Så, nu närmar vi oss redan årets slut. Julafton var härlig, äntligen en vit jul till att börja med! SImon slängde sig ur sängen när han vaknade, och hans alerta moder hade redan lagt ut de första paketen under granen. Signe kom upp och Simon fick vara tomtenisse. Sen åkte vi lite pulka på tomten, tidig grötlunch intogs efter det. Vid ett åkte vi till Skillingaryd och Rickards moster, som är släktens värd. Där åts det och lektes och resten av paketen delades ut. Signe var riktigt salig över den fina Belle-prinsessklänningen och älvvingarna med tillhörande tyllkjol, och Simon var nog mest extatisk över racerbanan och Batmandressen. Han ville packa upp racerbanan när vi kom hem halv nio på kvällen...
MIna föräldrar och bror kom på annandagen, då blev det mer mat och paket. Simon är lite moloken över att paketfesterna är slut, men det är väl livets sorgliga lärdom...
28 december 2009
11 december 2009
Luciakaos II (med Happy End)
Så... imorse var det Signes tur att vara Lucia. 06:50 skulle barnen vara lämnade, det var det svåraste momentet att klara av. Som tur är vaknade jag av mig själv 05:30, för jag hade naturligtvis glömt att sätta på alarmet! 06:45 står vi svettiga i hallen, jag har försökt kränga på Signes lucialinne över vinterjackan och insett att den var för liten för denna mundering undertill. Tänk om jag tagit hem overallen, det hade blivit en ännu mer skrattretande syn. Tog då på en softshelljacka över koftan, sen linnet över - funkade! Sen mössa, och slutligen luciakronan som jag dekorerat med glitter, OK, dags att åka, vi har bråttom! Då går luciakronan sönder, de små plastpiggarna håller inte för många utprovningar. Rickard lagar den blixtsnabbt med eltejp, tur att verktygslådan står i hallen. Signe är så förväntansfull och vill så gärna vara Lucia, så hon hade ju blivit knäckt om hennes inkompetenta föräldrar sabbat allt för henne. När ilfärden till förskolan var över såg vi att de inte börjat, tur var väl det. Snabbt lämnade vi över henne till fröknarna och ställde oss bland de andra föräldrarna.
Snart kom de, hela luciatåget med små knattar i tomtedräkt eller lucialinnen. Signe var glittrande glad och sjöng efter bästa förmåga. Blev nästan tårögd när jag såg henne stå där. När det var slut och pepparkakor skulle inmundigas ville hon inte ta av sig. Hon ville inte ta av sig när de var dags att säga adjö och vi skulle till jobbet. Jag tog av henne ytterkläderna men lät henne ta på sig linnet och kronan igen. Hoppas inte vår lilla fröken fastnar för mycket kring detta och ska vara lucia hela nästa vecka också.
Snart kom de, hela luciatåget med små knattar i tomtedräkt eller lucialinnen. Signe var glittrande glad och sjöng efter bästa förmåga. Blev nästan tårögd när jag såg henne stå där. När det var slut och pepparkakor skulle inmundigas ville hon inte ta av sig. Hon ville inte ta av sig när de var dags att säga adjö och vi skulle till jobbet. Jag tog av henne ytterkläderna men lät henne ta på sig linnet och kronan igen. Hoppas inte vår lilla fröken fastnar för mycket kring detta och ska vara lucia hela nästa vecka också.
Luciakaos I
Igår var det Simons avdelning som skulle fira Lucia. 7:30 skulle spektaklet börja, och jag bävade redan kvällen innan för morgonen och Simons inställning till att vara tomte. Han hade deklarerat dagen innan att han inte ville. Med facit i hand kan man tycka att jag redan borde ha varit inställd på att låta honom slippa. Jag vet ju vad han tycker om att stå i centrum och vara utklädd. Men man känner den där sociala pressen, det är väl det det handlar om. Jag vill inte att han ska hamna i dålig dager, och med handen på hjärtat kanske jag inte vill skämmas själv. Ingen vill sticka ut, det är väl inprogrammerat i våra gener.
Så, igår morse började jag övertalningstaktiken när han åter protesterade. Att Rickard var i Linköping (för jobbet) gjorde inte saken bättre. Jag hade ingen annan coach utan fick sköta allt själv. Jag försökte med mutor och tråkiga tillsägelser. Vi åkte dit utan tomtedräkt, jag försökter ömsom skälla och tjata därinne. Resultatet blev tråkigt: Han fick på sig tomtetröjan men vägrade delta, trots fröknarnas lockande och pockande. Han stod med mig och Signe, jag frustrerad och han säkert inte glad heller. Signe glittrade när barnen sjöng och ville också vara med. "Det är din tur imorgon", sade jag. Gick därifrån innan de var färdiga, lämnade Signe och lämande sen Simon när någon fröken kom in till hans avdelning. Såg i alla fall till att vi skiljdes som vänner, men jag hade ont i magen när jag sen åkte till jobbet. Önskade att jag gjort det bättre. Vad är rätt egentligen? Att från början ha inställningen att han inte ska vara med? Det kan man tycka spontant, men då tar man ju ifrån honom en möjlighet att känna att han lyckas med något som känns "svårt". Det har ju hänt förut - han vill inte gå på exempelvis ett kalas, vi tjatar dit honom, lämnar honom med dåligt samvete, och sen när vi hämtar honom är han jättestolt och har haft roligt. Att då ha hållit honom hemma hade tagit bort den upplevelsen. Det gäller att hitta rätt balans.
Så, igår morse började jag övertalningstaktiken när han åter protesterade. Att Rickard var i Linköping (för jobbet) gjorde inte saken bättre. Jag hade ingen annan coach utan fick sköta allt själv. Jag försökte med mutor och tråkiga tillsägelser. Vi åkte dit utan tomtedräkt, jag försökter ömsom skälla och tjata därinne. Resultatet blev tråkigt: Han fick på sig tomtetröjan men vägrade delta, trots fröknarnas lockande och pockande. Han stod med mig och Signe, jag frustrerad och han säkert inte glad heller. Signe glittrade när barnen sjöng och ville också vara med. "Det är din tur imorgon", sade jag. Gick därifrån innan de var färdiga, lämnade Signe och lämande sen Simon när någon fröken kom in till hans avdelning. Såg i alla fall till att vi skiljdes som vänner, men jag hade ont i magen när jag sen åkte till jobbet. Önskade att jag gjort det bättre. Vad är rätt egentligen? Att från början ha inställningen att han inte ska vara med? Det kan man tycka spontant, men då tar man ju ifrån honom en möjlighet att känna att han lyckas med något som känns "svårt". Det har ju hänt förut - han vill inte gå på exempelvis ett kalas, vi tjatar dit honom, lämnar honom med dåligt samvete, och sen när vi hämtar honom är han jättestolt och har haft roligt. Att då ha hållit honom hemma hade tagit bort den upplevelsen. Det gäller att hitta rätt balans.
27 november 2009
vaccinhelvete
Tisdag 24/11, 16:40 har jag hämtat de små och vi knatar mot vårdcentralen. När vi närmar oss möts vi av en förskräcklig syn i form av en S-formad kö. Man tror inte det är sant, men kvällens tortyr har börjat.
I en och en halv timme, i mörker och kyla, står jag och två småbarn och väntar på att först få komma in och sedan få en spruta i armen. Naturligtvis protesterar barnen högljutt, gnäller, klagar, vill gå hem, vill gå in, och jag får försöka med alla metoder i världen - lirka, leka (utan att lämna kön), visa spel på mobilen, bjuda på bullar och dumlekolor, lova att vi får nog komma in snart, titta nu går det framåt. Det kändes som ett slags undantagstillstånd rådde, vi försökte hjälpa varandra så gott det gick. Jag bjöd det arma barnet framför på bullar, vi fick hjälp att flytta påsen vi hade med oss när Signe ganska snart ville bli buren. I över en timme bar jag henne på armen, hon somnade en stund också. När vi fick komma in kunde man nästan gråta av glädje, och när vi sedan visades in till syrrorna för att få vår spruta kändes det som om man släppts in i Pärleporten.
Lyckan var kortvarig för under kvällen fick jag frossa, feber, illamående. Under natten spydde jag som en gris (hahaha), fick vara hemma från jobbet på onsdagen. Inte kul men jag fick iaf vila en kort stund... Sen blommade den förkylning jag haft innan sprutan ut, så nu snorar jag och lever på Nezeril och Alvedon. Suck.
I en och en halv timme, i mörker och kyla, står jag och två småbarn och väntar på att först få komma in och sedan få en spruta i armen. Naturligtvis protesterar barnen högljutt, gnäller, klagar, vill gå hem, vill gå in, och jag får försöka med alla metoder i världen - lirka, leka (utan att lämna kön), visa spel på mobilen, bjuda på bullar och dumlekolor, lova att vi får nog komma in snart, titta nu går det framåt. Det kändes som ett slags undantagstillstånd rådde, vi försökte hjälpa varandra så gott det gick. Jag bjöd det arma barnet framför på bullar, vi fick hjälp att flytta påsen vi hade med oss när Signe ganska snart ville bli buren. I över en timme bar jag henne på armen, hon somnade en stund också. När vi fick komma in kunde man nästan gråta av glädje, och när vi sedan visades in till syrrorna för att få vår spruta kändes det som om man släppts in i Pärleporten.
Lyckan var kortvarig för under kvällen fick jag frossa, feber, illamående. Under natten spydde jag som en gris (hahaha), fick vara hemma från jobbet på onsdagen. Inte kul men jag fick iaf vila en kort stund... Sen blommade den förkylning jag haft innan sprutan ut, så nu snorar jag och lever på Nezeril och Alvedon. Suck.
önskar pånyttfödelse
Tisdag 24/11 tittar jag ut genom fönstret, tung i sinnet (som vanligt denna höst). Ser solen glimta bakom alla molnen, önskar strålarna kunde värma mig länge, länge...
Simon verkar inte harmonisk på sista tiden. Han berättar ju inte saker spontant så jag vet ju inte om det är något som har hänt, eller om han helt enkelt bara fortfarande är nedsatt av krassligheten förra veckan. Han tar ut det genom trotsbeteende, låsningar, arga tillmälen, och jag blir ibland en treåring tillbaka. Får såklart ångest efteråt och mår ännu sämre. Vart får man ur sig alltihop?
Simon verkar inte harmonisk på sista tiden. Han berättar ju inte saker spontant så jag vet ju inte om det är något som har hänt, eller om han helt enkelt bara fortfarande är nedsatt av krassligheten förra veckan. Han tar ut det genom trotsbeteende, låsningar, arga tillmälen, och jag blir ibland en treåring tillbaka. Får såklart ångest efteråt och mår ännu sämre. Vart får man ur sig alltihop?
23 november 2009
GRATTIS Simon, 5 år!
Idag fyller Simon fem år! Helgen har varit ganska intensiv på grund av detta. I lördags gjorde vi färdigt (!!) Signes rum på förmiddagen, bara det blev en källa till stress. Barnen har varit sjuka i veckan och var fortfarande inte i hundraprocentig form, och vi hann inte ens ut när det kom solglimtar. Men... det blev så FINT, Signes rum, blev supernöjd! Det blev hon också. Sen vid två blev det barnkalas, sju livliga små individer kom och stojade. Det var förstås roligt, men efteråt är man helt trött. Igår kom sen släkten och däremellan gick Simon på ett kalas. Han ville inte för han hade fullt upp med annat, fick dåligt samvete efteråt när jag tvingade iväg honom. Signe ville också följa med och blev jätteledsen när hon förstod att hon inte var bjuden. Sen släktingar, tårta, hela klabbet. Så skönt när allt är över...
