Jul och annat kul

Så, nu närmar vi oss redan årets slut. Julafton var härlig, äntligen en vit jul till att börja med! SImon slängde sig ur sängen när han vaknade, och hans alerta moder hade redan lagt ut de första paketen under granen. Signe kom upp och Simon fick vara tomtenisse. Sen åkte vi lite pulka på tomten, tidig grötlunch intogs efter det. Vid ett åkte vi till Skillingaryd och Rickards moster, som är släktens värd. Där åts det och lektes och resten av paketen delades ut. Signe var riktigt salig över den fina Belle-prinsessklänningen och älvvingarna med tillhörande tyllkjol, och Simon var nog mest extatisk över racerbanan och Batmandressen. Han ville packa upp racerbanan när vi kom hem halv nio på kvällen...

MIna föräldrar och bror kom på annandagen, då blev det mer mat och paket. Simon är lite moloken över att paketfesterna är slut, men det är väl livets sorgliga lärdom...

Luciakaos II (med Happy End)

Så... imorse var det Signes tur att vara Lucia. 06:50 skulle barnen vara lämnade, det var det svåraste momentet att klara av. Som tur är vaknade jag av mig själv 05:30, för jag hade naturligtvis glömt att sätta på alarmet! 06:45 står vi svettiga i hallen, jag har försökt kränga på Signes lucialinne över vinterjackan och insett att den var för liten för denna mundering undertill. Tänk om jag tagit hem overallen, det hade blivit en ännu mer skrattretande syn. Tog då på en softshelljacka över koftan, sen linnet över - funkade! Sen mössa, och slutligen luciakronan som jag dekorerat med glitter, OK, dags att åka, vi har bråttom! Då går luciakronan sönder, de små plastpiggarna håller inte för många utprovningar. Rickard lagar den blixtsnabbt med eltejp, tur att verktygslådan står i hallen. Signe är så förväntansfull och vill så gärna vara Lucia, så hon hade ju blivit knäckt om hennes inkompetenta föräldrar sabbat allt för henne. När ilfärden till förskolan var över såg vi att de inte börjat, tur var väl det. Snabbt lämnade vi över henne till fröknarna och ställde oss bland de andra föräldrarna.

Snart kom de, hela luciatåget med små knattar i tomtedräkt eller lucialinnen. Signe var glittrande glad och sjöng efter bästa förmåga. Blev nästan tårögd när jag såg henne stå där. När det var slut och pepparkakor skulle inmundigas ville hon inte ta av sig. Hon ville inte ta av sig när de var dags att säga adjö och vi skulle till jobbet. Jag tog av henne ytterkläderna men lät henne ta på sig linnet och kronan igen. Hoppas inte vår lilla fröken fastnar för mycket kring detta och ska vara lucia hela nästa vecka också.

Luciakaos I

Igår var det Simons avdelning som skulle fira Lucia. 7:30 skulle spektaklet börja, och jag bävade redan kvällen innan för morgonen och Simons inställning till att vara tomte. Han hade deklarerat dagen innan att han inte ville. Med facit i hand kan man tycka att jag redan borde ha varit inställd på att låta honom slippa. Jag vet ju vad han tycker om att stå i centrum och vara utklädd. Men man känner den där sociala pressen, det är väl det det handlar om. Jag vill inte att han ska hamna i dålig dager, och med handen på hjärtat kanske jag inte vill skämmas själv. Ingen vill sticka ut, det är väl inprogrammerat i våra gener.

Så, igår morse började jag övertalningstaktiken när han åter protesterade. Att Rickard var i Linköping (för jobbet) gjorde inte saken bättre. Jag hade ingen annan coach utan fick sköta allt själv. Jag försökte med mutor och tråkiga tillsägelser. Vi åkte dit utan tomtedräkt, jag försökter ömsom skälla och tjata därinne. Resultatet blev tråkigt: Han fick på sig tomtetröjan men vägrade delta, trots fröknarnas lockande och pockande. Han stod med mig och Signe, jag frustrerad och han säkert inte glad heller. Signe glittrade när barnen sjöng och ville också vara med. "Det är din tur imorgon", sade jag. Gick därifrån innan de var färdiga, lämnade Signe och lämande sen Simon när någon fröken kom in till hans avdelning. Såg i alla fall till att vi skiljdes som vänner, men jag hade ont i magen när jag sen åkte till jobbet. Önskade att jag gjort det bättre. Vad är rätt egentligen? Att från början ha inställningen att han inte ska vara med? Det kan man tycka spontant, men då tar man ju ifrån honom en möjlighet att känna att han lyckas med något som känns "svårt". Det har ju hänt förut - han vill inte gå på exempelvis ett kalas, vi tjatar dit honom, lämnar honom med dåligt samvete, och sen när vi hämtar honom är han jättestolt och har haft roligt. Att då ha hållit honom hemma hade tagit bort den upplevelsen. Det gäller att hitta rätt balans.