21 augusti 2009

när liten blir stor och stor blir liten

För skojs skull hade jag markerat den 15 augusti 2009 i almanackan, vilket var i lördags. Då var Signe lika gammal som Simon var när han fick henne till lillasyster - 2 år, fyra månader och 11 dagar. När man nått den milstolpen reflekterar man över hur liten han faktiskt var. I jämförelse med den lilla nyfödda bebisen blev han jättestor över en natt. Ser man nu Signe, som är lillasystern, blir hon så liten i jämförelse med sin 4½-årige bror. Lika gamla, men olika stora.

När man fick hem den nyfödda kändes det märkligt att ha ett så litet barn igen. Den tvååring man hade blev plötsligt väldigt duktig, väldigt kompetent och stor… och förväntningarna blev helt säkert högre, bara för att den nya lilla hjälplösa kommit. Man inser också hur duktig han faktiskt var, vilken omställning i hans liv som han fick hantera.

Innan hon föddes hade han fått höra att det var en bebis i den stora magen, något han visserligen lärde in, men som förstås var för abstrakt att förstå. Jag hade inga värkar när vi åkte in till sjukhuset, så han behövde aldrig uppleva att jag led eller ”var i fara”. Vi åkte in på grund av att det sipprade fostervatten, de tyckte jag kunde komma på kontroll och jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Tji fick jag, förlossningen drog igång när vi var där, och redan efter en och en halv timme var hon född. Vi åkte alltså sen eftermiddag och kom hem dagen därpå med en bebis. I hans värld hade vi lika gärna ha tillverkat eller inhandlat den någonstans. Han tittade lite kort och gick sen. Efter ett tag kom han tillbaka och undersökte henne närmare. Han verkade väldigt förstående att mamma måste sitta och amma den där bebisen, och att den följde med på mammas arm. Jag försökte ju verkligen se till att han var inkluderad, läste för honom när jag ammade och försökte hänga med som vanligt med Signe på armen. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig om hon bara fick följa med, och Simon tyckte ju att hon var gullig och lite spännande.

Men de stunder fanns då han ville bevaka sitt revir. Han kunde säga att han ville ha något och då var det minsann bara JAG som skulle stå till tjänst. Han ogillade om pappa skulle komma och undsätta. Pappa dög inte. Mamma skulle natta, söva och tillhandahålla välling (tre viktiga områden då reviret skulle bevakas). På nätterna låg bebisen där på mammas arm, vilket han upplevde som inkräktande. Vi låg där alla fyra och trängdes. Signe var faktiskt så lättskött att hon sov hela nätterna bara hon fick ligga på armen och snutta/amma lite. Simon slapp alltså bli väckt och upprörd av barnskrik och vaknätter. Ändå var nätterna lite av en stressfaktor för alla. Han blev sur för att jag alltid låg vänd mot bebisen, kunde då klaga högt över detta. Ibland var jag inte alltid så pedagogisk, fräste ifrån av rädsla för att bebisen kunde vakna och man vet ju aldrig om en nyfödd bara somnar om. Refererade någon gång till att han ju var stor… trots att jag förstod att så knappast var fallet och att jag faktiskt var imponerad av hur ”duktig” han var. Han kunde ha reagerat mycket starkare.

Efter en veckas samliv med den nya bebisen vaknade han mitt i natten och fann att bebisen och mamma plötsligt var borta. Han hade först blivit upprörd men sedan visat förståelse för pappas förklaring att bebisen blivit sjuk och var med mamma på sjukhuset. Sedan verkade han acceptera att vi var borta. Pappa fick ligga bredvid när han skulle sova middag och somna på kvällen (otänkbart innan). Efter något dygn eller så åkte han med pappa och hälsade på varje dag på sjukhuset. Detta fortgick i två veckors tid och han var faktiskt heroisk när man tänker på hur väl han accepterade detta.

