sista dagen

Idag är det

- sista dagen innan semestern, kommer att vara ledig till 2/8. Att tiden gick så fort ändå. Nu ska jag bara knappa in uppgifter på Outlook och ställa telefonen. Allt är färdigt

- sista dagen för Signe på småbarnsavdelningen Tallen. Får hämta hem hennes grejer, för efter ledigheten börjar hon på Eken. Det ser jag fram emot.

- sista dagen för Simon som förskolebarn. Nu packar han ihop och börjar i förskoleklass på N-skolan i höst. Skola och FRITIDS. Undrar om han kommer att minnas den här dagen när han är 25? Han har nog inte greppat det på riktigt.

Så, imorgon bär det av till Dalarna för midsommarfirande. Vi får väl se när jag kan lägga in en rapport.

Grey like an English summer...

Nu i fredags hade målargänget kommit, och de har varit här hela helgen. Ett arbetslag på fem man, som jobbar 12 timmar om dagen i tre dagar hittills. De kom imorse när vi skulle åka så de håller säkert på än. Vi räknade ut hur många timmar det skulle bli om Rickard hade gjort det själv, kanske delvis tillsammans med några andra. Bara det är värt pengarna, herre gud! Att kunna sitta och äta jordgubbar medan de sliter utanför. Jag fattar inte att de orkar!

Igår kom Ulrika med familj och hade med sig humöroptimerare, eller vad de nu kallas de där kanelgifflarna. Trevligt. Simon var på kalas igår och var nöjd när han kom hem.

Snart börjar semestern, och huset kommer redan att vara målat. Sååå snyggt!

Förgrömmade onge!

Igår kväll hade Simon en Emil-revival, ville se Emilfilmerna. Han hann se en men blev mycket upprörd för att tiden inte räckte till de andra.

Han tyckte en del saker var läskiga och gick gå ut ur vardagsrummet för att kika in genom dörröppningen. Emils arga pappa är visst obehagligare än alla rymdskurkar med laserpistoler. Det är ganska enkelt och förståeligt. Det andra är något abstrakt och uppenbart en fantasi. En arg pappa som ryter åt sina barn, drar dem i örat och låser in dem är något som kan vara verkligt, och det blir otäckt.

påfyllning och dränering

Efter en stressig hemväg (jodå, jag behövde handla på fem minuter och slänga in det hemma på två innan jag hämtade upp barnen) så kom jag och kidsen precis i tid till kalaset. Så vackert och estetiskt uppdukat som man kunde förvänta sig av konstnärliga Josefine, och där fanns två andra par med barn. Ett av dem kände jag igen från tidigare gemensamma träffar, och den andra kvinnan fick jag genast god kontakt med. Vi började prata då vi satt bredvid varandra vid bordet. Hon frågade vad jag jobbar med och jag återgäldar naturligtvis frågan. Det brukar man ju göra. Hon berättar då att hon är barnsjuksköterska, jobbar nu på neonatalavdelningen.

Jaha. Jag kan inte låta bli att fråga efter läkaren, jag som försökte memorera hans namn men som inte kunde det. Kunde inte låta bli om han jobbar kvar. Jag fick ju en hänvisning till honom som Nisse, kunde inte låta bli att fråga om det finns någon som heter Nisse, gav signalement som visade sig stämma. Jodå det är Nisse, men inte heller hon kunde hans namn, och nej, han är inte kvar, kanske har han gått i pension. Kändes som en saknad i mig väcktes, han är borta, han finns inte kvar, människan som hjälpte mig och mitt barn i vår svåraste stund. VAd gör han nu?

Det låter ju så konstigt, att man kan fästa sig vid folk på det sättet, och det är ju inte bara han utan flera andra. Jag hann inte fråga om hon nu möter dem dagligen i sitt arbete. När man är så utsatt och får hjälp betyder dessa människor något. Jag känner sådan vördnad för dessa människor som räddar liv, bokstavligen för de små och bildligen för deras föräldar.

Sen blev det svårt. Hon frågade varför jag undrade, jag kom med ett enkelt svar. Då började hon prata om svåra samtalsämnen. Jag skrev ett SMS till Maria och påtalade att man tycker man har grävt ner sina svartaste lik tillräckligt långt ner men det räcker med att man trycker på rätt knappar så mår man sämre än vad man skulle kunna tro.

Hon jobbade ju på Barn B i april 2007, när vi först var där och vände och sedan återvände efter tiden på Neo. Spelar hjärnan mig ett spratt eller kände jag inte igen henne? Nu lekte våra döttrar ihop med lilla S som fyllde år. Ödet spelar en märkliga spratt ibland.

Signe testade Smillas nya mikrofon, de sjöng "Mamma mia". Kanske ska anmäla henne till Idol redan nu.

kalas med energipåfyllning

Idag är vi bjudna till födelsedagskalas mitt i veckan. Vi har äran att få gratulera vår lilla vän Smilla som fyller tre år. Smilla är Signes kompis och familjen är våra vänner. Vi skrattade gott när vi insåg att de skulle börja på samma avdelning på förskolan.

