. Jag visste ju det rent intellektuellt. Sen behövde vi som tur var inte läggas in. Hennes värden var goda, och nästa dag vände det, hon drack sin välling.

Universeum

2009-04-20T13:00:00.002+02:00

I lördags var vi till Universeum i Göteborg, en dagsutflykt som började vid niotiden och vi var hemma vid sju. Naturligtvis var Simon mycket otålig i bilen och frågade ideligen om vi inte var framme snart. Vi hittade en bra plats att parkera på och lät en lunch på Universeums eget fik inleda vistelsen. Mycket god mat, vällagad, flera ekologiska och vegetariska produkter, till humana priser. Mätta i magen begav vi oss till hajarna och fiskarna i jätteakvariet. Signe var oerhört förtjust och ropade "HAJA!" när hon såg dem, både extatisk och lite nervös, hon kom på att hajarna kan vara farliga. Simon hjälpte henne att påminnas om detta, men han lugnade henne också. Efter det blev det regnskog, rymden och experiment. Väldigt bra ställe och barnen hade jättekul.

Påskafton

2009-04-11T20:51:00.003+02:00

Jaha, så var påskafton över för denna gången. Påskägg har varit den stora attraktionen. Jag försökte informera min fyraårige son om påsktraditioner och varför man firar påsk.

- ... och sen firar man att Jesus kommit tillbaka...
- Tyyst! Får jag mitt påskägg nu?

Fyraåringar är så materialistiska och konkreta... :-D

Underbart väder också. Simon har verkligen fått färg på ansiktet. Det har vi andra också, men han har blivit brunast.

SIGNE 2 ÅR!

2009-04-04T08:22:00.004+02:00

Grattis gumman på födelsedagen!

Nu blir det intensivt. Det blir härligt barnkalas idag, våra vänner (familjen E och familjen O) kommer vid 14:30. Då blir det pizza och korv till att börja med. Eftersom vädret verkar bli underbart så ska vi se till att ha skattjakt i trädgården för Simon och Ida, de stora barnen. Har köpt chokladmynt och slagit in i presentpapper med guldband runt, så det blir två små "knyten". Sen blir det glassparty, med glass, maränger och strössel.

"GLASSA!" kommer Signe att säga. Signe älskar GLASSA, det är nåt av det bästa hon vet.

Ett moln på himlen var att hon inte fanns med i lokaltidningen idag.Vi har varit och fotograferat henne i god tid. Jag kommer att ringa på måndag och undra hur det kan ha blivit så.

Nu tittar de på Playhouse Disney. Det blir väl lek ute i trädgården snart, det är ju en del att fixa innan kalaset. Sen ska hon ju få sina presenter... :-) Det blir en del sommarkläder från P.OP., en Skrållandocka, ett fiskespel. Eh, har jag glömt nåt? Det skulle inte förvåna mig.

Signe älskar kläder. Hon vill prova kläder och skor och kan ha åsikter om vad som duger och inte. Man kan till exempel inte byta jeanskjol och leggings mot mjukisbyxor. Lite stil får man ju ha va... ;-)

Vårkänslor

2009-04-03T10:59:00.005+02:00

Nu är det vår ute, och det är april. Våren har alltid betytt känslor av upprymdhet och samtidigt vemod. Det är väl så jag är konstruerad, och sen har det ofta hänt betydelsefulla saker på våren. April kommer nu alltid att föra med sig mycket känslor, april kommer alltid att vara sammanlänkat med april 2007. Då kom Signe, efter mycket om och men kom Signe in i mitt liv. Något av det bästa som hänt mig...

Våren 2007 var otroligt fin, i alla fall april och delvis maj. Sommaren blev ju gräslig, men det kan ju inte bli för bra. Är det fint väder länge finns det alltid en del av en som väntar på veckorna av ösregn.

Imorgon är det två år sedan jag promenerade på vätterstranden och inte hade en aning om att jag skulle föda barn på kvällen. I min värld får man värkar på nätterna så när jag vaknade på morgonen trodde jag att det inget blidde denna dag heller. Det var en vacker och solig dag, luften var fortfarande klar, trots allt var det ju bara början av april. Jag var på gott humör. Sen hämtade vi Simon på förskolan vid 12:30, han gick ju på föräldraledighetsschema. Vid fyra blev vi uppmanade att åka in till förlossningen på grund av sipprande fostervatten. Där träffade jag den underbara barnmorska som sedan hjälpte Signe ut i världen.