Neonatalavdelningen fick han inte se, där fick han och pappa vänta i en sluss tills jag kom ut, ensam, utan bebisen. Han såg aldrig det lilla rummet där hon låg i en kuvös ihopkopplad med slangar och elektroder, troligen hade han tyckte det var lite obehagligt med apparaterna, ljudet från kompressorn och sköterskorna i dräkter och munskydd. Ingen upplyste honom heller om hur illa det var ställt med bebisen eller hur det såg ut därinne. Han fick leksaker i slussen om jag dröjde och sen gick vi ut. Allt var väl nästan som vanligt igen, innan den nya kom. Han fick leka på nya spännande lekplatser på sjukhusområdet, titta på helikopterlandningsplats (mycket uppskattat!) och äta middag på McDonalds, så han var jättenöjd. När vi sedan blev uppflyttade till Barn B fick han återförenas med bebisen, och då tyckte han bara det var roligt. Hon hade visserligen fortfarande syrgas via en slang och, sond och elektroder, men det bekymrade honom inte, det såg väl bara roligt ut. Där blev förhållandena de motsatta, han fick vistas där men vi kunde inte lämna rummet allihop. Simon fick leka i deras lekrum och läsa andra böcker, så det var också kul.

När vi väl blev utskrivna tog det ett tag innan han förstod att jag och Signe faktiskt bodde hemma igen och vi inte skulle åka till sjukhuset mer. Sen var det tillbaka till ruta ett, med amningen och promenaderna och lekstunderna. Det värsta var när Simon skulle sova middag och bebisen ”lät” samtidigt. Annars fungerade sommaren ganska bra för Simon, det var hans moder som fick stressa maximalt för att allt ska vara bra för alla. När barnafadern jobbade var det verkligen mindre roligt. Det var först när Signe var 5-6 månader och började förflytta sig och bli mer konkurrent än docka som kollisioner uppstod på allvar.

Signe slipper dessa kollisioner, på gott och ont. Hon har inte fått något syskon och får inget heller om allt blir som vi bestämt. Hon har en annan plats i syskonskaran, och möte ju barn i skiftande åldrar på förskolan. Hon älskar ju bebisar och vill gå fram till dem hon ser, så hon hade säkert varit mycket vårdande mot ett syskon. Men hon får nöja sig med att titta på andras spädbarn.

19 augusti 2009

biopremiär

I lördags var vi för första gången på bio med barnen. Nicke Nyfiken 2 har ju haft premiär och det kunde absolut vara något. Kul att få gå på nya Filmstaden (tja, nya och nya), vi har faktiskt aldrig varit där efter att den byggts.

Det första som slår emot en när man öppnar en biograf är popcornlukten. Så ska det vara också, det hör till. Simon verkade också veta att man ska äta popcorn när man är på bio, han nämnde det redan på förmiddagen och såg nog lika mycket fram emot denna kulinariska upplevelse som filmen.

Det funkade jättebra. Signe satt stilla somm ett ljus och följde med i filmen. Simon uppskattade biobesöket. Barnen gillade filmen också. Ja, vi vuxna kunde väl också uppskatta den, Nicke-filmerna är faktiskt trevliga. Man behöver ju som vuxen inte bekymra sig om våld och skit iaf...

12 augusti 2009

i väntan på bacillerna

Imorse lämnade jag barnen i vanlig ordning på förskolan. En mamma mötte oss i grinden, med trött blick och mitt i en rejäl hostattack. Tyckte förstås i första hand lite synd om denna människa som måste gå runt och vara förkyld, jag vet hur tråkigt det är, men sen kommer också den egoistiska insikten om att den när som helst ska börja snurra igen... bacillkarusellen, med alla krämpor som ska gå runt runt på både jobb och förskolan.

Toppa allt med lite svininfluensa så har vi receptet på lyckad höst.

En förälder (känd hos skolhälsovården för att i andra avseenden vara nojig och besvärlig) har hört av sig via mail till skolsköterska Anna-Lena och undrat "vad ni tänker göra för att skydda mitt barn från svininfluensan?!" Jag vet inte vad denna människa har förväntat sig för svar.
"Jo, vi hade tänkt sätta upp ett litet skyddstält på skolgården till din telning. Om läraren behöver besöka densamma för att överlämna material måste han naturligtvis duschas i klorin och handsprit, samt genomgå rigorös testning varje morgon."
alternativt
"Jo, vi har en skyddsdräkt här som N.N. får ta på sig varje morgon. Vi har lånat den från NASA enbart för att se till att inga hemskheter drabbar ert barn."
eller
"Vi kommer att se till att varenda mikrob är långt ifrån N.N. Vi är rustade med kanoner och duschar och kommer att vakta vårt ädla luftrum NOGA!"

