Nu ser det ut som på en byggplats hemma. Äntligen ska vi få vårt sovrum på nedervåningen, och Signe ska få sitt nya stora rum. Det är bara det att Rom inte direkt byggdes på en dag. Det är slitigt och dammigt och min roll blir att själv ta hand om barn, matlagning, disk och tvätt. I söndags var barnen hos mina föräldrar så jag fick storstäda huset. Det behövdes, dammråttorna hade slagit sig till ro i alla hörnen. Det blir säkert extra dammigt när klinkersgolvet läggs. Igår jobbade de till 23-24, men idag ska golvet fogas och då vara klart.
Snart november, snart fyller Simon år och det blir såklart en ljuspunkt. Barnkalas med de kompisar han bäst trivs med. Daniel har han lekt mycket med på sistone, både hemma hos oss och hos honom. Sen är det december, då känns allt genast lite mysigare. Det behövs, den här hösten har inte varit rolig. All energi har varit borta, har känt mig så orkeslös så det har varit en plåga att ta sig igenom varje dag. De många och tunga ärendena på jobbet har varit en stor bov i dramat, samt bristen på återhämtningstillfällen. Har aldrig känt så för jobbet, att det känns så segt att gå dit.
27 oktober 2009
22 oktober 2009
magsmärta
Var vaken inatt, kunde inte sova. Hade ont i magen, har det fortfarande. Kanske var det valerianatabletterna jag tog som orsakade magknip, fick ta tre vid två tillfällen. HAr fått ont i magen av dem förr.
På tal om dessa tabletter - varför har de bemödat sig med att pränta NEUROL på den lilla burken? Låter ju som någon tung neuroleptika... Det borde skrämma bort ett antal potentiella kunder. Dags att hyra in någon dyr konsult som kommer på något namn som associeras till lugn och ro.
Måste jobba på men känner låg ork. Planera in energikrävande möte imorgon 08:00 och fixa dagens möten.
På tal om dessa tabletter - varför har de bemödat sig med att pränta NEUROL på den lilla burken? Låter ju som någon tung neuroleptika... Det borde skrämma bort ett antal potentiella kunder. Dags att hyra in någon dyr konsult som kommer på något namn som associeras till lugn och ro.
Måste jobba på men känner låg ork. Planera in energikrävande möte imorgon 08:00 och fixa dagens möten.
13 oktober 2009
barns mardrömmar
Ett tag har Simon varit mörkrädd och orolig när han ska gå och lägga sig. De första kvällarna ville han inte säga vad det var. Det tog helt enkelt lång tid innan han somnade och han verkade väldigt ängslig. Dessutom vaknade han efter ett tag och behövde nattas igen. Sedan berättade han att han sett ett avsnitt av SvampBob hemma hos mina föräldrar, där fanns det en "dykargubbe" som var otäck, han sköt några strålar som "torkade" SvampBob. Det var det som skrämde honom när det blev mörkt.
Jag har varit väldigt negativ till att Simon tittar på SvampBob Fyrkant. Det är inte alls ett program för barn i hans ålder, och mycket av skämten och bilderna kan upplevas som obehagliga. Hemma får han det inte, men det händer att andra är mer liberala. Nu har jag uttryckligen förbjudit mina föräldrar att låta honom se SvampBob när han är där.
Jag fick en flashback till något som skrämde mig när jag var liten. Jag läste en hel del serietidningar kring 6-8 års ålder, det var Hulk, Miss Hulk, Kalle Anka, Stålmannen, Spindelmannen m.fl. Detta inspirerade mig att göra en massa egna serietidningar med egenskapade superhjältar. Mina idoler ABBA fanns också med, och ett par poliser som hette Henrik Berglund och Ingemar Larsson (fråga mig inte varför jag valde de namnen). Det fanns en riktig hjältefigur där som hette Stefan. Stefan var mitt favoritnamn i början av åttiotalet.
Nåja, det som skrämde mig var ett avsnitt av Hulk, där han kämpade mot en superskurk som hette Pariah - Dödsbringaren. Han såg otäck ut med sin uppdragna rock, hatt och bara en svart skugga till ansikte med onda ögon. Han bodde i någon spökstad och kramade livet ur folk, de blev som gamla zombier när han höll i dem. Vid någon scen blottades hans ansikte, och det var ett skelettansikte. Det som skrämde mest var bilderna, de såg visst läskiga ut. Jag kunde absolut läsa allt som stod och fattade allt, så innehållet var också skrämmande. Tyckte namnet PARIAH var läskigt i sig. Googlade faktiskt och kunde då finna att denna historia är från februari 1982. kanske kom den något senare till Sverige. Jag var då knappt sju år. Självklart helt olämplig läsning för barn i den åldern. Jag tyckte bilderna var obehagliga, ville sova med lampan tänd ett tag så jag slapp se otäcka bilder framför mig.
Man kan såklart inte skydda barn från allt otäckt. De kommer att stöta på sådant. Det viktiga är att man hjälper dem bearbeta det när det dyker upp. Pariah Dödsbringaren skadade mig inte för livet, det var bara obehagligt ett tag och jag fattade ju att det var nåt påhittat.
Har fått ny skärm på jobbet. En stor...
Jag har varit väldigt negativ till att Simon tittar på SvampBob Fyrkant. Det är inte alls ett program för barn i hans ålder, och mycket av skämten och bilderna kan upplevas som obehagliga. Hemma får han det inte, men det händer att andra är mer liberala. Nu har jag uttryckligen förbjudit mina föräldrar att låta honom se SvampBob när han är där.