Smillas mamma Josefine är en person som jag skulle kalla Energipåfyllare. När man umgås med en sådan person känner man ett slags lugn och harmoni, man blir glad på ett alldeles speciellt sätt efteråt. Alla vänner (och många bekanta) är såklart ett slags påfyllning, man tycker ju om dem och trivs i deras sällskap, men det finns människor som besitter den egenskapen lite extra.

Vad ”krävs” för att de ska upplevas så? Jag tror en viktig komponent i det hela är att de själva är harmoniska och lugna inombords. De är lyckliga och välmående och strålar ut det till sin omgivning. De är balanserade, inte stressade, eller låter åtminstone inte andra känna av det. De upplever såklart bekymmer som alla andra men ser ändå sammanhanget och är nöjda med vägen de valt.

Vad är då jag? Genast börjar jag undra vad jag själv fyller för funktion. Jag har fått uppfattningen om att andra upplever mig som glad och trevlig men det där med stressen… Jag känner mig alltför stressad för mitt eget bästa. Ofta mår jag dåligt för jag tycker det går ut över barnen. Tyvärr tror jag att många delar min situation. Men, upplever andra mig som jäktad?

Jag vet i alla fall en i vår närhet som personifierar det förut så populära begreppet Energitjuv. En person som gör mig och maken på dåligt humör om vi tvingas göra vår plikt och umgås, och som bara är som ett skavsår på hälen. Personen ifråga är bitter, olycklig, har svårigheter av olika slag som gör att allt i livet (relationer, jobb, m.m) kapsejsar och inte verkar kunna ta lärdom av sina erfarenheter. Som en jäsande surdeg ångar denna person ut sin bitterhet på olika sätt, blir en martyr som kräver uppmärksamhet och jämrar sig när denna inte kommer som önskat. Hur kan man bli så tragisk så man inte inser de onda spiraler som snurrar igång? Vem vill ha en sån omkring sig? Jo, de ännu mer misslyckade (då kan ju denna person verka lyckad) och de som helt enkelt blir tvungna.

Jag brukade uppleva min far som energitjuv men nu är han mest ett komiskt inslag. Lite har han i alla fall lärt sig…

Mary Kay-kväll II

Jag nämnde ju att vi hade Mary Kay-kväll igår. Det var första gången för min del, har hört gott om produkterna innan men aldrig prövat själv.

På eftermiddagen fick jag ett till återbud så jag började bli riktigt orolig och undra om de två gäster som var kvar inte skulle dyka upp av någon anledning. Det är ju lite känsligt när gästerna inte är så många. De är skillnad på barnklädespartyn då man kan rafsa ihop en större hög folk och då gör det inte så mycket att fem inte kommer. Men men, mina två gäster kom, min nätvän Annki med moder. Roligt att träffa henne i verkligheten. Bara det gjorde ju att kvällen var lyckad. Dessutom hade hon med sig sin son, så Simon (och även Signe) fick trevligt sällskap. De höll igång hela kvällen, först med film och popcorn och sen lekte de för glatta livet. På så sätt kunde vi vuxna ostört botanisera bland ljuvliga produkter som Emma visade oss. Hon var så professionell, som jag misstänkte passar hon utmärkt som hudvårdskonsulent och försäljare. Vacker som en dag var hon också i sin dräkt och sitt gyllene hårsvall. :-)

Som sagt, produkterna verkar hålla utomordentlig klass. Var för ovanlighetens skull len som en bebis om mina torra händer. Köpte ett set såklart, men för ansiktet. Det var länge sedan jag investerade i bra hudvårdsprodukter. Innan barnen kom handlade jag ju på Hudoteket, men nu köper jag oftast nån dagkräm i affären, valfri sort. Nu ger jag detta en chans.

Mary Kay-kväll

Ikväll kommer Emma och ska sälja Mary Kay hudvårdsprodukter. Hon har blivit hudvårdskonsult också, den damen har många järn i elden. Men jag tror ett sånt jobb passar henne utmärkt!

Jag har bjudit in folk, det ska vara 4-5 st förutom mig själv. Det var svårt att få folk att kunna komma i dessa avslutnings- födelsedags- och konfirmationstider. En av mina vänner (Åsa) som skulle komma tog en restresa till Kreta (det gjorde hon väldigt rätt i) så hon uteblir. Det lustiga är att av de tre som nu kommer är två helt okända för mig ("nätvän" med sällskap) och den tredje har jag inte träffat på länge. Ska bli riktigt roligt att träffa nya människor. Naturligtvis för detta stress med sig, ska ju fixa mat och fika och se till att allt flyter, och naturligtvis är min man inte hemma så barnen också är med på ett hörn. Men det går väl att sätta på nån film åt dem... blev tillräckligt av den varan igår då jag skulle städa. Det räcker med flagnad färg på huset, det behöver ju inte vara för sunkigt inuti också.