(Eller ja, hon tog sig väldigt snabbt ut ur den själv, hon kom som utskjuten som ur en kanon på en eller kanske två hemska krystvärkar)

Jag trodde först allt var falskt alarm, det hände ju inget. Men innan vi skulle åka hem drog värkarbetet igång, som om man tryckt på en knapp. Klockan var då efter sex på kvällen. Halv åtta var hon ute.
- Vilken tur att ni inte åkte hem, sade barnmorskan.
Hennes förlossning är ett så positivt minne. Jag var verkligen upprymd, även under själva förlossningen, kände att jag hade full kontroll över situationen. Lustgasen och barnmorskan spelade en mycket viktig roll. Allt var så bra, människorna, den lilla bebisen som kom så fort och som var godmodig nog att låta mamma och pappa sova, fika och äta frukost. Morgonen efter åkte vi hem.

Nu är det två år sedan. Bebisen har blivit flicka, som ska fylla två år imorgon och ha kalas. Nu gäller det för hennes firande moder att hitta ballonger. Det finns inte en enda, har letat i flera stora affärer. Ska alla ha kalas i helgen?! En nackdel med att skaffa aprilbarn... Det finns ett par konsumbutiker jag inte har besökt, får väl göra det...

april april...

2009-04-01T12:54:00.002+02:00

Jaha, så är vi inne i april. Jag ska inte glömma att gratulera en kompis som fyller år idag, denna lurendrejeriernas dag.

Jag fick höra att rektorerna på Bränningeskolan hade haft riktigt roligt när de lurade eleverna att allt vatten i kranarna skulle vara kolsyrat efter 9:15. Det skulle även gälla duschen i omklädningsrummet. "Det löddrar bara lite mer". Det var många som blev besvikna när vattnet i kranen var som vanligt.

Vädret är underbart och jag är riktigt mätt i magen efter en lunch i trevligt sällskap. Nu är det allvar i en dryg timme till.

Doktorspiele

2009-03-30T09:06:00.002+02:00

Söndagen var betydligt bättre än lördagen. Signe slapp trösta någon. På förmiddagen ringde Antons pappa och frågade om Anton fick komma och leka med Simon. Det fick han såklart, jag och Signe åkte ensamma till ICA MAXI. Det gick faktiskt finfint, och grabbarna slapp ha henne efter sig hela tiden. När vi kom hem ville de ut och spela fotboll. Det såg naturligtvis ut som om kriget härjat i huset, det var leksaker utrivna överallt.

När Anton gått åkte de runt på elmotorcykeln, deras senaste påfund. De sitter på den båda två, ibland kör Simon, ibland kör Signe, och så ska man köra in i möbler och bord (ja, det är ingen mening att köpa nytt på ett tag). Annars kan en av dem åka bobbycar bredvid istället och så kan man tävla...

Sen plockades doktorsväskan fram. Simon skulle vara doktor och jag sjuk patient. Han tog blodtryck, febern och tittade mig i öronen. Jag hade en kroppstemperatur på 35 grader, kallblodig som jag är. Öronen såg ganska bra ut.
- Jo, det ser bra ut, bara lite smuts och vax! konstaterar den lille doktorn.
(öööh, jag använder faktiskt tops rätt ofta...)
- Du är nog bara lite sjuk i huvudet, här är en spruta så blir det bättre!
(Hehe, tack för den... Jaha, räcker det med en spruta mot sånt?)

Det är lugnt!

2009-03-30T08:47:00.003+02:00

Signe förbluffade mig i lördags. Jag vet inte varför han var så orolig, men faktum var att Simon var riktigt grinig då. Vi blev osams ett antal gånger. Vid ett av de senare tillfällena, då jag blev riktigt sur och röt till, kom Signe. Hon lade handen på mitt ben och sade "Det är lugnt..."

Jag trodde inte mina öron. Sade hon verkligen så?! Hon härmade inte bara uttrycket, utan hon använde det också på ett helt adekvat sätt.

Efter middagen fick Simon ett utbrott som liknade dem han hade i trotsåldern, och anledningen var att han ville gå ut i trädgården och ville att jag skulle följa med. Han fick gladeligen gå ut själv, men jag hade varken tid eller lust. Då blev det gap och skrik. Signe kom då genast utrusande, kramade mig och sade "Det är lugnt!" Hon skulle liksom medla, se till att jag inte var ledsen, men hon visade inte att hon var rädd eller orolig. Hon skulle bara trösta för att det var jobbigt. Men jag blev ganska paff. Ungen är inte ens två år, fyller på lördag, och använder ett sånt uttryck i en sån situation.