Imorse tog jag in tidningen så vi fick titta på bilden. Han blev glad. Han ville genast öppna sina paket så han fick det. Vi kom iväg i skaplig tid ändå. Har lovat att köpa glasspinnar till honom, han vill ha det ikväll.
Så, vid lunch firar jag också mitt femårsjubileum som förälder. :-)
Imorse tog jag in tidningen så vi fick titta på bilden. Han blev glad. Han ville genast öppna sina paket så han fick det. Vi kom iväg i skaplig tid ändå. Har lovat att köpa glasspinnar till honom, han vill ha det ikväll.
Så, vid lunch firar jag också mitt femårsjubileum som förälder. :-)
18 november 2009
insomnia
... igen.
Trodde i min enfald att denna veckan kunde bli bättre eftersom min almanacka var mer nådig. Tji fick jag, det känns som eländet aldrig tar slut. Nu är det Signe som blivit dålig, och nu har hon börjat vakna på natten och ropa. Inatt vaknade även Simon med mardrömmar. Det betyder att jag igår var vaken sedan 03:30 och inatt 02:20. Kanske blir det 01:10 imorgon, för estetikens skull?
"Nåja, värktabletter mot den sprängande huvudvärken och en balja kaffe med mjölk ska väl få en att likna en fungerande människa." skrev jag på facebook imorse.
Äh, varför sova, det är väl överskattat...?
Trodde i min enfald att denna veckan kunde bli bättre eftersom min almanacka var mer nådig. Tji fick jag, det känns som eländet aldrig tar slut. Nu är det Signe som blivit dålig, och nu har hon börjat vakna på natten och ropa. Inatt vaknade även Simon med mardrömmar. Det betyder att jag igår var vaken sedan 03:30 och inatt 02:20. Kanske blir det 01:10 imorgon, för estetikens skull?
"Nåja, värktabletter mot den sprängande huvudvärken och en balja kaffe med mjölk ska väl få en att likna en fungerande människa." skrev jag på facebook imorse.
Äh, varför sova, det är väl överskattat...?
13 november 2009
Kärt besök, Fars Dag och magsjuka
Såhär såg lilla Esmeralda ut för knappt ett år sedan, (26/12 2008), min käraste vän Marias dotter. Då var hon ju tre månader. Här har jag fått äran att hålla i henne och förevigat detta på foto. Undrar vem som tog bilden, kanske var det Maria.
Sen har jag inte träffat henne under hela året. Nu i helgen som var kom dock Maria med familj, och lilla Esmeralda har börjat ta lite försiktiga steg. 14 månader är den lilla damen snart. Tiden går fort, även om man tycker den sniglar sig fram ibland.
Det var såklart mycket trevligt att ha dem här. När de åkt så firade vi Fars Dag genom att besöka en restaurang. Barnen fick målarkritor så de inte skulle tröttna. Signe uppskattade verkligen besöket och ville såklart gärna socialisera med de andra gästerna. Simon började visst känna sig risig. Dagen efter förstod vi varför. 12:50 ringer de från förskolan på mobilen, jag är precis på väg in till ett möte.
"Din son kräktes nyss" hör till de mest oönskade fraser man vill höra. Just magsjuka vill jag inte ha hem! Som tur är kräktes han inte mer och vi andra har inte blivit smittade. Han har emellertid varit olustig i magen hela veckan och därmed också på gräsligt humör. Precis vad jag behövde. Känner mig inte direkt som någon rolig typ heller...
Stön. Tung energikrävande dag på jobbet. I helgen ska jag städa och kanske kan vi börja fixa iordning Signes rum. Inte det roliga, utan det sega - måla och lägga golv...
Eftersom jag lutar fram huvudet på bilden ser det ut som att jag har ett jättehuvud eller är kortväxt. Inget av detta stämmer. :-D
Bloggar jag följer
Det finns några bloggar jag följer som författas av personer jag inte känner i verkliga livet. Jag har för (o)vana att hålla mig uppdaterad när tillfälle ges på jobbet. Jag kan inte bara vara produktiv, måste varva ner med lite andra saker.
Hillevi Wahls blogg började jag följa efter att jag fick en av hennes böcker i julklapp.
Sen har vi Beckahs blogg www.beckahbitch.blogg.se Jag började följa den efter att jag läst inlägg om hennes särbegåvade son och intervju med honom i radio. Sen kunde jag inte sluta. :-)
27 oktober 2009
construction time again
Nu ser det ut som på en byggplats hemma. Äntligen ska vi få vårt sovrum på nedervåningen, och Signe ska få sitt nya stora rum. Det är bara det att Rom inte direkt byggdes på en dag. Det är slitigt och dammigt och min roll blir att själv ta hand om barn, matlagning, disk och tvätt. I söndags var barnen hos mina föräldrar så jag fick storstäda huset. Det behövdes, dammråttorna hade slagit sig till ro i alla hörnen. Det blir säkert extra dammigt när klinkersgolvet läggs. Igår jobbade de till 23-24, men idag ska golvet fogas och då vara klart.
Snart november, snart fyller Simon år och det blir såklart en ljuspunkt. Barnkalas med de kompisar han bäst trivs med. Daniel har han lekt mycket med på sistone, både hemma hos oss och hos honom. Sen är det december, då känns allt genast lite mysigare. Det behövs, den här hösten har inte varit rolig. All energi har varit borta, har känt mig så orkeslös så det har varit en plåga att ta sig igenom varje dag. De många och tunga ärendena på jobbet har varit en stor bov i dramat, samt bristen på återhämtningstillfällen. Har aldrig känt så för jobbet, att det känns så segt att gå dit.
Snart november, snart fyller Simon år och det blir såklart en ljuspunkt. Barnkalas med de kompisar han bäst trivs med. Daniel har han lekt mycket med på sistone, både hemma hos oss och hos honom. Sen är det december, då känns allt genast lite mysigare. Det behövs, den här hösten har inte varit rolig. All energi har varit borta, har känt mig så orkeslös så det har varit en plåga att ta sig igenom varje dag. De många och tunga ärendena på jobbet har varit en stor bov i dramat, samt bristen på återhämtningstillfällen. Har aldrig känt så för jobbet, att det känns så segt att gå dit.
22 oktober 2009
magsmärta
Var vaken inatt, kunde inte sova. Hade ont i magen, har det fortfarande. Kanske var det valerianatabletterna jag tog som orsakade magknip, fick ta tre vid två tillfällen. HAr fått ont i magen av dem förr.
På tal om dessa tabletter - varför har de bemödat sig med att pränta NEUROL på den lilla burken? Låter ju som någon tung neuroleptika... Det borde skrämma bort ett antal potentiella kunder. Dags att hyra in någon dyr konsult som kommer på något namn som associeras till lugn och ro.
Måste jobba på men känner låg ork. Planera in energikrävande möte imorgon 08:00 och fixa dagens möten.
På tal om dessa tabletter - varför har de bemödat sig med att pränta NEUROL på den lilla burken? Låter ju som någon tung neuroleptika... Det borde skrämma bort ett antal potentiella kunder. Dags att hyra in någon dyr konsult som kommer på något namn som associeras till lugn och ro.
Måste jobba på men känner låg ork. Planera in energikrävande möte imorgon 08:00 och fixa dagens möten.
13 oktober 2009
barns mardrömmar
Ett tag har Simon varit mörkrädd och orolig när han ska gå och lägga sig. De första kvällarna ville han inte säga vad det var. Det tog helt enkelt lång tid innan han somnade och han verkade väldigt ängslig. Dessutom vaknade han efter ett tag och behövde nattas igen. Sedan berättade han att han sett ett avsnitt av SvampBob hemma hos mina föräldrar, där fanns det en "dykargubbe" som var otäck, han sköt några strålar som "torkade" SvampBob. Det var det som skrämde honom när det blev mörkt.
Jag har varit väldigt negativ till att Simon tittar på SvampBob Fyrkant. Det är inte alls ett program för barn i hans ålder, och mycket av skämten och bilderna kan upplevas som obehagliga. Hemma får han det inte, men det händer att andra är mer liberala. Nu har jag uttryckligen förbjudit mina föräldrar att låta honom se SvampBob när han är där.
Jag fick en flashback till något som skrämde mig när jag var liten. Jag läste en hel del serietidningar kring 6-8 års ålder, det var Hulk, Miss Hulk, Kalle Anka, Stålmannen, Spindelmannen m.fl. Detta inspirerade mig att göra en massa egna serietidningar med egenskapade superhjältar. Mina idoler ABBA fanns också med, och ett par poliser som hette Henrik Berglund och Ingemar Larsson (fråga mig inte varför jag valde de namnen). Det fanns en riktig hjältefigur där som hette Stefan. Stefan var mitt favoritnamn i början av åttiotalet.
Nåja, det som skrämde mig var ett avsnitt av Hulk, där han kämpade mot en superskurk som hette Pariah - Dödsbringaren. Han såg otäck ut med sin uppdragna rock, hatt och bara en svart skugga till ansikte med onda ögon. Han bodde i någon spökstad och kramade livet ur folk, de blev som gamla zombier när han höll i dem. Vid någon scen blottades hans ansikte, och det var ett skelettansikte. Det som skrämde mest var bilderna, de såg visst läskiga ut. Jag kunde absolut läsa allt som stod och fattade allt, så innehållet var också skrämmande. Tyckte namnet PARIAH var läskigt i sig. Googlade faktiskt och kunde då finna att denna historia är från februari 1982. kanske kom den något senare till Sverige. Jag var då knappt sju år. Självklart helt olämplig läsning för barn i den åldern. Jag tyckte bilderna var obehagliga, ville sova med lampan tänd ett tag så jag slapp se otäcka bilder framför mig.
Man kan såklart inte skydda barn från allt otäckt. De kommer att stöta på sådant. Det viktiga är att man hjälper dem bearbeta det när det dyker upp. Pariah Dödsbringaren skadade mig inte för livet, det var bara obehagligt ett tag och jag fattade ju att det var nåt påhittat.
Har fått ny skärm på jobbet. En stor...
Jag har varit väldigt negativ till att Simon tittar på SvampBob Fyrkant. Det är inte alls ett program för barn i hans ålder, och mycket av skämten och bilderna kan upplevas som obehagliga. Hemma får han det inte, men det händer att andra är mer liberala. Nu har jag uttryckligen förbjudit mina föräldrar att låta honom se SvampBob när han är där.
Jag fick en flashback till något som skrämde mig när jag var liten. Jag läste en hel del serietidningar kring 6-8 års ålder, det var Hulk, Miss Hulk, Kalle Anka, Stålmannen, Spindelmannen m.fl. Detta inspirerade mig att göra en massa egna serietidningar med egenskapade superhjältar. Mina idoler ABBA fanns också med, och ett par poliser som hette Henrik Berglund och Ingemar Larsson (fråga mig inte varför jag valde de namnen). Det fanns en riktig hjältefigur där som hette Stefan. Stefan var mitt favoritnamn i början av åttiotalet.
