Doktorspiele

Söndagen var betydligt bättre än lördagen. Signe slapp trösta någon. På förmiddagen ringde Antons pappa och frågade om Anton fick komma och leka med Simon. Det fick han såklart, jag och Signe åkte ensamma till ICA MAXI. Det gick faktiskt finfint, och grabbarna slapp ha henne efter sig hela tiden. När vi kom hem ville de ut och spela fotboll. Det såg naturligtvis ut som om kriget härjat i huset, det var leksaker utrivna överallt.

När Anton gått åkte de runt på elmotorcykeln, deras senaste påfund. De sitter på den båda två, ibland kör Simon, ibland kör Signe, och så ska man köra in i möbler och bord (ja, det är ingen mening att köpa nytt på ett tag). Annars kan en av dem åka bobbycar bredvid istället och så kan man tävla...

Sen plockades doktorsväskan fram. Simon skulle vara doktor och jag sjuk patient. Han tog blodtryck, febern och tittade mig i öronen. Jag hade en kroppstemperatur på 35 grader, kallblodig som jag är. Öronen såg ganska bra ut.
- Jo, det ser bra ut, bara lite smuts och vax! konstaterar den lille doktorn.
(öööh, jag använder faktiskt tops rätt ofta...)
- Du är nog bara lite sjuk i huvudet, här är en spruta så blir det bättre!
(Hehe, tack för den... Jaha, räcker det med en spruta mot sånt?)

Det är lugnt!

Signe förbluffade mig i lördags. Jag vet inte varför han var så orolig, men faktum var att Simon var riktigt grinig då. Vi blev osams ett antal gånger. Vid ett av de senare tillfällena, då jag blev riktigt sur och röt till, kom Signe. Hon lade handen på mitt ben och sade "Det är lugnt..."

Jag trodde inte mina öron. Sade hon verkligen så?! Hon härmade inte bara uttrycket, utan hon använde det också på ett helt adekvat sätt.

Efter middagen fick Simon ett utbrott som liknade dem han hade i trotsåldern, och anledningen var att han ville gå ut i trädgården och ville att jag skulle följa med. Han fick gladeligen gå ut själv, men jag hade varken tid eller lust. Då blev det gap och skrik. Signe kom då genast utrusande, kramade mig och sade "Det är lugnt!" Hon skulle liksom medla, se till att jag inte var ledsen, men hon visade inte att hon var rädd eller orolig. Hon skulle bara trösta för att det var jobbigt. Men jag blev ganska paff. Ungen är inte ens två år, fyller på lördag, och använder ett sånt uttryck i en sån situation.

Kunde inte låta bli att få obehagliga återblickar till den egna barndomen. Jag i förskoleåldern, ungefär sex år, när det var som värst hemma. Jag fick hålla ordning och struktur i familjens kaos. Trösta min mamma, reparera skadorna, medla och skälla på dem. Fick höra efteråt av min mamma att hon var fascinerad av hur ett litet barn var så starkt, samtidigt som hon skämdes för att inte hon alltid var den som var den vuxna, som ju ska ta hand om det lilla barnet istället för tvärtom.

Signe, så ska du inte behöva ha det i alla fall.

Min poetiska moder...

Dessa rader smyckade ett handgjort födelsedagskort från min ädla visa moder:

Så kom den igen då, din dag,
tillfälle till betraktan ett slag
Vart varv en ny sträng på din lyra
med toner långt fler än de 34,
och den skönhet som låter
ger tidlöshet åter

De kom i tisdags för lite firande i efterskott.

I onsdags blev det våffelfest hemma. Mycket uppskattat...

Signe skolas in i att vara flicka...

Igår hittade jag ett nummer av tjejtidningen JULIA i brevlådan, utskickat som reklam. Jag vet inte vem de riktar sig till, den snart tvååriga dottern eller hennes 34-åriga mamma? Det känns som varken hon eller jag borde tillhöra målgruppen för tidningen. Den verkade i och för sig vara ganska vettig och säkert kul sysselsättning för en 12-årig flicka som vill läsa om smink, söta kändiskillar och mensfrågor.

Signe uppskattade dock nyckelringen med tillhörande rosa plasthjärta, den var kul att leka med. Den sockersöte kändisgossen som var inramad där brydde hon sig dock inte om. Det känns också som att det kan få vänta några år...

34-årsjubileum, långhelg och snöstorm

Har haft en behaglig långhelg som försvann lite för fort. Tog kompledigt i fredags eftersom jag föredrog att tillbringa min födelsedag på A6, IKEA och i stan. Shoppade och åt god lunchbuffé. Simon var tydligen helt exalterad på förskolan och hade visst pratat om att mamma fyller år och det ska bli KALAS. Han var förstås hoppfull över alla godsaker...

Lördagen var underbar. Riktig vår. Barnen lekte länge ute i trädgården, körde skottkärra och stojade i sitt lekhus. Man började vittra vår.. och det kunde man göra i ett dygn, sen kom slasksöndagen och nu inatt var det snöstorm. Jag vaknade vid två och gick upp för att konstatera att snön virvlade mot fönstren och det var fem minusgrader ute. Kul.

Nu borde jag vara flitig och sätta igång med skrivjobbet. Har flummat runt en timme, suttit och fikat med skolsköterskan S och pratat i telefon (visserligen viktigt men ändå).

Signes nya bästis

I måndags gav jag Simon en Cici-bil (ur Rorri-serien) som skulle komplettera hans samling. Signe har innan inte varit överdrivet intresserad av hans Rorri-bilar, men när Cici kom blev hon överförtjust och skulle absolut ha den. Alltid ska det finnas en anledning till osämja. Hon skulle ha med sig den när hon skulle lägga sig. Den obligatoriska dockan skulle också vara med, så nu har Signe blivit mer jämställd i sitt val av sängkamrater - en docka och en bil! Visserligen en rosa tjejbil, men ändå en racerbil.

Igår morse kom hon på att hon inte hade sin nya följeslagare med sig när vi var på väg in till förskolan. Det var nog den förbipasserade bussen som fick henne att komma på detta.

- Brum, brum, inte ha den! kom hon på.
- VILL HA DEN! upplyste hon någon sekund senare.
Jag försökte tala om för henne att de säkert har fler bilar på Tallen.
- HEM! sade hon med kinkig stämma.
Som tur är lyckades jag avleda henne och hon gick in till fröknarna på förskolan utan protester.

För att undvika ännu en dag av krig i huset köpte jag en ny Cici så de skulle ha en var. Så nu kan Simon köra sina testvarv och Signe kan leka med sin nya rosa motoriserade bästis.