vaccinhelvete

Tisdag 24/11, 16:40 har jag hämtat de små och vi knatar mot vårdcentralen. När vi närmar oss möts vi av en förskräcklig syn i form av en S-formad kö. Man tror inte det är sant, men kvällens tortyr har börjat.

I en och en halv timme, i mörker och kyla, står jag och två småbarn och väntar på att först få komma in och sedan få en spruta i armen. Naturligtvis protesterar barnen högljutt, gnäller, klagar, vill gå hem, vill gå in, och jag får försöka med alla metoder i världen - lirka, leka (utan att lämna kön), visa spel på mobilen, bjuda på bullar och dumlekolor, lova att vi får nog komma in snart, titta nu går det framåt. Det kändes som ett slags undantagstillstånd rådde, vi försökte hjälpa varandra så gott det gick. Jag bjöd det arma barnet framför på bullar, vi fick hjälp att flytta påsen vi hade med oss när Signe ganska snart ville bli buren. I över en timme bar jag henne på armen, hon somnade en stund också. När vi fick komma in kunde man nästan gråta av glädje, och när vi sedan visades in till syrrorna för att få vår spruta kändes det som om man släppts in i Pärleporten.

Lyckan var kortvarig för under kvällen fick jag frossa, feber, illamående. Under natten spydde jag som en gris (hahaha), fick vara hemma från jobbet på onsdagen. Inte kul men jag fick iaf vila en kort stund... Sen blommade den förkylning jag haft innan sprutan ut, så nu snorar jag och lever på Nezeril och Alvedon. Suck.

önskar pånyttfödelse

Tisdag 24/11 tittar jag ut genom fönstret, tung i sinnet (som vanligt denna höst). Ser solen glimta bakom alla molnen, önskar strålarna kunde värma mig länge, länge...

Simon verkar inte harmonisk på sista tiden. Han berättar ju inte saker spontant så jag vet ju inte om det är något som har hänt, eller om han helt enkelt bara fortfarande är nedsatt av krassligheten förra veckan. Han tar ut det genom trotsbeteende, låsningar, arga tillmälen, och jag blir ibland en treåring tillbaka. Får såklart ångest efteråt och mår ännu sämre. Vart får man ur sig alltihop?

GRATTIS Simon, 5 år!

Idag fyller Simon fem år! Helgen har varit ganska intensiv på grund av detta. I lördags gjorde vi färdigt (!!) Signes rum på förmiddagen, bara det blev en källa till stress. Barnen har varit sjuka i veckan och var fortfarande inte i hundraprocentig form, och vi hann inte ens ut när det kom solglimtar. Men... det blev så FINT, Signes rum, blev supernöjd! Det blev hon också. Sen vid två blev det barnkalas, sju livliga små individer kom och stojade. Det var förstås roligt, men efteråt är man helt trött. Igår kom sen släkten och däremellan gick Simon på ett kalas. Han ville inte för han hade fullt upp med annat, fick dåligt samvete efteråt när jag tvingade iväg honom. Signe ville också följa med och blev jätteledsen när hon förstod att hon inte var bjuden. Sen släktingar, tårta, hela klabbet. Så skönt när allt är över...

Imorse tog jag in tidningen så vi fick titta på bilden. Han blev glad. Han ville genast öppna sina paket så han fick det. Vi kom iväg i skaplig tid ändå. Har lovat att köpa glasspinnar till honom, han vill ha det ikväll.

Så, vid lunch firar jag också mitt femårsjubileum som förälder. :-)

insomnia

... igen.

Trodde i min enfald att denna veckan kunde bli bättre eftersom min almanacka var mer nådig. Tji fick jag, det känns som eländet aldrig tar slut. Nu är det Signe som blivit dålig, och nu har hon börjat vakna på natten och ropa. Inatt vaknade även Simon med mardrömmar. Det betyder att jag igår var vaken sedan 03:30 och inatt 02:20. Kanske blir det 01:10 imorgon, för estetikens skull?

"Nåja, värktabletter mot den sprängande huvudvärken och en balja kaffe med mjölk ska väl få en att likna en fungerande människa." skrev jag på facebook imorse.

Äh, varför sova, det är väl överskattat...?

Kärt besök, Fars Dag och magsjuka

Såhär såg lilla Esmeralda ut för knappt ett år sedan, (26/12 2008), min käraste vän Marias dotter. Då var hon ju tre månader. Här har jag fått äran att hålla i henne och förevigat detta på foto. Undrar vem som tog bilden, kanske var det Maria.

Sen har jag inte träffat henne under hela året. Nu i helgen som var kom dock Maria med familj, och lilla Esmeralda har börjat ta lite försiktiga steg. 14 månader är den lilla damen snart. Tiden går fort, även om man tycker den sniglar sig fram ibland.

Det var såklart mycket trevligt att ha dem här. När de åkt så firade vi Fars Dag genom att besöka en restaurang. Barnen fick målarkritor så de inte skulle tröttna. Signe uppskattade verkligen besöket och ville såklart gärna socialisera med de andra gästerna. Simon började visst känna sig risig. Dagen efter förstod vi varför. 12:50 ringer de från förskolan på mobilen, jag är precis på väg in till ett möte.

"Din son kräktes nyss" hör till de mest oönskade fraser man vill höra. Just magsjuka vill jag inte ha hem! Som tur är kräktes han inte mer och vi andra har inte blivit smittade. Han har emellertid varit olustig i magen hela veckan och därmed också på gräsligt humör. Precis vad jag behövde. Känner mig inte direkt som någon rolig typ heller...

Stön. Tung energikrävande dag på jobbet. I helgen ska jag städa och kanske kan vi börja fixa iordning Signes rum. Inte det roliga, utan det sega - måla och lägga golv...

Eftersom jag lutar fram huvudet på bilden ser det ut som att jag har ett jättehuvud eller är kortväxt. Inget av detta stämmer. :-D

Bloggar jag följer

Det finns några bloggar jag följer som författas av personer jag inte känner i verkliga livet. Jag har för (o)vana att hålla mig uppdaterad när tillfälle ges på jobbet. Jag kan inte bara vara produktiv, måste varva ner med lite andra saker.

Hillevi Wahls blogg började jag följa efter att jag fick en av hennes böcker i julklapp.

Sen har vi Beckahs blogg www.beckahbitch.blogg.se Jag började följa den efter att jag läst inlägg om hennes särbegåvade son och intervju med honom i radio. Sen kunde jag inte sluta. :-)