Jag darrar av skräck...

... och nej, jag har inte blivit bombhotad eller fastnat i hissen tillsammans med en massmördare. Inga spöken, monster eller gastar har heller behagat dyka upp ur avloppet eller något annat spännande.

Igår hämtar jag Signe och får då höra:
"Igår var den en som gick hem med magsjuka...."

MAGSJUKA! Jag kan stå ut med dessa satans förkylningar som vi under den gångna veckan fått hem, inte är det konstigt när småbarnen går och pussar varandra med rinnande snornäsor som de trycker in i kamratens ansike... (nice - kanske ska testa om mina kollegor uppskattar sådana kärleksbetygelser?) Men magsjuka vill jag inte få hem! Jag hatar att kräkas, och blotta tanken på att hela familjen ska börja spy samtidigt känns mer skrämmande än det mesta just nu.

Tur att det är fredag. Magvirusen kanske dör ut under helgen så vi kan våga visa oss på förskolan.

Star Wars-mania

Simon har blivit Star Wars-frälst. Det började ju med Wii-spelet som mina föräldrar har hos sig, Lego Star Wars-spelet blev mycket intressantare än Mario Kart som han annars så gärna ville spela där. Han började leka "Star Wars" hemma, både han och Signe gick runt med var sin tuschpenna som lasersvärd och letade bovar att besegra och skatter att hämta. Sen Vi köpte hem nåt litet Lego-Star Wars-set, som blev väldigt populärt. Rickard kom på idén att han kanske skulle uppskatta att titta på en film. Vi tänkte oss då den allra första ur den senare trilogin, den när Anakin var liten och Jar Jar Binks lallar runt. Tyvärr insåg vi att vi inte har den hemma, den tycker åtminstone jag är den sämsta av dem alla. Nu är den beställd. Istället fick han se valda delar av "The Empire Strikes Back" och han var helt exalterad. Jag zappade bort det som jag bedömde olämpligt, men han såg ju större delen av filmen. Vi fick ju förklara eftersom den är på engelska och han hinner inte läsa texten. Naturligtvis utelämnas för komplicerade dialoger och alla former av fara tonas ner.

Nu är det Star Wars, för fulla muggar, som gäller. Han leker med lego och leker rollekar inspirerade av Star Wars. Igår vann jag en auktion på Tradera, gällande en helt ny Hoth Rebel Base, väntar nu otåligt på att den ska komma hem. Vet någon som kommer att bli överlycklig. Säkert påverkar man, då jag själv älskade Star Wars-filmerna som liten.

Och för den som undrade...

... så överlevde jag TV-sittningen i onsdags. Det var värre att ta sig dit med ovilliga barn och snömodd utan dess like. Platsen är högt belägen och det var med nöd och näppe vår kära Volvo V70 kom uppför den branta långa backen. Halt och moddigt, och ingen hade hunnit ploga. Det blir förstås svårt att få något vettigt sagt på så kort tid, så allt kändes bara avhugget och halvdant, men det ordnade sig. Man känner sig mer nervös än vad som syns. Jag kommer ihåg en situation där jag skulle presentera vårt team (förra jobbet) på en scen, framför en stor samling människor, och jag tyckte mest jag svamlade. Efteråt fick jag höra att det lät så träffsäkert och att det var så bra...

Som sagt, har ingen rädsla att tala inför folk om det är något man kunnat förbereda och man känner att man har kontroll. Det här kändes mer osäkert.

En artikel fanns i lokaltidningen, om debatten. Jag satt bakom kameran på bilden så man ser bara mina ben. Jag var helsvart, lång svart skjorta från Esprit, svarta jeans och svarta kängor. Det passade väl utmärkt till den svarta bänk jag satt på.

bilder

Renoveringen av nedervåningen blev äntligen färdig i senare delen av november 2009. Sovrummet ser ut såhär. Det saknas tavlor ovanför skinnfåtöljerna men det kommer...

Snowracer på tomten. Egen backe är praktiskt. Mindre praktiskt att klippa gräs där på sommaren, men det får man ta.