Kunde inte låta bli att få obehagliga återblickar till den egna barndomen. Jag i förskoleåldern, ungefär sex år, när det var som värst hemma. Jag fick hålla ordning och struktur i familjens kaos. Trösta min mamma, reparera skadorna, medla och skälla på dem. Fick höra efteråt av min mamma att hon var fascinerad av hur ett litet barn var så starkt, samtidigt som hon skämdes för att inte hon alltid var den som var den vuxna, som ju ska ta hand om det lilla barnet istället för tvärtom.

Signe, så ska du inte behöva ha det i alla fall.

Min poetiska moder...

2009-03-26T20:17:00.002+01:00

Dessa rader smyckade ett handgjort födelsedagskort från min ädla visa moder:

Så kom den igen då, din dag,
tillfälle till betraktan ett slag
Vart varv en ny sträng på din lyra
med toner långt fler än de 34,
och den skönhet som låter
ger tidlöshet åter

De kom i tisdags för lite firande i efterskott.

I onsdags blev det våffelfest hemma. Mycket uppskattat...

Signe skolas in i att vara flicka...

2009-03-24T14:25:00.003+01:00

Igår hittade jag ett nummer av tjejtidningen JULIA i brevlådan, utskickat som reklam. Jag vet inte vem de riktar sig till, den snart tvååriga dottern eller hennes 34-åriga mamma? Det känns som varken hon eller jag borde tillhöra målgruppen för tidningen. Den verkade i och för sig vara ganska vettig och säkert kul sysselsättning för en 12-årig flicka som vill läsa om smink, söta kändiskillar och mensfrågor.

Signe uppskattade dock nyckelringen med tillhörande rosa plasthjärta, den var kul att leka med. Den sockersöte kändisgossen som var inramad där brydde hon sig dock inte om. Det känns också som att det kan få vänta några år...

34-årsjubileum, långhelg och snöstorm

2009-03-24T13:44:00.002+01:00

Har haft en behaglig långhelg som försvann lite för fort. Tog kompledigt i fredags eftersom jag föredrog att tillbringa min födelsedag på A6, IKEA och i stan. Shoppade och åt god lunchbuffé. Simon var tydligen helt exalterad på förskolan och hade visst pratat om att mamma fyller år och det ska bli KALAS. Han var förstås hoppfull över alla godsaker...

Lördagen var underbar. Riktig vår. Barnen lekte länge ute i trädgården, körde skottkärra och stojade i sitt lekhus. Man började vittra vår.. och det kunde man göra i ett dygn, sen kom slasksöndagen och nu inatt var det snöstorm. Jag vaknade vid två och gick upp för att konstatera att snön virvlade mot fönstren och det var fem minusgrader ute. Kul.

Nu borde jag vara flitig och sätta igång med skrivjobbet. Har flummat runt en timme, suttit och fikat med skolsköterskan S och pratat i telefon (visserligen viktigt men ändå).

Signes nya bästis

2009-03-18T10:00:00.000+01:00

I måndags gav jag Simon en Cici-bil (ur Rorri-serien) som skulle komplettera hans samling. Signe har innan inte varit överdrivet intresserad av hans Rorri-bilar, men när Cici kom blev hon överförtjust och skulle absolut ha den. Alltid ska det finnas en anledning till osämja. Hon skulle ha med sig den när hon skulle lägga sig. Den obligatoriska dockan skulle också vara med, så nu har Signe blivit mer jämställd i sitt val av sängkamrater - en docka och en bil! Visserligen en rosa tjejbil, men ändå en racerbil.

Igår morse kom hon på att hon inte hade sin nya följeslagare med sig när vi var på väg in till förskolan. Det var nog den förbipasserade bussen som fick henne att komma på detta.

- Brum, brum, inte ha den! kom hon på.
- VILL HA DEN! upplyste hon någon sekund senare.
Jag försökte tala om för henne att de säkert har fler bilar på Tallen.
- HEM! sade hon med kinkig stämma.
Som tur är lyckades jag avleda henne och hon gick in till fröknarna på förskolan utan protester.

För att undvika ännu en dag av krig i huset köpte jag en ny Cici så de skulle ha en var. Så nu kan Simon köra sina testvarv och Signe kan leka med sin nya rosa motoriserade bästis.