Nåja, det som skrämde mig var ett avsnitt av Hulk, där han kämpade mot en superskurk som hette Pariah - Dödsbringaren. Han såg otäck ut med sin uppdragna rock, hatt och bara en svart skugga till ansikte med onda ögon. Han bodde i någon spökstad och kramade livet ur folk, de blev som gamla zombier när han höll i dem. Vid någon scen blottades hans ansikte, och det var ett skelettansikte. Det som skrämde mest var bilderna, de såg visst läskiga ut. Jag kunde absolut läsa allt som stod och fattade allt, så innehållet var också skrämmande. Tyckte namnet PARIAH var läskigt i sig. Googlade faktiskt och kunde då finna att denna historia är från februari 1982. kanske kom den något senare till Sverige. Jag var då knappt sju år. Självklart helt olämplig läsning för barn i den åldern. Jag tyckte bilderna var obehagliga, ville sova med lampan tänd ett tag så jag slapp se otäcka bilder framför mig.
Man kan såklart inte skydda barn från allt otäckt. De kommer att stöta på sådant. Det viktiga är att man hjälper dem bearbeta det när det dyker upp. Pariah Dödsbringaren skadade mig inte för livet, det var bara obehagligt ett tag och jag fattade ju att det var nåt påhittat.
Har fått ny skärm på jobbet. En stor...
08 oktober 2009
senaste passionen
"Ghosts" med Assemblage 23. Underbar och väldigt passande just nu. Har känt mig fullständigt tom på energi i höst, tillvaron känns bara tung och seg.
Are we just living ghosts
Waiting to be freed?
Stuck at a tipping point
We never dare exceed
And what if no one comes
To liberate our souls?
And all of this is all there is
To make us whole?
Nu ska jag ge mig av till BVC och ha ett samtal om min son.
Are we just living ghosts
Waiting to be freed?
Stuck at a tipping point
We never dare exceed
And what if no one comes
To liberate our souls?
And all of this is all there is
To make us whole?
Nu ska jag ge mig av till BVC och ha ett samtal om min son.
06 oktober 2009
Pretty In Pink
Signe har redan vid precis två och ett halvt års ålder, bestämt sig för att rosa är det rätta. Hon verkar ju ha en del äldre kamrater på Eken (storbarnsavdelningen) som jämt ropar när hon kommer och som hon tydligen leker med ute, och jag misstänker att det är de som är de rosa förebilderna. Hon har velat gå in på Eken ibland när vi lämnar Simon där, vill in och "leka prinsessor!"
Hon är mycket noga med vilka kläder som duger att ta på henne på morgonen. Bruna jeans och neutrala grönrandiga tröjor går inte alls. Det ska vara riktigt tjejaktiga kläder med glada mönster på. Hennes favorit är en lila tröja med ett flickansikte på. Hon frågar ofta efter "flickan", och utbrott har förekommit när jag har tillkännagivit att "flickan" ligger i tvättkorgen. Hon har helt enkelt blivit en modeguru i miniatyrform. Visst är det kul med kläder, men den där kampen mot att hon tar på sig smutstvätt är trist.
Hon uppskattar och berömmer gärna andras kläder, särskilt mina. Jag tog på mig en lite finare klänning i söndags när jag och Rickard gick på restaurang. Då sken Signe upp och ropade "Åh klänning - FIIIN!"
Det är dock inte bara kläderna som ska vara rosa. Hon ville gärna ha ett rosa toalettlock och rosa städset när vi hämtade dekorsten på K-Rauta. Visserligen skulle ett rosa toalettlock säkert underlätta den fullständiga övergången från potta till toa, men det är bäst att säga nej innan hela huset blir rosa.
Hon är mycket noga med vilka kläder som duger att ta på henne på morgonen. Bruna jeans och neutrala grönrandiga tröjor går inte alls. Det ska vara riktigt tjejaktiga kläder med glada mönster på. Hennes favorit är en lila tröja med ett flickansikte på. Hon frågar ofta efter "flickan", och utbrott har förekommit när jag har tillkännagivit att "flickan" ligger i tvättkorgen. Hon har helt enkelt blivit en modeguru i miniatyrform. Visst är det kul med kläder, men den där kampen mot att hon tar på sig smutstvätt är trist.
Hon uppskattar och berömmer gärna andras kläder, särskilt mina. Jag tog på mig en lite finare klänning i söndags när jag och Rickard gick på restaurang. Då sken Signe upp och ropade "Åh klänning - FIIIN!"
Det är dock inte bara kläderna som ska vara rosa. Hon ville gärna ha ett rosa toalettlock och rosa städset när vi hämtade dekorsten på K-Rauta. Visserligen skulle ett rosa toalettlock säkert underlätta den fullständiga övergången från potta till toa, men det är bäst att säga nej innan hela huset blir rosa.
09 september 2009
nu vet man att man lever
Tyckte hösten började ganska lugnt, men nu är man istället helt uppäten. Sen kommer man hem och har en tvååring med storebror att vara god vårdare åt. Just nu önskar jag att tiden ska gå, så orken ökar. För det gör den - när Signe blir äldre. Om hon bara var så stor som Simon hade man haft en helt annan tillvaro. Den tiden kommer, och faktum är att vi redan är inne i hösten. Det är bara drygt tre månader kvar till jul.
21 augusti 2009
när liten blir stor och stor blir liten
För skojs skull hade jag markerat den 15 augusti 2009 i almanackan, vilket var i lördags. Då var Signe lika gammal som Simon var när han fick henne till lillasyster - 2 år, fyra månader och 11 dagar. När man nått den milstolpen reflekterar man över hur liten han faktiskt var. I jämförelse med den lilla nyfödda bebisen blev han jättestor över en natt. Ser man nu Signe, som är lillasystern, blir hon så liten i jämförelse med sin 4½-årige bror. Lika gamla, men olika stora.
När man fick hem den nyfödda kändes det märkligt att ha ett så litet barn igen. Den tvååring man hade blev plötsligt väldigt duktig, väldigt kompetent och stor… och förväntningarna blev helt säkert högre, bara för att den nya lilla hjälplösa kommit. Man inser också hur duktig han faktiskt var, vilken omställning i hans liv som han fick hantera.
Innan hon föddes hade han fått höra att det var en bebis i den stora magen, något han visserligen lärde in, men som förstås var för abstrakt att förstå. Jag hade inga värkar när vi åkte in till sjukhuset, så han behövde aldrig uppleva att jag led eller ”var i fara”. Vi åkte in på grund av att det sipprade fostervatten, de tyckte jag kunde komma på kontroll och jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Tji fick jag, förlossningen drog igång när vi var där, och redan efter en och en halv timme var hon född. Vi åkte alltså sen eftermiddag och kom hem dagen därpå med en bebis. I hans värld hade vi lika gärna ha tillverkat eller inhandlat den någonstans. Han tittade lite kort och gick sen. Efter ett tag kom han tillbaka och undersökte henne närmare. Han verkade väldigt förstående att mamma måste sitta och amma den där bebisen, och att den följde med på mammas arm. Jag försökte ju verkligen se till att han var inkluderad, läste för honom när jag ammade och försökte hänga med som vanligt med Signe på armen. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig om hon bara fick följa med, och Simon tyckte ju att hon var gullig och lite spännande.
Men de stunder fanns då han ville bevaka sitt revir. Han kunde säga att han ville ha något och då var det minsann bara JAG som skulle stå till tjänst. Han ogillade om pappa skulle komma och undsätta. Pappa dög inte. Mamma skulle natta, söva och tillhandahålla välling (tre viktiga områden då reviret skulle bevakas). På nätterna låg bebisen där på mammas arm, vilket han upplevde som inkräktande. Vi låg där alla fyra och trängdes. Signe var faktiskt så lättskött att hon sov hela nätterna bara hon fick ligga på armen och snutta/amma lite. Simon slapp alltså bli väckt och upprörd av barnskrik och vaknätter. Ändå var nätterna lite av en stressfaktor för alla. Han blev sur för att jag alltid låg vänd mot bebisen, kunde då klaga högt över detta. Ibland var jag inte alltid så pedagogisk, fräste ifrån av rädsla för att bebisen kunde vakna och man vet ju aldrig om en nyfödd bara somnar om. Refererade någon gång till att han ju var stor… trots att jag förstod att så knappast var fallet och att jag faktiskt var imponerad av hur ”duktig” han var. Han kunde ha reagerat mycket starkare.
Efter en veckas samliv med den nya bebisen vaknade han mitt i natten och fann att bebisen och mamma plötsligt var borta. Han hade först blivit upprörd men sedan visat förståelse för pappas förklaring att bebisen blivit sjuk och var med mamma på sjukhuset. Sedan verkade han acceptera att vi var borta. Pappa fick ligga bredvid när han skulle sova middag och somna på kvällen (otänkbart innan). Efter något dygn eller så åkte han med pappa och hälsade på varje dag på sjukhuset. Detta fortgick i två veckors tid och han var faktiskt heroisk när man tänker på hur väl han accepterade detta.
Neonatalavdelningen fick han inte se, där fick han och pappa vänta i en sluss tills jag kom ut, ensam, utan bebisen. Han såg aldrig det lilla rummet där hon låg i en kuvös ihopkopplad med slangar och elektroder, troligen hade han tyckte det var lite obehagligt med apparaterna, ljudet från kompressorn och sköterskorna i dräkter och munskydd. Ingen upplyste honom heller om hur illa det var ställt med bebisen eller hur det såg ut därinne. Han fick leksaker i slussen om jag dröjde och sen gick vi ut. Allt var väl nästan som vanligt igen, innan den nya kom. Han fick leka på nya spännande lekplatser på sjukhusområdet, titta på helikopterlandningsplats (mycket uppskattat!) och äta middag på McDonalds, så han var jättenöjd. När vi sedan blev uppflyttade till Barn B fick han återförenas med bebisen, och då tyckte han bara det var roligt. Hon hade visserligen fortfarande syrgas via en slang och, sond och elektroder, men det bekymrade honom inte, det såg väl bara roligt ut. Där blev förhållandena de motsatta, han fick vistas där men vi kunde inte lämna rummet allihop. Simon fick leka i deras lekrum och läsa andra böcker, så det var också kul.
När vi väl blev utskrivna tog det ett tag innan han förstod att jag och Signe faktiskt bodde hemma igen och vi inte skulle åka till sjukhuset mer. Sen var det tillbaka till ruta ett, med amningen och promenaderna och lekstunderna. Det värsta var när Simon skulle sova middag och bebisen ”lät” samtidigt. Annars fungerade sommaren ganska bra för Simon, det var hans moder som fick stressa maximalt för att allt ska vara bra för alla. När barnafadern jobbade var det verkligen mindre roligt. Det var först när Signe var 5-6 månader och började förflytta sig och bli mer konkurrent än docka som kollisioner uppstod på allvar.
Signe slipper dessa kollisioner, på gott och ont. Hon har inte fått något syskon och får inget heller om allt blir som vi bestämt. Hon har en annan plats i syskonskaran, och möte ju barn i skiftande åldrar på förskolan. Hon älskar ju bebisar och vill gå fram till dem hon ser, så hon hade säkert varit mycket vårdande mot ett syskon. Men hon får nöja sig med att titta på andras spädbarn.
När man fick hem den nyfödda kändes det märkligt att ha ett så litet barn igen. Den tvååring man hade blev plötsligt väldigt duktig, väldigt kompetent och stor… och förväntningarna blev helt säkert högre, bara för att den nya lilla hjälplösa kommit. Man inser också hur duktig han faktiskt var, vilken omställning i hans liv som han fick hantera.