Jag fick en flashback till något som skrämde mig när jag var liten. Jag läste en hel del serietidningar kring 6-8 års ålder, det var Hulk, Miss Hulk, Kalle Anka, Stålmannen, Spindelmannen m.fl. Detta inspirerade mig att göra en massa egna serietidningar med egenskapade superhjältar. Mina idoler ABBA fanns också med, och ett par poliser som hette Henrik Berglund och Ingemar Larsson (fråga mig inte varför jag valde de namnen). Det fanns en riktig hjältefigur där som hette Stefan. Stefan var mitt favoritnamn i början av åttiotalet.
Nåja, det som skrämde mig var ett avsnitt av Hulk, där han kämpade mot en superskurk som hette Pariah - Dödsbringaren. Han såg otäck ut med sin uppdragna rock, hatt och bara en svart skugga till ansikte med onda ögon. Han bodde i någon spökstad och kramade livet ur folk, de blev som gamla zombier när han höll i dem. Vid någon scen blottades hans ansikte, och det var ett skelettansikte. Det som skrämde mest var bilderna, de såg visst läskiga ut. Jag kunde absolut läsa allt som stod och fattade allt, så innehållet var också skrämmande. Tyckte namnet PARIAH var läskigt i sig. Googlade faktiskt och kunde då finna att denna historia är från februari 1982. kanske kom den något senare till Sverige. Jag var då knappt sju år. Självklart helt olämplig läsning för barn i den åldern. Jag tyckte bilderna var obehagliga, ville sova med lampan tänd ett tag så jag slapp se otäcka bilder framför mig.
Man kan såklart inte skydda barn från allt otäckt. De kommer att stöta på sådant. Det viktiga är att man hjälper dem bearbeta det när det dyker upp. Pariah Dödsbringaren skadade mig inte för livet, det var bara obehagligt ett tag och jag fattade ju att det var nåt påhittat.
Har fått ny skärm på jobbet. En stor...
08 oktober 2009
senaste passionen
"Ghosts" med Assemblage 23. Underbar och väldigt passande just nu. Har känt mig fullständigt tom på energi i höst, tillvaron känns bara tung och seg.
Are we just living ghosts
Waiting to be freed?
Stuck at a tipping point
We never dare exceed
And what if no one comes
To liberate our souls?
And all of this is all there is
To make us whole?
Nu ska jag ge mig av till BVC och ha ett samtal om min son.
Are we just living ghosts
Waiting to be freed?
Stuck at a tipping point
We never dare exceed
And what if no one comes
To liberate our souls?
And all of this is all there is
To make us whole?
Nu ska jag ge mig av till BVC och ha ett samtal om min son.
06 oktober 2009
Pretty In Pink
Signe har redan vid precis två och ett halvt års ålder, bestämt sig för att rosa är det rätta. Hon verkar ju ha en del äldre kamrater på Eken (storbarnsavdelningen) som jämt ropar när hon kommer och som hon tydligen leker med ute, och jag misstänker att det är de som är de rosa förebilderna. Hon har velat gå in på Eken ibland när vi lämnar Simon där, vill in och "leka prinsessor!"
Hon är mycket noga med vilka kläder som duger att ta på henne på morgonen. Bruna jeans och neutrala grönrandiga tröjor går inte alls. Det ska vara riktigt tjejaktiga kläder med glada mönster på. Hennes favorit är en lila tröja med ett flickansikte på. Hon frågar ofta efter "flickan", och utbrott har förekommit när jag har tillkännagivit att "flickan" ligger i tvättkorgen. Hon har helt enkelt blivit en modeguru i miniatyrform. Visst är det kul med kläder, men den där kampen mot att hon tar på sig smutstvätt är trist.
Hon uppskattar och berömmer gärna andras kläder, särskilt mina. Jag tog på mig en lite finare klänning i söndags när jag och Rickard gick på restaurang. Då sken Signe upp och ropade "Åh klänning - FIIIN!"
Det är dock inte bara kläderna som ska vara rosa. Hon ville gärna ha ett rosa toalettlock och rosa städset när vi hämtade dekorsten på K-Rauta. Visserligen skulle ett rosa toalettlock säkert underlätta den fullständiga övergången från potta till toa, men det är bäst att säga nej innan hela huset blir rosa.
Hon är mycket noga med vilka kläder som duger att ta på henne på morgonen. Bruna jeans och neutrala grönrandiga tröjor går inte alls. Det ska vara riktigt tjejaktiga kläder med glada mönster på. Hennes favorit är en lila tröja med ett flickansikte på. Hon frågar ofta efter "flickan", och utbrott har förekommit när jag har tillkännagivit att "flickan" ligger i tvättkorgen. Hon har helt enkelt blivit en modeguru i miniatyrform. Visst är det kul med kläder, men den där kampen mot att hon tar på sig smutstvätt är trist.
Hon uppskattar och berömmer gärna andras kläder, särskilt mina. Jag tog på mig en lite finare klänning i söndags när jag och Rickard gick på restaurang. Då sken Signe upp och ropade "Åh klänning - FIIIN!"
Det är dock inte bara kläderna som ska vara rosa. Hon ville gärna ha ett rosa toalettlock och rosa städset när vi hämtade dekorsten på K-Rauta. Visserligen skulle ett rosa toalettlock säkert underlätta den fullständiga övergången från potta till toa, men det är bäst att säga nej innan hela huset blir rosa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