Ja, vi ska ju måla om huset, och har lejt bort det. De har varit och tvättat av, och där färgen var dålig har det ju flagnat. De skulle komma om två veckor och måla (tre imorgon!) men det går väl inte på grund av det FÖRBASKADE VÄDRET! Tänk om de inte är färdiga innan vi ska åka bort över midsommar! Tänk om vi måste stanna hemma! Vad gör vi då? Eller kan man lämna stan och låta dem måla färdigt?

Jag vet att det finns värre bekymmer, men det stressar faktiskt lilla mig just nu...

"same procedure every year, James"...

Haha, att man ens kunde hoppas på något annat. Skulle förstås likt miljoner andra svenskar logga in på skattekontot för att förvissa mig om att min skatteåterbäring dimper ner på kontot.

"Tillfällig överbelastning, var god försök igen"... Så har det väl alltid varit.

Men nu ska jag genast dra tillbaka mina hånfulla suckar, för nu kom jag in på kontot och kunde se att utbetalning gjorts. Nu är jag hänvisad till att göra som jag också gör varteviga år - logga in 357 gånger på Internetbanken för att se om jag har blivit rikare. Att man är så patetisk och girig.

Under tiden kan jag skratta åt rubrikerna på dagens spammail:

"Vinn glass hela sommaren"
"Gå ner i vikt och stanna där"
(är det efter att man nyttjat det första erbjudandet?)

"Varför har du itne svarat? Du är i FINAL"
(Jag verkar visst vara i final vecka efter vecka. Tror de jag går på det där?)

Det är JAG, JAG och åter JAG

Det är inte så ofta länger som jag loggar in på FL (Familjeliv.se) och kollar sforum att ventilera detta. Nu när barnen är äldre blir man mest trött om man läser där. Rabiata wannabees som vill skapa sig en identitet som "perfekt moder" (vilket de har ganska rigida och enkelspåriga uppfattningar om hur man är) och försöker trycka till andra är ganska överrepresenterade. Man tror ibland inte det man läser är sant.

Under detta fem minuter långa besök å denna sajt hittade jag visserligen inte alltför dramatiska saker, men såg en tråd där mamman hade en bekant som under lång tid påstod att barnet är "torrt" och låter det kissa ner diverse inredning i hennes hem. En normal förälder skulle känna djup ånger om barnet vid något enstaka tillfälle kissar ner andras soffa eller matta, men det gör tydligen inte denna socialt kompetenta individ. Att en olycka händer någon gång för det annars torra barnet glömmer måste ju förlåtas, men när det händer i två år, och barnet inte alls ha fattat poängen med att uppsöka toa vid behov?? Till slut hade personen som skrev inlägget i alla fall tröttnat på sin nonchalanta väninna och blivit arg.

Naturligtvis fanns det en person som ifrågasatte detta och tyckte att det bara är "materiella saker". "Det går väl att tvätta?" Ehhh, vilken sund människa vill ha ett nerkissat hem? Ska det lukta offentlig toalett i vardagsrummet? Som om inte det vore anledning nog? Det som skulle uppröra mig ännu mer än detta faktum i sig är att någon tydligen helt struntar i att deras barn (eller vad det nu är) orsakar förödelse i mitt hem. Det ska JAG tåla. Det egna jaget och det egna barnet står i centrum - alla andra ska rätta sig därefter!

SJälv tyckte jag det var så jobbigt när barnen var små och man kom till äldre personer som gärna har hundrafemtio prydnadssaker och små dukar i vardagsrummet. Man fick gå efter dem hela tiden, för inte fick de ju slå sönder nåt. Det är väl ändå det normala om man vistas i någons hem - man visar respekt och förstör inget.

Förr blev man förbisedd, kränkt och skulle rätta sig efter andra och snäva konventioner. Man hade ett hårdare liv och fick försaka mer. Nu ska man ha tillfälle att "förverkliga sig själv". Det är ju såklart jättebra, men som vanligt verkar inte balansen finnas där. Man bör ju faktiskt tänka på andra också, att vi alla ska funka ihop i detta samhälle. I hur många avseenden som helst ska man förbli på en tonårings mognadsnivå hela livet.

Folk ringer och gnäller på att de fått vänta på akuten i sex timmar. (Ja, att det fanns någon som behövde prioriteras före dig, det kunde du inte inse och tycka var förståeligt? VAdå hjärtinfarkt, jag var ju här först, ska JAG vänta, jag jag JAAAAG??) Jag känner nästan vämjelse när jag hör sådant. Skulle bara vilja förpassa e sån fjolla till ett sjukhus i Afghanistan, då kanske tacksamheten ökar. Vi blir bara vekare och vekare. Allt ska serveras och kommer det inte tillräckligt snabbt ska det gnällas.