Ja, det finns folk till allt.

11 augusti 2009

Code 64 - Departure

För inte så länge sedan köpte jag "Departure" med Code 64 från iTunes. Tänkte att den kunde vara bra eftersom "Storm" var så lyckad. Inte blev jag besviken... väldigt bra skiva, "glad" musik som fastnar.

"Every Moment" fick mig att bli både riktigt vemodig och upprymd. Tankarna vandrade till mina och Marias heliga musiksammankomster. Jag vet att vi hade skrattat lite åt texten, men stämningen låten förmedlar passar på något sätt in där. Av den anledningen blir den extra speciell.

http://www.youtube.com/watch?v=s-Rb8ZtiNPI

Sen har vi ju detta... "Guardian".

http://www.youtube.com/watch?v=xIfZhWh7UeU

Det finns fler bra låtar, den nyfikne får helt enkelt införskaffa skivan.

07 augusti 2009

fina flickor leker inte

Igår var jag på Lindex, jag skulle hämta ut ett paket med nya regnkläder till Simon. Gillar att man kan beställa på nätet och hämta ut i butik. Då såg jag att de hade 25% rabatt på alla jeans, tänkte då att man kan passa på att köpa ett par till Simon, han har ju börjat växa ur en del av dem. Valde snabbt ett par med tight passform (behövs till långsmal gosse) och såg att de låg på flickavdelningen. Tittade och synade... gick sen till pojkavdelningen för att se hur jeansen ser ut där. Jag är lite osäker på hur stor skillnad det är i kroppsform på så små flickor och pojkar. Naturligtvis var jeansen mycket rymligare där. Flickjeansen såg egentligen lite väl tajta ut. Om inte barnet har en smal kroppsform skulle det nog kännas lite trångt att gå i dem.

Då undrar jag genast mycket irriterat - varför ska flickor ha mycket trängre jeans än pojkarna? Och jag talar inte om flickor i tioårsåldern och uppåt - jag undersöker och vill köpa storlek 116 tll min son. Det ska vara sexåringar (enligt storleksmått) som ska bära plaggen, de ska väl förhoppningsvis leka, klättra och gunga. Det kan inte vara nåt vidare att klättra upp i en klätterställning med ett par trånga jeans! Eller ska inte sexåriga flickor leka heller? Ska de gå runt och se fina ut? Om man nu tycker det är finare med för små kläder... Det är verkligen otroligt att man lär flickor att de i sin roll som kvinna ska prioritera att se "fina" ut framför att ha drivkraft och hitta på konstruktiva saker. Det går att göra en lång utläggning om detta, och vilket förakt jag känner inför lågbegåvade bimboideal, men jag hoppar över det. Jag går hem tidigare från jobbet och äter ute i solen istället.

Jag köpte faktiskt ett par pojkjeans, de var fina. Simon får dra åt dem ordentligt i midjan och ha lite lösare passform. Men jag får nog hålla mig till Polarn o Pyret och deras svindyra jeans.

03 augusti 2009

Back in business

Semestern är slut och jag är tillbaka på jobbet igen. Trots allt gick tiden fort. Visst kan det vara skönt att få vara ledig men jag uppskattar att rutinerna och omväxlingen är tillbaka.

Det är än så länge tyst här, men de flesta av mina närmaste arbetskamrater har också börjat idag.

Kolmården och Liseberg

Juli har väl bjudit på ett sådär-väder men det har ju trots bristen på sol inte varit kallt. Den 14-15 juli var vi på Kolmården och den 21-22 juli var vi i Göteborg. Det blev Liseberg och Universeum. Liseberg var förstås jätteroligt, men alla köer var ju ett minus.