Signe månar om dockornas säkerhet...

... därför är hon noga att dockan hon gärna vill ha med sig i bilen sitter på mittplatsen i baksätet med bilbältet på. Sen får ju inte bältet sitta i vägen för ansiktet utan ska läggas korrekt.

Imorse började hon tjata om att hon ville ha en lillasyster. Apropå inlägget innan...

värsta skengraviditeten någonsin

I helgen hade min mormor 80-årskalas, så vi åkte fredagen 6/5 och kom hem på söndagen 8/5. Vi bodde hos Rickards pappa som ju bor på bra avstånd därifrån. Det är ju alltid trevligt att hälsa på honom (han var i huset i Venjan, sambon Ingrid kunde tyvärr inte komma för hon har massor att göra på jobbet nu), och det hade varit riktigt trevligt om mina tankar inte hade upptagits av det faktum att min mens skulle ha kommit.

Började få PMS-symptom på onsdagen och torsdagen, tänkte att mensen absolut borde komma på fredagen. Hade starka känningar också. Men inget hände, inget på hela helgen. När jag sedan vaknade och mådde illa på lördagsnatten började skräcken gro på riktigt. Man tycker ju att det borde vara omöjligt att bli gravid, men hur ska jag annars börja tolka det hela? Min mens brukar aldrig vara sen.

När inget hänt på måndagmorgonen såg jag mig helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest. Jag hade känt av att jag mådde illa natten till måndag också, något som säkert berodde på att man är vaksam på kroppens signaler, går upp i varv över minsta sensation, och då känner sig ännu sämre. Klassisk panikångestprocess helt enkelt... Nåja, darrande och illamående av skräck slängde jag mig in på närmsta offentliga toalett och kissade på stickan, väntade på domen - som uteblev! Bara ett streck på testet. Jag var så lycklig så jag ville dansa på gatorna, men det besparade jag folket.

Så många orostankar jag hade hunnit få, vad skulle jag göra om det varit positivt? Vi VILL inte ha fler barn. Jag VÄGRAR fortsätta den där odrägliga småbarnstiden ännu några år, och jag VÄGRAR definitivt vara gravid! Jag som börjar se ljuset i tunneln nu när de är tre och fem år och börjar bli lite självständiga, ska jag bli tvingad att börja på ruta ett igen? Jag skulle bli deprimerad. Och vad är alternativet, det som leder till att problement ovan löser sig men som innebär att man tar livet av sitt barn?! Jag är ingen abortmotståndare, men att själv som 35-årig kvinna med hög utbildning, vettig inkomst och en familj som kan ta hand om ett tredje barn väljer bort det på ett sånt sätt... nej, jag skulle få ångest, skulle inte klara det. Hur skulle jag kunna göra det efter mina erfarenheter? Be för sitt andra barns liv och sen gå till samma sjukhus och ta bort det tredje tre år senare?

Nu slapp jag den onda rävsaxen. Jag blev förstås orolig när ingen mens behagade dyka upp, gjorde ett till test i onsdags - också negativt. Bara några timmar senare kom mensen, mer efterlängtad än någonsin tidigare...

ibland blir man glad över att de är sjuka

Förra tisdagen gjorde jag en felbedömning. Jag trodde jag kunde hinna med en renovering hos frisören innan mötet 15:00. När klockan var 14:45 insåg jag detta faktum, svor för mig själv och undrade vilken anledning jag skulle framföra när jag skulle ringa och krypa till korset med min sena ankomst. Som en räddning från ovan ringde mobilen 14:50. Det var förskolan - Signe har varit gnällig och har nu feber. "Jag kommer så fort jag kan!" meddelade jag käckt och kunde nu ringa upp kollegorna och tala om detta. Så, jag slapp skämmas eller ljuga, att åka och hämta sjukt barn är liksom ett giltigt skäl att utebli från möten eller annat.

När jag sen kom till förskolan var hon mycket piggare, och förblev så resten av kvällen. Vi behövde alltså inte ens vabba som kompensation för räddningen dagen innan.