And off we go... Jag övervakar i min sumobrottarvinterjacka som väger typ fem kilo men som man aldrig fryser i.

Julafton, kidsen prövar de nya munderingarna...

scenskräck

Jag har blivit uppringd och tillfrågad att vara med i ett debattprogram. Lokal-TV visserligen, tur är väl det, men jag får ändå svaga känningar av obehag och önskar jag tackat nej. Jag var tveksam i början men blev övertalad. Jag är social och inte rädd att tala offentligt, men det känns ändå osäkert att inte veta exakt hur det går. Även om det är lokal-TV kommer ju folk att titta. Ingen bästa sändningstid, men i alla fall. Jag har ingen större erfarenhet av TV, tänk om jag stakar mig... :-D Det går säkert bättre än vad känner nu, men nu är det inget vidare lustfyllt för en kontrollmänniska som jag.

Tröstar mig med att se fram emot denna till sommaren (till Signe då alltså)... Har inte beställt men lär nog göra det. :-)

http://www.matadorkids.se/index.php?act=viewProd&productId=3475

vardag igen

Det långa jullovet jag sett fram emot hela hösten är nu slut. Idag påbörjas den första vanliga veckan, den som det kändes som en evighet till. Time flies when you have fun, eller hur?

I onsdags kände jag en viss ångest över att det var slut, bävade för att dra igång det där förbannade ekorrhjulet med dagisstressen och alla krav. Samtidigt började en röst inom mig viska att det faktiskt kommer att bli skönt att få tillbaka rutinerna igen. Nu förstår jag varför den gjorde sig hörd. Det är ändå rätt trevligt med vardagen. Man skulle ju inte vilja vara utan den, vara i nån slags bubbla utanför systemet jämt.

Batterierna är visst laddade, det märks på alla. Simon är på betydligt bättre humör än vad han var i november. Jag också, det känns inte lika tungt och svart. Vi hr hunnit ha en hel del trevliga saker för oss, som Rosenlundsbadet, Monkey Town, massor av snölek (pulka/snowracer och annat pulsande), diverse sociala sammankomster. Det är väldigt praktiskt med snö, barnen är positiva till att gå ut och det är extra praktiskt att ha en pulkabacke i den egna trädgården, till och med med sjöutsikt. Igår tog Rickard fina bilder, nu ska de bara överföras från kameran till datorn. Det finns massor av bilder som inte är inlagda.

Oooa hela natten lång...

Tja, som tur är har den här damen inte riktigt valt att rocka loss hela natten, men hon har åter en gång valt att periodvis störa den nattliga friden i huset. Ibland krånglar hon innan hon ska lägga sig, det är tusen saker som ska göras och rätt grejer ska ibland med i sängen. I värsta fall håller hon på och ropar så fort man stänger dörren, inte en utan alltför många gånger. Sen kan hon vakna på natten och ropa, och vilja att man sitter vid sängkanten tills hon somnar igen, vilket kan ta 40 min-en timme. Det högst troliga är att hon har drömt nåt obehagligt, men hon vill inte säga nåt just då. Hon har ju en riktigt hemsk period för ett år sen då hon plötsligt över en natt vägrade somna själv, skrek, och var vaken 2-3 timmar på natten. Det gick över efter en månad och hon blev sitt vanliga, "lätta" jag. Vi har varit bortskämda med att hon i stort sett sovit hela natten från sin första dag i livet, och att det bara har varit så enkelt att läaa ner henne, säga god natt och gå ut ur rummet. Några skrikmetoder har vi aldrig tänkt tanken på att använda.

Inatt blev det värre än vanligt. Jag var själv hemma, hon drog igång vid två och Simon kom också upp, trött, skrämd och arg. Två timmar tog det innan jag och Simon somnat om. Har varit en sur zombie på grund av detta.

Hon är fullt medveten om detta själv. "Du är trött för jag har krånglat lite!" säger hon när jag gäspar och ser halvdöd ut vid tågbanebygget.