Innan hon föddes hade han fått höra att det var en bebis i den stora magen, något han visserligen lärde in, men som förstås var för abstrakt att förstå. Jag hade inga värkar när vi åkte in till sjukhuset, så han behövde aldrig uppleva att jag led eller ”var i fara”. Vi åkte in på grund av att det sipprade fostervatten, de tyckte jag kunde komma på kontroll och jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Tji fick jag, förlossningen drog igång när vi var där, och redan efter en och en halv timme var hon född. Vi åkte alltså sen eftermiddag och kom hem dagen därpå med en bebis. I hans värld hade vi lika gärna ha tillverkat eller inhandlat den någonstans. Han tittade lite kort och gick sen. Efter ett tag kom han tillbaka och undersökte henne närmare. Han verkade väldigt förstående att mamma måste sitta och amma den där bebisen, och att den följde med på mammas arm. Jag försökte ju verkligen se till att han var inkluderad, läste för honom när jag ammade och försökte hänga med som vanligt med Signe på armen. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig om hon bara fick följa med, och Simon tyckte ju att hon var gullig och lite spännande.
Men de stunder fanns då han ville bevaka sitt revir. Han kunde säga att han ville ha något och då var det minsann bara JAG som skulle stå till tjänst. Han ogillade om pappa skulle komma och undsätta. Pappa dög inte. Mamma skulle natta, söva och tillhandahålla välling (tre viktiga områden då reviret skulle bevakas). På nätterna låg bebisen där på mammas arm, vilket han upplevde som inkräktande. Vi låg där alla fyra och trängdes. Signe var faktiskt så lättskött att hon sov hela nätterna bara hon fick ligga på armen och snutta/amma lite. Simon slapp alltså bli väckt och upprörd av barnskrik och vaknätter. Ändå var nätterna lite av en stressfaktor för alla. Han blev sur för att jag alltid låg vänd mot bebisen, kunde då klaga högt över detta. Ibland var jag inte alltid så pedagogisk, fräste ifrån av rädsla för att bebisen kunde vakna och man vet ju aldrig om en nyfödd bara somnar om. Refererade någon gång till att han ju var stor… trots att jag förstod att så knappast var fallet och att jag faktiskt var imponerad av hur ”duktig” han var. Han kunde ha reagerat mycket starkare.
Efter en veckas samliv med den nya bebisen vaknade han mitt i natten och fann att bebisen och mamma plötsligt var borta. Han hade först blivit upprörd men sedan visat förståelse för pappas förklaring att bebisen blivit sjuk och var med mamma på sjukhuset. Sedan verkade han acceptera att vi var borta. Pappa fick ligga bredvid när han skulle sova middag och somna på kvällen (otänkbart innan). Efter något dygn eller så åkte han med pappa och hälsade på varje dag på sjukhuset. Detta fortgick i två veckors tid och han var faktiskt heroisk när man tänker på hur väl han accepterade detta.
Neonatalavdelningen fick han inte se, där fick han och pappa vänta i en sluss tills jag kom ut, ensam, utan bebisen. Han såg aldrig det lilla rummet där hon låg i en kuvös ihopkopplad med slangar och elektroder, troligen hade han tyckte det var lite obehagligt med apparaterna, ljudet från kompressorn och sköterskorna i dräkter och munskydd. Ingen upplyste honom heller om hur illa det var ställt med bebisen eller hur det såg ut därinne. Han fick leksaker i slussen om jag dröjde och sen gick vi ut. Allt var väl nästan som vanligt igen, innan den nya kom. Han fick leka på nya spännande lekplatser på sjukhusområdet, titta på helikopterlandningsplats (mycket uppskattat!) och äta middag på McDonalds, så han var jättenöjd. När vi sedan blev uppflyttade till Barn B fick han återförenas med bebisen, och då tyckte han bara det var roligt. Hon hade visserligen fortfarande syrgas via en slang och, sond och elektroder, men det bekymrade honom inte, det såg väl bara roligt ut. Där blev förhållandena de motsatta, han fick vistas där men vi kunde inte lämna rummet allihop. Simon fick leka i deras lekrum och läsa andra böcker, så det var också kul.
När vi väl blev utskrivna tog det ett tag innan han förstod att jag och Signe faktiskt bodde hemma igen och vi inte skulle åka till sjukhuset mer. Sen var det tillbaka till ruta ett, med amningen och promenaderna och lekstunderna. Det värsta var när Simon skulle sova middag och bebisen ”lät” samtidigt. Annars fungerade sommaren ganska bra för Simon, det var hans moder som fick stressa maximalt för att allt ska vara bra för alla. När barnafadern jobbade var det verkligen mindre roligt. Det var först när Signe var 5-6 månader och började förflytta sig och bli mer konkurrent än docka som kollisioner uppstod på allvar.
Signe slipper dessa kollisioner, på gott och ont. Hon har inte fått något syskon och får inget heller om allt blir som vi bestämt. Hon har en annan plats i syskonskaran, och möte ju barn i skiftande åldrar på förskolan. Hon älskar ju bebisar och vill gå fram till dem hon ser, så hon hade säkert varit mycket vårdande mot ett syskon. Men hon får nöja sig med att titta på andras spädbarn.
19 augusti 2009
biopremiär
I lördags var vi för första gången på bio med barnen. Nicke Nyfiken 2 har ju haft premiär och det kunde absolut vara något. Kul att få gå på nya Filmstaden (tja, nya och nya), vi har faktiskt aldrig varit där efter att den byggts.
Det första som slår emot en när man öppnar en biograf är popcornlukten. Så ska det vara också, det hör till. Simon verkade också veta att man ska äta popcorn när man är på bio, han nämnde det redan på förmiddagen och såg nog lika mycket fram emot denna kulinariska upplevelse som filmen.
Det funkade jättebra. Signe satt stilla somm ett ljus och följde med i filmen. Simon uppskattade biobesöket. Barnen gillade filmen också. Ja, vi vuxna kunde väl också uppskatta den, Nicke-filmerna är faktiskt trevliga. Man behöver ju som vuxen inte bekymra sig om våld och skit iaf...
Det första som slår emot en när man öppnar en biograf är popcornlukten. Så ska det vara också, det hör till. Simon verkade också veta att man ska äta popcorn när man är på bio, han nämnde det redan på förmiddagen och såg nog lika mycket fram emot denna kulinariska upplevelse som filmen.
Det funkade jättebra. Signe satt stilla somm ett ljus och följde med i filmen. Simon uppskattade biobesöket. Barnen gillade filmen också. Ja, vi vuxna kunde väl också uppskatta den, Nicke-filmerna är faktiskt trevliga. Man behöver ju som vuxen inte bekymra sig om våld och skit iaf...
12 augusti 2009
i väntan på bacillerna
Imorse lämnade jag barnen i vanlig ordning på förskolan. En mamma mötte oss i grinden, med trött blick och mitt i en rejäl hostattack. Tyckte förstås i första hand lite synd om denna människa som måste gå runt och vara förkyld, jag vet hur tråkigt det är, men sen kommer också den egoistiska insikten om att den när som helst ska börja snurra igen... bacillkarusellen, med alla krämpor som ska gå runt runt på både jobb och förskolan.
Toppa allt med lite svininfluensa så har vi receptet på lyckad höst.
En förälder (känd hos skolhälsovården för att i andra avseenden vara nojig och besvärlig) har hört av sig via mail till skolsköterska Anna-Lena och undrat "vad ni tänker göra för att skydda mitt barn från svininfluensan?!" Jag vet inte vad denna människa har förväntat sig för svar.
"Jo, vi hade tänkt sätta upp ett litet skyddstält på skolgården till din telning. Om läraren behöver besöka densamma för att överlämna material måste han naturligtvis duschas i klorin och handsprit, samt genomgå rigorös testning varje morgon."
alternativt
"Jo, vi har en skyddsdräkt här som N.N. får ta på sig varje morgon. Vi har lånat den från NASA enbart för att se till att inga hemskheter drabbar ert barn."
eller
"Vi kommer att se till att varenda mikrob är långt ifrån N.N. Vi är rustade med kanoner och duschar och kommer att vakta vårt ädla luftrum NOGA!"
Ja, det finns folk till allt.
Toppa allt med lite svininfluensa så har vi receptet på lyckad höst.
En förälder (känd hos skolhälsovården för att i andra avseenden vara nojig och besvärlig) har hört av sig via mail till skolsköterska Anna-Lena och undrat "vad ni tänker göra för att skydda mitt barn från svininfluensan?!" Jag vet inte vad denna människa har förväntat sig för svar.
"Jo, vi hade tänkt sätta upp ett litet skyddstält på skolgården till din telning. Om läraren behöver besöka densamma för att överlämna material måste han naturligtvis duschas i klorin och handsprit, samt genomgå rigorös testning varje morgon."
alternativt
"Jo, vi har en skyddsdräkt här som N.N. får ta på sig varje morgon. Vi har lånat den från NASA enbart för att se till att inga hemskheter drabbar ert barn."
eller
"Vi kommer att se till att varenda mikrob är långt ifrån N.N. Vi är rustade med kanoner och duschar och kommer att vakta vårt ädla luftrum NOGA!"
Ja, det finns folk till allt.
11 augusti 2009
Code 64 - Departure
För inte så länge sedan köpte jag "Departure" med Code 64 från iTunes. Tänkte att den kunde vara bra eftersom "Storm" var så lyckad. Inte blev jag besviken... väldigt bra skiva, "glad" musik som fastnar.
"Every Moment" fick mig att bli både riktigt vemodig och upprymd. Tankarna vandrade till mina och Marias heliga musiksammankomster. Jag vet att vi hade skrattat lite åt texten, men stämningen låten förmedlar passar på något sätt in där. Av den anledningen blir den extra speciell.
http://www.youtube.com/watch?v=s-Rb8ZtiNPI
Sen har vi ju detta... "Guardian".
http://www.youtube.com/watch?v=xIfZhWh7UeU
Det finns fler bra låtar, den nyfikne får helt enkelt införskaffa skivan.
"Every Moment" fick mig att bli både riktigt vemodig och upprymd. Tankarna vandrade till mina och Marias heliga musiksammankomster. Jag vet att vi hade skrattat lite åt texten, men stämningen låten förmedlar passar på något sätt in där. Av den anledningen blir den extra speciell.
http://www.youtube.com/watch?v=s-Rb8ZtiNPI
Sen har vi ju detta... "Guardian".
http://www.youtube.com/watch?v=xIfZhWh7UeU
Det finns fler bra låtar, den nyfikne får helt enkelt införskaffa skivan.
07 augusti 2009
fina flickor leker inte
Igår var jag på Lindex, jag skulle hämta ut ett paket med nya regnkläder till Simon. Gillar att man kan beställa på nätet och hämta ut i butik. Då såg jag att de hade 25% rabatt på alla jeans, tänkte då att man kan passa på att köpa ett par till Simon, han har ju börjat växa ur en del av dem. Valde snabbt ett par med tight passform (behövs till långsmal gosse) och såg att de låg på flickavdelningen. Tittade och synade... gick sen till pojkavdelningen för att se hur jeansen ser ut där. Jag är lite osäker på hur stor skillnad det är i kroppsform på så små flickor och pojkar. Naturligtvis var jeansen mycket rymligare där. Flickjeansen såg egentligen lite väl tajta ut. Om inte barnet har en smal kroppsform skulle det nog kännas lite trångt att gå i dem.
Då undrar jag genast mycket irriterat - varför ska flickor ha mycket trängre jeans än pojkarna? Och jag talar inte om flickor i tioårsåldern och uppåt - jag undersöker och vill köpa storlek 116 tll min son. Det ska vara sexåringar (enligt storleksmått) som ska bära plaggen, de ska väl förhoppningsvis leka, klättra och gunga. Det kan inte vara nåt vidare att klättra upp i en klätterställning med ett par trånga jeans! Eller ska inte sexåriga flickor leka heller? Ska de gå runt och se fina ut? Om man nu tycker det är finare med för små kläder... Det är verkligen otroligt att man lär flickor att de i sin roll som kvinna ska prioritera att se "fina" ut framför att ha drivkraft och hitta på konstruktiva saker. Det går att göra en lång utläggning om detta, och vilket förakt jag känner inför lågbegåvade bimboideal, men jag hoppar över det. Jag går hem tidigare från jobbet och äter ute i solen istället.
Jag köpte faktiskt ett par pojkjeans, de var fina. Simon får dra åt dem ordentligt i midjan och ha lite lösare passform. Men jag får nog hålla mig till Polarn o Pyret och deras svindyra jeans.
Då undrar jag genast mycket irriterat - varför ska flickor ha mycket trängre jeans än pojkarna? Och jag talar inte om flickor i tioårsåldern och uppåt - jag undersöker och vill köpa storlek 116 tll min son. Det ska vara sexåringar (enligt storleksmått) som ska bära plaggen, de ska väl förhoppningsvis leka, klättra och gunga. Det kan inte vara nåt vidare att klättra upp i en klätterställning med ett par trånga jeans! Eller ska inte sexåriga flickor leka heller? Ska de gå runt och se fina ut? Om man nu tycker det är finare med för små kläder... Det är verkligen otroligt att man lär flickor att de i sin roll som kvinna ska prioritera att se "fina" ut framför att ha drivkraft och hitta på konstruktiva saker. Det går att göra en lång utläggning om detta, och vilket förakt jag känner inför lågbegåvade bimboideal, men jag hoppar över det. Jag går hem tidigare från jobbet och äter ute i solen istället.
Jag köpte faktiskt ett par pojkjeans, de var fina. Simon får dra åt dem ordentligt i midjan och ha lite lösare passform. Men jag får nog hålla mig till Polarn o Pyret och deras svindyra jeans.
03 augusti 2009
Back in business
Semestern är slut och jag är tillbaka på jobbet igen. Trots allt gick tiden fort. Visst kan det vara skönt att få vara ledig men jag uppskattar att rutinerna och omväxlingen är tillbaka.
Det är än så länge tyst här, men de flesta av mina närmaste arbetskamrater har också börjat idag.
Det är än så länge tyst här, men de flesta av mina närmaste arbetskamrater har också börjat idag.
Kolmården och Liseberg
Juli har väl bjudit på ett sådär-väder men det har ju trots bristen på sol inte varit kallt. Den 14-15 juli var vi på Kolmården och den 21-22 juli var vi i Göteborg. Det blev Liseberg och Universeum. Liseberg var förstås jätteroligt, men alla köer var ju ett minus.
30 juni 2009
Värmland
Vi var i Värmland över midsommar och ytterligare flera dagar, hos barnens farfar och sambo Ingrid. Det var såklart ett riktigt paradis för barnen, de fick ju åka på farfars fyrhjuling och leka i lantlig miljö. Simon var riktigt duktig som stalledräng när han följde med Ingrid och deltog i skötseln av hennes häst. Han var riktigt intresserad, satte sig in i vilket foder en häst ska ha och vilka göromål som finns i stallet. Signe hittade en liten lekkamrat, Ingrids barnbarn Noah, snart 3 år. De lekte ihop och åkte i hans lilla elbil hemma hos honom. Ingrid ordnade besök på bondgård så barnen fick besöka en ladugård och se en mjölkningsrobot.
Jag hade en så härlig stund för mig själv varje dag. Jag gick på promenad med Signe efter lunchen så hon fick sin tupplur. Då lyssnade jag på den nya Pet Shop Boysskivan i mobilen, omgiven av härlig lantlig natur.
Jag hade en så härlig stund för mig själv varje dag. Jag gick på promenad med Signe efter lunchen så hon fick sin tupplur. Då lyssnade jag på den nya Pet Shop Boysskivan i mobilen, omgiven av härlig lantlig natur.
17 juni 2009
Yes till "Yes"!
Köpte Pet Shop Boysskivan via Nokia Music - har den alltså i mobilen. Lyssnade på den när jag promenerade till bussen och satt i den. Klart lyckat köp, har hittat några guldkorn redan. En ganska lugn skiva men mycket behaglig.
Så, nu har jag lite att lyssna på! Sånt behöver jag för att hålla humöret uppe. Imorgon blir det avfärd till Värmland (inte Dalarna för ovanlighetens skull) för midsommarfirande, hoppas bara det inte blir för odrägligt i bilen. Det tar ju bara fyra timmar, åker man till Dalarna blir det ju uppåt en 5-6 timmar. Simon har fått ett Game Boy Advance, jag har köpt två böcker. Hoppas på att slippa agera konstant underhållning i fyra timmar...
Så, nu har jag lite att lyssna på! Sånt behöver jag för att hålla humöret uppe. Imorgon blir det avfärd till Värmland (inte Dalarna för ovanlighetens skull) för midsommarfirande, hoppas bara det inte blir för odrägligt i bilen. Det tar ju bara fyra timmar, åker man till Dalarna blir det ju uppåt en 5-6 timmar. Simon har fått ett Game Boy Advance, jag har köpt två böcker. Hoppas på att slippa agera konstant underhållning i fyra timmar...
12 juni 2009
skolavslutning
Var inbjuden till Hagens skolavslutning, jag såg sista skoldagen för barnen i år F-3. De huttrade i sina små söta skjortor och finklänningar, regnet öste ner. Tur att programmet hölls inomhus. Det var roligt att få se dem sjunga och läsa små dikter, och framför allt sjunga "Den blomstertid nu kommer". Jag blir alltid så vemodig när jag sjunger den, hur ska det gå om två år när Simon kommer att sluta förskoleklassen? Förmodligen får jag tänka på senaste årets deklaration så att jag inte ska bli tårögd och skämma ut mina arma barn.
I augusti påbörjar han sitt sista år på förskolan ("dagis"). Tiden går ändå ganska fort.
I augusti påbörjar han sitt sista år på förskolan ("dagis"). Tiden går ändå ganska fort.
11 juni 2009
Pet Shop Boys - Yes
Lyssnade på en singel till nya skivan ("Yes"). Lät klart trevlig. :-)
http://www.youtube.com/watch?v=InBiaRBUjUs
Pet Shop Boys - en milstolpe i livet, aldrig att jag slutar köpa deras skivor. Det blir nog inte som 1987 igen, men de håller ofta måttet. Ett klart undantag är den där Release-skivan, den får bara samla damm.
http://www.youtube.com/watch?v=InBiaRBUjUs
Pet Shop Boys - en milstolpe i livet, aldrig att jag slutar köpa deras skivor. Det blir nog inte som 1987 igen, men de håller ofta måttet. Ett klart undantag är den där Release-skivan, den får bara samla damm.
09 juni 2009
otålig
Undrar hur många gånger hittills idag jag har loggat in på bankkontot för att kolla om skatteåterbäringen möjligen skulle kunna ha kommit. Efter tusen inloggningsförsök på skattekontot såg jag att den är utbetalad. Tycker mig minnas från föregående år att den dyker upp vid tretiden på eftermiddagen.
Det fungerade ganska bra med pottan på förskolan. De fick emellertid säga till henne, distraktionsnivån är ju betydligt högre där. Ett par fuktiga byxor+trosor fick jag med hem. Väl hemma fungerade det dock alldeles utmärkt. Hon gick själv när hon kände att hon behövde (drog ner byxorna själv också), och trosorna var torra. Återstår bara bajsandet, där håller hon emot. Skönt att det går så smidigt iaf, hon lär sig snabbt.
Nu ska jag till Åsa B för givande diskussion. :-) Sen är det EHT-möte. Då skingras iaf tankarna på skattepengar. Fick telefonsamtal från min vän E som undrade om jag kunde äta lunch. Så synd att jag inte kunde när hon äntligen hade kraften... Hade gärna träffat henne och även försökt sprida lite ljus i tillvaron.
Det fungerade ganska bra med pottan på förskolan. De fick emellertid säga till henne, distraktionsnivån är ju betydligt högre där. Ett par fuktiga byxor+trosor fick jag med hem. Väl hemma fungerade det dock alldeles utmärkt. Hon gick själv när hon kände att hon behövde (drog ner byxorna själv också), och trosorna var torra. Återstår bara bajsandet, där håller hon emot. Skönt att det går så smidigt iaf, hon lär sig snabbt.
Nu ska jag till Åsa B för givande diskussion. :-) Sen är det EHT-möte. Då skingras iaf tankarna på skattepengar. Fick telefonsamtal från min vän E som undrade om jag kunde äta lunch. Så synd att jag inte kunde när hon äntligen hade kraften... Hade gärna träffat henne och även försökt sprida lite ljus i tillvaron.
08 juni 2009
Första dagen utan blöjor på förskolan...
Jag kunde pusta ut... hon har inte vaknat på nätterna något mer. Kom på att det kan ha varit markisen ovanför fönstret till hennes rum som fladdrade. Den var fortfarande nedfälld och det blåste nästan mycket den natten. Det här problemet hade man inte haft om hon bara varit nåt år äldre, då hade hon sagt rätt ut vad det var.
I helgen har hon haft trosor och det har funkat bra. Inga pölar nånstans, hon säger till när hon vill kissa. I början kom det lite kiss i trosan, hon hann inte hindra att kisset började komma, men i söndags kväll var trosorna torra. Hon gick ganska enkelt och kissade när hon kände behovet av det. Hon gillar att hälla det i toan. Så.. nu kommer eldprovet. Hon är nu på förskolan med trosor istället för blöja. Få se hur det går, och om de har jättehöga krav på perfekt kisseri. Det finns en person jag kan frukta ska gnälla, hon är den klart minst kompetenta och mest gnälliga. De andra är riktigt bra allihop, både som pedagoger och människor.
I helgen har hon haft trosor och det har funkat bra. Inga pölar nånstans, hon säger till när hon vill kissa. I början kom det lite kiss i trosan, hon hann inte hindra att kisset började komma, men i söndags kväll var trosorna torra. Hon gick ganska enkelt och kissade när hon kände behovet av det. Hon gillar att hälla det i toan. Så.. nu kommer eldprovet. Hon är nu på förskolan med trosor istället för blöja. Få se hur det går, och om de har jättehöga krav på perfekt kisseri. Det finns en person jag kan frukta ska gnälla, hon är den klart minst kompetenta och mest gnälliga. De andra är riktigt bra allihop, både som pedagoger och människor.
05 juni 2009
Nytt nattstrul
Jag hade faktiskt sett fram emot helgen. Arbetsdagen skulle vara behaglig, innehållande ett möte men sedan lunch och diskussioner med Åsa B. Sedan kommer helgen, trevlig.
Inatt vaknade Signe vid tvåtiden och ropade på mamma och pappa. Rickard gick upp och in till henne. Han frågade nog om hon ville ha vatten och gav henne nog det, men det blev sedan illtjut när han skulle gå iväg. Hon slutade inte, och efter ett tag gick jag in dit. Hade med mig alvedon och välling. Frågade om hon hade ont någonstans. Inget svar. "Mamma ligga där!" sade hon och pekade mot sin säng. Hon brukar aldrig vilja ha sällskap när hon sover, har alltid sovit i sitt rum utan minsta besvär, utom den där hemska perioden i januari. Blev kallsvettig, ska man ha de där dusterna igen? Till saken hör att hon kan inte somna om särskilt bra om någon ligger bredvid henne, hon störs. Jag gav henne alvedon (om hon har vaknat på natten och inte velat somna om har det varit nåt fel, som när hon hade öroninflammation) ifall hon ändå har ont nånstans och erbjöd henne välling. Hon drack lite men motade sedan bort flaskan. Jag gick sedan, sade att vi måste sova. Hon blev jättearg och klagade en stund. Sen somnade jag, men det tog ett tag. Blev livrädd för att detta ska upprepas inatt igen. Hoppas det var en mardröm som inte återkommer.
Vi har iaf börjat potträna henne. Det går bra om man sätter på henne trosor, då kommer hon och kissar i pottan. Det handlar bara att hon ska vänja av sig vid att kissa rakt ut, som hon ju har vant sig vid. Problemet är bara när hon kanske är bajsnödig, då drar hon sig. Hur ska man göra då...? Det verkar vara ett större steg att bajsa på pottan själv. Hon har gjort det nån gång, men det var så länge sedan.
Åh, jag är så less på allt trist tröttsamt strul med småbarn. Jag förstår mig inte på dem som pratar om att man ska njuta av småbarnstiden. Njuta, vari är det njutbara? Sorry, det där är bara något jag känner mig illa tvungen att ta sig igenom innan de blir större och man kan umgås på ett annat sätt. Visst är de otroligt söta och det är fascinerande att se hur mycket den lilla människan utvecklas, men vardagen är rent ut sagt jobbig.
Det är ju det där fina man minns efteråt, när man gått vidare. Vilken tur att vi ändå har ett sådant optimistiskt psyke. Det ligger i människans natur att föra med sig det som varit positivt till nästa stadium...
Inatt vaknade Signe vid tvåtiden och ropade på mamma och pappa. Rickard gick upp och in till henne. Han frågade nog om hon ville ha vatten och gav henne nog det, men det blev sedan illtjut när han skulle gå iväg. Hon slutade inte, och efter ett tag gick jag in dit. Hade med mig alvedon och välling. Frågade om hon hade ont någonstans. Inget svar. "Mamma ligga där!" sade hon och pekade mot sin säng. Hon brukar aldrig vilja ha sällskap när hon sover, har alltid sovit i sitt rum utan minsta besvär, utom den där hemska perioden i januari. Blev kallsvettig, ska man ha de där dusterna igen? Till saken hör att hon kan inte somna om särskilt bra om någon ligger bredvid henne, hon störs. Jag gav henne alvedon (om hon har vaknat på natten och inte velat somna om har det varit nåt fel, som när hon hade öroninflammation) ifall hon ändå har ont nånstans och erbjöd henne välling. Hon drack lite men motade sedan bort flaskan. Jag gick sedan, sade att vi måste sova. Hon blev jättearg och klagade en stund. Sen somnade jag, men det tog ett tag. Blev livrädd för att detta ska upprepas inatt igen. Hoppas det var en mardröm som inte återkommer.
Vi har iaf börjat potträna henne. Det går bra om man sätter på henne trosor, då kommer hon och kissar i pottan. Det handlar bara att hon ska vänja av sig vid att kissa rakt ut, som hon ju har vant sig vid. Problemet är bara när hon kanske är bajsnödig, då drar hon sig. Hur ska man göra då...? Det verkar vara ett större steg att bajsa på pottan själv. Hon har gjort det nån gång, men det var så länge sedan.
Åh, jag är så less på allt trist tröttsamt strul med småbarn. Jag förstår mig inte på dem som pratar om att man ska njuta av småbarnstiden. Njuta, vari är det njutbara? Sorry, det där är bara något jag känner mig illa tvungen att ta sig igenom innan de blir större och man kan umgås på ett annat sätt. Visst är de otroligt söta och det är fascinerande att se hur mycket den lilla människan utvecklas, men vardagen är rent ut sagt jobbig.
Det är ju det där fina man minns efteråt, när man gått vidare. Vilken tur att vi ändå har ett sådant optimistiskt psyke. Det ligger i människans natur att föra med sig det som varit positivt till nästa stadium...
26 maj 2009
Det är helt sjukt...
Den här våren är helt klart den sjukaste i mitt liv. Jag menar då bokstavligt. Aldrig har så många krämpor och illasinnade bacillusker velat rota sig i vårt hus som våren 2009.
Det började vid valborg - Simon fick vattkoppor. Samtidigt fick Signe feber, trodde de skulle få det samtidigt, men nej, det var nåt som gick på henne avdelning. Sen bytte de med varandra, Simon fick feber nån dag. Sen fick Signe öroninflammation och till följd av detta fick hon nåt vidrigt penicillin som smakade ruttet mögel. Det blev titanernas kamp mellan föräldrar och trotsig tvååring för att få i henne denna gräsliga substans. Tyvärr hjälpte den inte heller till fullo, för infektionen kom tillbaka, ledsen unge och sprucken trumhinna. Hon hade precis ärvt storebrors vattkoppor, så vi fick ta en prickig unge på återbesök hos doktorn. Nytt penicillin, kraftigare men inte lika äckligt, det går att få i henne med muthjälp (kola!). Som om inte detta var nog hade nog hennes föräldrar ärvt hennes baciller... både jag och Rickard fick halsfluss och penicillin mot detta.
-Välkommen till klubben! sade doktorn. Han lugnade oss med att såna här bacillkaruseller är helt normalt när man har småbarn. Tur att det inte är fel på våra immunförsvar eller nåt sånt. Ännu en anledning till att längta efter att barnen ska bli lite större.
Det började vid valborg - Simon fick vattkoppor. Samtidigt fick Signe feber, trodde de skulle få det samtidigt, men nej, det var nåt som gick på henne avdelning. Sen bytte de med varandra, Simon fick feber nån dag. Sen fick Signe öroninflammation och till följd av detta fick hon nåt vidrigt penicillin som smakade ruttet mögel. Det blev titanernas kamp mellan föräldrar och trotsig tvååring för att få i henne denna gräsliga substans. Tyvärr hjälpte den inte heller till fullo, för infektionen kom tillbaka, ledsen unge och sprucken trumhinna. Hon hade precis ärvt storebrors vattkoppor, så vi fick ta en prickig unge på återbesök hos doktorn. Nytt penicillin, kraftigare men inte lika äckligt, det går att få i henne med muthjälp (kola!). Som om inte detta var nog hade nog hennes föräldrar ärvt hennes baciller... både jag och Rickard fick halsfluss och penicillin mot detta.
-Välkommen till klubben! sade doktorn. Han lugnade oss med att såna här bacillkaruseller är helt normalt när man har småbarn. Tur att det inte är fel på våra immunförsvar eller nåt sånt. Ännu en anledning till att längta efter att barnen ska bli lite större.
30 april 2009
Nattliga maror
Igår kväll mådde jag faktiskt dåligt. Inte den här vanliga tröttheten som uppkommer naturligt när man helt enkelt är stressad, utan jag var riktigt nedstämd på ett annat sätt.
Det kändes bara som om det är så mycket. Det är fullt upp på jobbet, jag har haft barnen själv rätt mycket, och Simon hade feber och en prick på hakan - alltså drabbad av vattkoppsepidemin på förskolan. Av den anledningen kan han ju inte vara med på nåt valborgsfirande idag. Så trist.
Sen var det tankar på den jobbiga drömmen i lördags. Vad som fick mig att tänka på den vet jag inte. Vattkopporna? Svininfluensan på nyheterna?
I lördags drömde jag att Rickard berättade för mig att Signe hade dött av "körtelfeber". Jag blev bestört och förtvivlad, och frågade sedan har det hade gått till. Han sade att det hade gått ganska lugnt till, hon hade gjort nåt ljud med munnen, och sen hade hon tittat upp, ungefär som om hon "blickat ut över världen med frid i sinnet", och sedan "tagit farväl". Drömmen kändes verklig, och var i sin tragik nästan vacker. Om man somnar till tidigt på morgonen efter att ha varit vaken får man ofta ganska levande drömmar. Jag vaknade igen, klockan var ungefär halv fem, och jag hade svårt att somna om.
Hade en liknande dröm i december. Då var det "bröstcancer" hon hade fått, och skulle få en "insomningsspruta", jag skulle ta farväl av henne.
Varenda hobbyterapeut skulle nog kunna härleda sådana drömmar till det faktum att ens barn betyder så mycket för en, och förlusten av dem skulle ödelägga ens liv. Drömmar bearbetar de svåraste rädslor man har. Sen har Signe sin historik med allvarlig sjukdom i begynnelsen av hennes liv, och finns alltid kvar någonstans därinne.
Den 4 mars fick vi rådet att uppsöka barnakuten på grund av att hon hade fått i sig för lite vätska. Hon hade en lindrig magsjuka som gjorde att hon fick svårt att äta och dricka tillräckligt, och till slut var hon lite uttorkad. Eventuellt skulle hon läggas in och få dropp. Jag fick en slags panikångestkänsla när R åkte in med henne på kvällen, det var som om situationen blev för lik den 12 april 2007, då R åkte in med den en vecka gamla Signe då hon hade hög feber och andades fort och rossligt. Han sade senare att han känt detsamma, och hur minnet av hur de tre läkarna och fyra sjuksköterskor hade rusat dit efter att mottagande personal slagit larm gjort sig påmint. Jag darrade när jag skulle packa mina saker, allt det här svåra kom tillbaka. Minnet av hur R ringde och berättade att hennes syresättning var så låg att man trodde det var fel på apparaten, och när de insett att så ej var fallet slogs larm. Hon skulle läggas in, och jag som ammande mamma behövde flytta in där.
Det blev bättre när jag ringde kära Maria, hon tog mig tillbaka till verkligheten. Inte 2007, bara 2009, bara enkel magsjuka. Jag visste ju det rent intellektuellt. Sen behövde vi som tur var inte läggas in. Hennes värden var goda, och nästa dag vände det, hon drack sin välling.
Det kändes bara som om det är så mycket. Det är fullt upp på jobbet, jag har haft barnen själv rätt mycket, och Simon hade feber och en prick på hakan - alltså drabbad av vattkoppsepidemin på förskolan. Av den anledningen kan han ju inte vara med på nåt valborgsfirande idag. Så trist.
Sen var det tankar på den jobbiga drömmen i lördags. Vad som fick mig att tänka på den vet jag inte. Vattkopporna? Svininfluensan på nyheterna?
I lördags drömde jag att Rickard berättade för mig att Signe hade dött av "körtelfeber". Jag blev bestört och förtvivlad, och frågade sedan har det hade gått till. Han sade att det hade gått ganska lugnt till, hon hade gjort nåt ljud med munnen, och sen hade hon tittat upp, ungefär som om hon "blickat ut över världen med frid i sinnet", och sedan "tagit farväl". Drömmen kändes verklig, och var i sin tragik nästan vacker. Om man somnar till tidigt på morgonen efter att ha varit vaken får man ofta ganska levande drömmar. Jag vaknade igen, klockan var ungefär halv fem, och jag hade svårt att somna om.
Hade en liknande dröm i december. Då var det "bröstcancer" hon hade fått, och skulle få en "insomningsspruta", jag skulle ta farväl av henne.
Varenda hobbyterapeut skulle nog kunna härleda sådana drömmar till det faktum att ens barn betyder så mycket för en, och förlusten av dem skulle ödelägga ens liv. Drömmar bearbetar de svåraste rädslor man har. Sen har Signe sin historik med allvarlig sjukdom i begynnelsen av hennes liv, och finns alltid kvar någonstans därinne.
Den 4 mars fick vi rådet att uppsöka barnakuten på grund av att hon hade fått i sig för lite vätska. Hon hade en lindrig magsjuka som gjorde att hon fick svårt att äta och dricka tillräckligt, och till slut var hon lite uttorkad. Eventuellt skulle hon läggas in och få dropp. Jag fick en slags panikångestkänsla när R åkte in med henne på kvällen, det var som om situationen blev för lik den 12 april 2007, då R åkte in med den en vecka gamla Signe då hon hade hög feber och andades fort och rossligt. Han sade senare att han känt detsamma, och hur minnet av hur de tre läkarna och fyra sjuksköterskor hade rusat dit efter att mottagande personal slagit larm gjort sig påmint. Jag darrade när jag skulle packa mina saker, allt det här svåra kom tillbaka. Minnet av hur R ringde och berättade att hennes syresättning var så låg att man trodde det var fel på apparaten, och när de insett att så ej var fallet slogs larm. Hon skulle läggas in, och jag som ammande mamma behövde flytta in där.
Det blev bättre när jag ringde kära Maria, hon tog mig tillbaka till verkligheten. Inte 2007, bara 2009, bara enkel magsjuka. Jag visste ju det rent intellektuellt. Sen behövde vi som tur var inte läggas in. Hennes värden var goda, och nästa dag vände det, hon drack sin välling.
20 april 2009
Universeum
I lördags var vi till Universeum i Göteborg, en dagsutflykt som började vid niotiden och vi var hemma vid sju. Naturligtvis var Simon mycket otålig i bilen och frågade ideligen om vi inte var framme snart. Vi hittade en bra plats att parkera på och lät en lunch på Universeums eget fik inleda vistelsen. Mycket god mat, vällagad, flera ekologiska och vegetariska produkter, till humana priser. Mätta i magen begav vi oss till hajarna och fiskarna i jätteakvariet. Signe var oerhört förtjust och ropade "HAJA!" när hon såg dem, både extatisk och lite nervös, hon kom på att hajarna kan vara farliga. Simon hjälpte henne att påminnas om detta, men han lugnade henne också. Efter det blev det regnskog, rymden och experiment. Väldigt bra ställe och barnen hade jättekul.
11 april 2009
Påskafton
Jaha, så var påskafton över för denna gången. Påskägg har varit den stora attraktionen. Jag försökte informera min fyraårige son om påsktraditioner och varför man firar påsk.
- ... och sen firar man att Jesus kommit tillbaka...
- Tyyst! Får jag mitt påskägg nu?
Fyraåringar är så materialistiska och konkreta... :-D
Underbart väder också. Simon har verkligen fått färg på ansiktet. Det har vi andra också, men han har blivit brunast.
- ... och sen firar man att Jesus kommit tillbaka...
- Tyyst! Får jag mitt påskägg nu?
Fyraåringar är så materialistiska och konkreta... :-D
Underbart väder också. Simon har verkligen fått färg på ansiktet. Det har vi andra också, men han har blivit brunast.
04 april 2009
SIGNE 2 ÅR!
Grattis gumman på födelsedagen!
Nu blir det intensivt. Det blir härligt barnkalas idag, våra vänner (familjen E och familjen O) kommer vid 14:30. Då blir det pizza och korv till att börja med. Eftersom vädret verkar bli underbart så ska vi se till att ha skattjakt i trädgården för Simon och Ida, de stora barnen. Har köpt chokladmynt och slagit in i presentpapper med guldband runt, så det blir två små "knyten". Sen blir det glassparty, med glass, maränger och strössel.
"GLASSA!" kommer Signe att säga. Signe älskar GLASSA, det är nåt av det bästa hon vet.
Ett moln på himlen var att hon inte fanns med i lokaltidningen idag.Vi har varit och fotograferat henne i god tid. Jag kommer att ringa på måndag och undra hur det kan ha blivit så.
Nu tittar de på Playhouse Disney. Det blir väl lek ute i trädgården snart, det är ju en del att fixa innan kalaset. Sen ska hon ju få sina presenter... :-) Det blir en del sommarkläder från P.OP., en Skrållandocka, ett fiskespel. Eh, har jag glömt nåt? Det skulle inte förvåna mig.
Signe älskar kläder. Hon vill prova kläder och skor och kan ha åsikter om vad som duger och inte. Man kan till exempel inte byta jeanskjol och leggings mot mjukisbyxor. Lite stil får man ju ha va... ;-)
Nu blir det intensivt. Det blir härligt barnkalas idag, våra vänner (familjen E och familjen O) kommer vid 14:30. Då blir det pizza och korv till att börja med. Eftersom vädret verkar bli underbart så ska vi se till att ha skattjakt i trädgården för Simon och Ida, de stora barnen. Har köpt chokladmynt och slagit in i presentpapper med guldband runt, så det blir två små "knyten". Sen blir det glassparty, med glass, maränger och strössel.
"GLASSA!" kommer Signe att säga. Signe älskar GLASSA, det är nåt av det bästa hon vet.
Ett moln på himlen var att hon inte fanns med i lokaltidningen idag.Vi har varit och fotograferat henne i god tid. Jag kommer att ringa på måndag och undra hur det kan ha blivit så.
Nu tittar de på Playhouse Disney. Det blir väl lek ute i trädgården snart, det är ju en del att fixa innan kalaset. Sen ska hon ju få sina presenter... :-) Det blir en del sommarkläder från P.OP., en Skrållandocka, ett fiskespel. Eh, har jag glömt nåt? Det skulle inte förvåna mig.
Signe älskar kläder. Hon vill prova kläder och skor och kan ha åsikter om vad som duger och inte. Man kan till exempel inte byta jeanskjol och leggings mot mjukisbyxor. Lite stil får man ju ha va... ;-)
03 april 2009
Vårkänslor
Nu är det vår ute, och det är april. Våren har alltid betytt känslor av upprymdhet och samtidigt vemod. Det är väl så jag är konstruerad, och sen har det ofta hänt betydelsefulla saker på våren. April kommer nu alltid att föra med sig mycket känslor, april kommer alltid att vara sammanlänkat med april 2007. Då kom Signe, efter mycket om och men kom Signe in i mitt liv. Något av det bästa som hänt mig...
Våren 2007 var otroligt fin, i alla fall april och delvis maj. Sommaren blev ju gräslig, men det kan ju inte bli för bra. Är det fint väder länge finns det alltid en del av en som väntar på veckorna av ösregn.
Imorgon är det två år sedan jag promenerade på vätterstranden och inte hade en aning om att jag skulle föda barn på kvällen. I min värld får man värkar på nätterna så när jag vaknade på morgonen trodde jag att det inget blidde denna dag heller. Det var en vacker och solig dag, luften var fortfarande klar, trots allt var det ju bara början av april. Jag var på gott humör. Sen hämtade vi Simon på förskolan vid 12:30, han gick ju på föräldraledighetsschema. Vid fyra blev vi uppmanade att åka in till förlossningen på grund av sipprande fostervatten. Där träffade jag den underbara barnmorska som sedan hjälpte Signe ut i världen.
(Eller ja, hon tog sig väldigt snabbt ut ur den själv, hon kom som utskjuten som ur en kanon på en eller kanske två hemska krystvärkar)
Jag trodde först allt var falskt alarm, det hände ju inget. Men innan vi skulle åka hem drog värkarbetet igång, som om man tryckt på en knapp. Klockan var då efter sex på kvällen. Halv åtta var hon ute.
- Vilken tur att ni inte åkte hem, sade barnmorskan.
Hennes förlossning är ett så positivt minne. Jag var verkligen upprymd, även under själva förlossningen, kände att jag hade full kontroll över situationen. Lustgasen och barnmorskan spelade en mycket viktig roll. Allt var så bra, människorna, den lilla bebisen som kom så fort och som var godmodig nog att låta mamma och pappa sova, fika och äta frukost. Morgonen efter åkte vi hem.
Nu är det två år sedan. Bebisen har blivit flicka, som ska fylla två år imorgon och ha kalas. Nu gäller det för hennes firande moder att hitta ballonger. Det finns inte en enda, har letat i flera stora affärer. Ska alla ha kalas i helgen?! En nackdel med att skaffa aprilbarn... Det finns ett par konsumbutiker jag inte har besökt, får väl göra det...
Våren 2007 var otroligt fin, i alla fall april och delvis maj. Sommaren blev ju gräslig, men det kan ju inte bli för bra. Är det fint väder länge finns det alltid en del av en som väntar på veckorna av ösregn.
Imorgon är det två år sedan jag promenerade på vätterstranden och inte hade en aning om att jag skulle föda barn på kvällen. I min värld får man värkar på nätterna så när jag vaknade på morgonen trodde jag att det inget blidde denna dag heller. Det var en vacker och solig dag, luften var fortfarande klar, trots allt var det ju bara början av april. Jag var på gott humör. Sen hämtade vi Simon på förskolan vid 12:30, han gick ju på föräldraledighetsschema. Vid fyra blev vi uppmanade att åka in till förlossningen på grund av sipprande fostervatten. Där träffade jag den underbara barnmorska som sedan hjälpte Signe ut i världen.
(Eller ja, hon tog sig väldigt snabbt ut ur den själv, hon kom som utskjuten som ur en kanon på en eller kanske två hemska krystvärkar)
Jag trodde först allt var falskt alarm, det hände ju inget. Men innan vi skulle åka hem drog värkarbetet igång, som om man tryckt på en knapp. Klockan var då efter sex på kvällen. Halv åtta var hon ute.
- Vilken tur att ni inte åkte hem, sade barnmorskan.
Hennes förlossning är ett så positivt minne. Jag var verkligen upprymd, även under själva förlossningen, kände att jag hade full kontroll över situationen. Lustgasen och barnmorskan spelade en mycket viktig roll. Allt var så bra, människorna, den lilla bebisen som kom så fort och som var godmodig nog att låta mamma och pappa sova, fika och äta frukost. Morgonen efter åkte vi hem.
Nu är det två år sedan. Bebisen har blivit flicka, som ska fylla två år imorgon och ha kalas. Nu gäller det för hennes firande moder att hitta ballonger. Det finns inte en enda, har letat i flera stora affärer. Ska alla ha kalas i helgen?! En nackdel med att skaffa aprilbarn... Det finns ett par konsumbutiker jag inte har besökt, får väl göra det...
01 april 2009
april april...
Jaha, så är vi inne i april. Jag ska inte glömma att gratulera en kompis som fyller år idag, denna lurendrejeriernas dag.
Jag fick höra att rektorerna på Bränningeskolan hade haft riktigt roligt när de lurade eleverna att allt vatten i kranarna skulle vara kolsyrat efter 9:15. Det skulle även gälla duschen i omklädningsrummet. "Det löddrar bara lite mer". Det var många som blev besvikna när vattnet i kranen var som vanligt.
Vädret är underbart och jag är riktigt mätt i magen efter en lunch i trevligt sällskap. Nu är det allvar i en dryg timme till.
Jag fick höra att rektorerna på Bränningeskolan hade haft riktigt roligt när de lurade eleverna att allt vatten i kranarna skulle vara kolsyrat efter 9:15. Det skulle även gälla duschen i omklädningsrummet. "Det löddrar bara lite mer". Det var många som blev besvikna när vattnet i kranen var som vanligt.
Vädret är underbart och jag är riktigt mätt i magen efter en lunch i trevligt sällskap. Nu är det allvar i en dryg timme till.
30 mars 2009
Doktorspiele
Söndagen var betydligt bättre än lördagen. Signe slapp trösta någon. På förmiddagen ringde Antons pappa och frågade om Anton fick komma och leka med Simon. Det fick han såklart, jag och Signe åkte ensamma till ICA MAXI. Det gick faktiskt finfint, och grabbarna slapp ha henne efter sig hela tiden. När vi kom hem ville de ut och spela fotboll. Det såg naturligtvis ut som om kriget härjat i huset, det var leksaker utrivna överallt.
När Anton gått åkte de runt på elmotorcykeln, deras senaste påfund. De sitter på den båda två, ibland kör Simon, ibland kör Signe, och så ska man köra in i möbler och bord (ja, det är ingen mening att köpa nytt på ett tag). Annars kan en av dem åka bobbycar bredvid istället och så kan man tävla...
Sen plockades doktorsväskan fram. Simon skulle vara doktor och jag sjuk patient. Han tog blodtryck, febern och tittade mig i öronen. Jag hade en kroppstemperatur på 35 grader, kallblodig som jag är. Öronen såg ganska bra ut.
- Jo, det ser bra ut, bara lite smuts och vax! konstaterar den lille doktorn.
(öööh, jag använder faktiskt tops rätt ofta...)
- Du är nog bara lite sjuk i huvudet, här är en spruta så blir det bättre!
(Hehe, tack för den... Jaha, räcker det med en spruta mot sånt?)
När Anton gått åkte de runt på elmotorcykeln, deras senaste påfund. De sitter på den båda två, ibland kör Simon, ibland kör Signe, och så ska man köra in i möbler och bord (ja, det är ingen mening att köpa nytt på ett tag). Annars kan en av dem åka bobbycar bredvid istället och så kan man tävla...
Sen plockades doktorsväskan fram. Simon skulle vara doktor och jag sjuk patient. Han tog blodtryck, febern och tittade mig i öronen. Jag hade en kroppstemperatur på 35 grader, kallblodig som jag är. Öronen såg ganska bra ut.
- Jo, det ser bra ut, bara lite smuts och vax! konstaterar den lille doktorn.
(öööh, jag använder faktiskt tops rätt ofta...)
- Du är nog bara lite sjuk i huvudet, här är en spruta så blir det bättre!
(Hehe, tack för den... Jaha, räcker det med en spruta mot sånt?)
Det är lugnt!
Signe förbluffade mig i lördags. Jag vet inte varför han var så orolig, men faktum var att Simon var riktigt grinig då. Vi blev osams ett antal gånger. Vid ett av de senare tillfällena, då jag blev riktigt sur och röt till, kom Signe. Hon lade handen på mitt ben och sade "Det är lugnt..."
Jag trodde inte mina öron. Sade hon verkligen så?! Hon härmade inte bara uttrycket, utan hon använde det också på ett helt adekvat sätt.
Efter middagen fick Simon ett utbrott som liknade dem han hade i trotsåldern, och anledningen var att han ville gå ut i trädgården och ville att jag skulle följa med. Han fick gladeligen gå ut själv, men jag hade varken tid eller lust. Då blev det gap och skrik. Signe kom då genast utrusande, kramade mig och sade "Det är lugnt!" Hon skulle liksom medla, se till att jag inte var ledsen, men hon visade inte att hon var rädd eller orolig. Hon skulle bara trösta för att det var jobbigt. Men jag blev ganska paff. Ungen är inte ens två år, fyller på lördag, och använder ett sånt uttryck i en sån situation.
Kunde inte låta bli att få obehagliga återblickar till den egna barndomen. Jag i förskoleåldern, ungefär sex år, när det var som värst hemma. Jag fick hålla ordning och struktur i familjens kaos. Trösta min mamma, reparera skadorna, medla och skälla på dem. Fick höra efteråt av min mamma att hon var fascinerad av hur ett litet barn var så starkt, samtidigt som hon skämdes för att inte hon alltid var den som var den vuxna, som ju ska ta hand om det lilla barnet istället för tvärtom.
Signe, så ska du inte behöva ha det i alla fall.
Jag trodde inte mina öron. Sade hon verkligen så?! Hon härmade inte bara uttrycket, utan hon använde det också på ett helt adekvat sätt.
Efter middagen fick Simon ett utbrott som liknade dem han hade i trotsåldern, och anledningen var att han ville gå ut i trädgården och ville att jag skulle följa med. Han fick gladeligen gå ut själv, men jag hade varken tid eller lust. Då blev det gap och skrik. Signe kom då genast utrusande, kramade mig och sade "Det är lugnt!" Hon skulle liksom medla, se till att jag inte var ledsen, men hon visade inte att hon var rädd eller orolig. Hon skulle bara trösta för att det var jobbigt. Men jag blev ganska paff. Ungen är inte ens två år, fyller på lördag, och använder ett sånt uttryck i en sån situation.
Kunde inte låta bli att få obehagliga återblickar till den egna barndomen. Jag i förskoleåldern, ungefär sex år, när det var som värst hemma. Jag fick hålla ordning och struktur i familjens kaos. Trösta min mamma, reparera skadorna, medla och skälla på dem. Fick höra efteråt av min mamma att hon var fascinerad av hur ett litet barn var så starkt, samtidigt som hon skämdes för att inte hon alltid var den som var den vuxna, som ju ska ta hand om det lilla barnet istället för tvärtom.
Signe, så ska du inte behöva ha det i alla fall.
26 mars 2009
Min poetiska moder...
Dessa rader smyckade ett handgjort födelsedagskort från min ädla visa moder:
Så kom den igen då, din dag,
tillfälle till betraktan ett slag
Vart varv en ny sträng på din lyra
med toner långt fler än de 34,
och den skönhet som låter
ger tidlöshet åter
De kom i tisdags för lite firande i efterskott.
I onsdags blev det våffelfest hemma. Mycket uppskattat...
Så kom den igen då, din dag,
tillfälle till betraktan ett slag
Vart varv en ny sträng på din lyra
med toner långt fler än de 34,
och den skönhet som låter
ger tidlöshet åter
De kom i tisdags för lite firande i efterskott.
I onsdags blev det våffelfest hemma. Mycket uppskattat...
24 mars 2009
Signe skolas in i att vara flicka...
Igår hittade jag ett nummer av tjejtidningen JULIA i brevlådan, utskickat som reklam. Jag vet inte vem de riktar sig till, den snart tvååriga dottern eller hennes 34-åriga mamma? Det känns som varken hon eller jag borde tillhöra målgruppen för tidningen. Den verkade i och för sig vara ganska vettig och säkert kul sysselsättning för en 12-årig flicka som vill läsa om smink, söta kändiskillar och mensfrågor.
Signe uppskattade dock nyckelringen med tillhörande rosa plasthjärta, den var kul att leka med. Den sockersöte kändisgossen som var inramad där brydde hon sig dock inte om. Det känns också som att det kan få vänta några år...
Signe uppskattade dock nyckelringen med tillhörande rosa plasthjärta, den var kul att leka med. Den sockersöte kändisgossen som var inramad där brydde hon sig dock inte om. Det känns också som att det kan få vänta några år...
34-årsjubileum, långhelg och snöstorm
Har haft en behaglig långhelg som försvann lite för fort. Tog kompledigt i fredags eftersom jag föredrog att tillbringa min födelsedag på A6, IKEA och i stan. Shoppade och åt god lunchbuffé. Simon var tydligen helt exalterad på förskolan och hade visst pratat om att mamma fyller år och det ska bli KALAS. Han var förstås hoppfull över alla godsaker...
Lördagen var underbar. Riktig vår. Barnen lekte länge ute i trädgården, körde skottkärra och stojade i sitt lekhus. Man började vittra vår.. och det kunde man göra i ett dygn, sen kom slasksöndagen och nu inatt var det snöstorm. Jag vaknade vid två och gick upp för att konstatera att snön virvlade mot fönstren och det var fem minusgrader ute. Kul.
Nu borde jag vara flitig och sätta igång med skrivjobbet. Har flummat runt en timme, suttit och fikat med skolsköterskan S och pratat i telefon (visserligen viktigt men ändå).
Lördagen var underbar. Riktig vår. Barnen lekte länge ute i trädgården, körde skottkärra och stojade i sitt lekhus. Man började vittra vår.. och det kunde man göra i ett dygn, sen kom slasksöndagen och nu inatt var det snöstorm. Jag vaknade vid två och gick upp för att konstatera att snön virvlade mot fönstren och det var fem minusgrader ute. Kul.
Nu borde jag vara flitig och sätta igång med skrivjobbet. Har flummat runt en timme, suttit och fikat med skolsköterskan S och pratat i telefon (visserligen viktigt men ändå).
18 mars 2009
Signes nya bästis
I måndags gav jag Simon en Cici-bil (ur Rorri-serien) som skulle komplettera hans samling. Signe har innan inte varit överdrivet intresserad av hans Rorri-bilar, men när Cici kom blev hon överförtjust och skulle absolut ha den. Alltid ska det finnas en anledning till osämja. Hon skulle ha med sig den när hon skulle lägga sig. Den obligatoriska dockan skulle också vara med, så nu har Signe blivit mer jämställd i sitt val av sängkamrater - en docka och en bil! Visserligen en rosa tjejbil, men ändå en racerbil.
Igår morse kom hon på att hon inte hade sin nya följeslagare med sig när vi var på väg in till förskolan. Det var nog den förbipasserade bussen som fick henne att komma på detta.
- Brum, brum, inte ha den! kom hon på.
- VILL HA DEN! upplyste hon någon sekund senare.
Jag försökte tala om för henne att de säkert har fler bilar på Tallen.
- HEM! sade hon med kinkig stämma.
Som tur är lyckades jag avleda henne och hon gick in till fröknarna på förskolan utan protester.
För att undvika ännu en dag av krig i huset köpte jag en ny Cici så de skulle ha en var. Så nu kan Simon köra sina testvarv och Signe kan leka med sin nya rosa motoriserade bästis.
Igår morse kom hon på att hon inte hade sin nya följeslagare med sig när vi var på väg in till förskolan. Det var nog den förbipasserade bussen som fick henne att komma på detta.
- Brum, brum, inte ha den! kom hon på.
- VILL HA DEN! upplyste hon någon sekund senare.
Jag försökte tala om för henne att de säkert har fler bilar på Tallen.
- HEM! sade hon med kinkig stämma.
Som tur är lyckades jag avleda henne och hon gick in till fröknarna på förskolan utan protester.
För att undvika ännu en dag av krig i huset köpte jag en ny Cici så de skulle ha en var. Så nu kan Simon köra sina testvarv och Signe kan leka med sin nya rosa motoriserade bästis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
