Luciakaos I

Igår var det Simons avdelning som skulle fira Lucia. 7:30 skulle spektaklet börja, och jag bävade redan kvällen innan för morgonen och Simons inställning till att vara tomte. Han hade deklarerat dagen innan att han inte ville. Med facit i hand kan man tycka att jag redan borde ha varit inställd på att låta honom slippa. Jag vet ju vad han tycker om att stå i centrum och vara utklädd. Men man känner den där sociala pressen, det är väl det det handlar om. Jag vill inte att han ska hamna i dålig dager, och med handen på hjärtat kanske jag inte vill skämmas själv. Ingen vill sticka ut, det är väl inprogrammerat i våra gener.

Så, igår morse började jag övertalningstaktiken när han åter protesterade. Att Rickard var i Linköping (för jobbet) gjorde inte saken bättre. Jag hade ingen annan coach utan fick sköta allt själv. Jag försökte med mutor och tråkiga tillsägelser. Vi åkte dit utan tomtedräkt, jag försökter ömsom skälla och tjata därinne. Resultatet blev tråkigt: Han fick på sig tomtetröjan men vägrade delta, trots fröknarnas lockande och pockande. Han stod med mig och Signe, jag frustrerad och han säkert inte glad heller. Signe glittrade när barnen sjöng och ville också vara med. "Det är din tur imorgon", sade jag. Gick därifrån innan de var färdiga, lämnade Signe och lämande sen Simon när någon fröken kom in till hans avdelning. Såg i alla fall till att vi skiljdes som vänner, men jag hade ont i magen när jag sen åkte till jobbet. Önskade att jag gjort det bättre. Vad är rätt egentligen? Att från början ha inställningen att han inte ska vara med? Det kan man tycka spontant, men då tar man ju ifrån honom en möjlighet att känna att han lyckas med något som känns "svårt". Det har ju hänt förut - han vill inte gå på exempelvis ett kalas, vi tjatar dit honom, lämnar honom med dåligt samvete, och sen när vi hämtar honom är han jättestolt och har haft roligt. Att då ha hållit honom hemma hade tagit bort den upplevelsen. Det gäller att hitta rätt balans.