Igår hände en av dessa grejer man fruktat ska hända. Jag hämtar Signe på förskolan, har hämtat Simon innan och vi går in och klär på henne. Då kommer lille N med sin mamma, en snäll, rar och kraftigt överviktig kvinna. Jag säger "här kommer lille tomten", då sonen har knallröd overall och lurvig mössa till. Signe skrattar förtjust och hennes ögon glittrar. Ur hennes lilla mun kommer ett glatt utrop.
- VILKEN STOR MAMMA! Haha, vilken stor mamma!
Inte alls med något förakt eller kritik i rösten, hon var mest hänförd och nästan lyrisk över att lille N hade fått så mycket mamma.
Jag hoppas verkligen att damen i fråga inte riktigt uppfattade vad hon sade, det kändes inte alls roligt. Trots allt vill man inte göra någon ledsen. Undrar vad hon isåfall känner för oss i fortsättningen, nu tycker hon väl att Signe är en liten rackarunge från helvetet. Hon förstår säkert liksom jag att det inte är illa ment, det är ju bara vuxna som har bestämt sig för att eventuellt döma henne, barn konstaterar bara att de ser något annorlunda och kanske till och med tycker det är trevligt. Men känslorna säger något annat, de säger att man blivit sårad och det gör ont. Kan tänka mig att det inte är första gången hon fått höra såna saker av småbarn...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar