flyttar...

...bloggen alltså.

Jag har länge försökt ansluta min mobil så jag kan blogga från mobilen. Då kan man ju lägga upp bilder och vara en mycket roligare bloggare som fångar roliga moment och delar med sig av dem. Jag skulle också blogga mer ofta.

Nu ger jag upp och flyttar till blogg.se. Inte lika bra designmallar och jag har inte lärt mig hur man programmerar själv, men det får duga, bloggen blir roligare ändå. Jag vill gärna att ni följer med till nya adressen:

http://anotherplaceincyberspace.blogg.se

sista semesterrycket

OK, vackert väder idag med. Igår var vi mycket trevlig utflykt till Annki ute på landet utanför Skillingaryd. Härlig ostörd miljö, massor av utrymme för barn utan att oroa sig för kringstrykande bilar. Trevligt sällskap som jag väntat mig. Signe ville först upptäcka alla nya leksaker, men kom sen igång i lek med lilla Lilly. De gick som lattemammor med sina dockvagnar. Natutligtvis blev det ett elände när vi skulle åka, hon ville inte följa med. Simon tittade fascinerat på de unga herrarna som bodde i huset (8 och 10 år gamla), ville allt stoja med dem men vågade inte. Kanske kommer han igång nästa gång.

Sista rycket nu på semestern... Simon har följt med Daniel på badutflykt. Vid 15 kommer grannen på fika. Det ska bli fint idag men sen kommer regnet. Jag måste säga att semestern varit härlig. Det blev en del för barnen att uppleva också. Ingen utlandsresa detta år heller. Ingen mening med för små barn, anser jag. Nästa år hade det nog varit kul. Men men, det finns mer tid 2010. Jag har ju faktiskt en och en halv vecka kvar.

Astrid Lindgrens värld

Söndagen den 18 juli tillbringade vi på Astrid Lindgrens värld. Det var faktiskt till och med bättre än vad jag trodde. Barnen hade jätteroligt, allt var påkostat och fint därinne och de kunde titta på flera föreställningar. Signe fick med sig en Pippidocka och barnen fick varsitt litet träsvärd. SÅ, jag kan rekommendera detta...

sommar och sol

Ja, det är inte alltid soligt men somrigt hett är det. Jag behöver bara gå uppför trappan så badar jag i svett. Dagarna flyter. Ett tag har vi socialiserat lite, Simon har lekt, men nu är många borta. I lördags var vi till Visingsö, hälsade på Thomas, plaskade lite i vattnet, åkte remmalag, åt gott på Solbacken.

Broder Alex med Kajsa var här idag, synd bara att herr Amygdala (vår käre far) alltid måste närvara med sina monologer som tar död på alla samtal.

Rickards far kom hit i söndags kväll, de har varit borta igår och idag, till helsingborg där Rickards farföräldrar bor och en tripp till Tyskland blidde det också. får se vad de kommer hem med...

Simon fick vykort från Daniel idag. Ska strax ge honom det, innan jag värmer fryst linssoppa och steker pannkakor till. :-)

Snabb semesterrapport: Stockholm

Vi var i Stockholm i tre nätter. Den tiden gick alltför fort. På onsdagkvällen åt vi middag på fina Gröna Stugan med Alex och Kajsa. Torsdagen tillbringade vi på Skansen, med Lilla Skansen, lunch på restaurang Solliden, bilbanan, tågåkning, djurpark. Sen gick vi direkt till Polismuséet, bra utställning, och därefter åt vi middag på Boulevard med Alex och Kajsa. På fredag fick vi toppenväder på Gröna Lund. Jättekul hade vi, åkte alla barnattraktioner och Rickard åkte fritt fall. Blå tåget åkte vi också, barnen blev vettskrämda... :-) Efteråt hastade vi ut till Maria, Andreas och Esmeralda, de hade fixat jumbopizza till oss. Tyvärr blev besöket för kort... :-(

Så, på lördagen körde vi hem igen. Vemodigt.

Snabb semesterrapport: Dalarna

Vi firade midsommar i Rickards pappas hus i Venjan. Väldigt traditionellt med resning av midsommarstång m.m. Tyvärr var vädret inte helt 100 men det kunde ju ha hällregnat. Barnen hade roligt, fick vara med farfar och Ingrid, åka fyrhjuling, spela boll på gräsplanen m.m.

Det är skönt att bara vara. Inte se alla måsten utan vara tvungen till att inte göra alltför mycket. Gilalr atmosfären med skogen i Dalarna. Var ute och sprang två gånger.

hemma igen

Vi kom hem i lördags kväll. Så vemodigt det kändes att rulla på E4:an från Stockholm, efter denna semestertripp till först Rickards pappa och Ingrid i huset i Dalarna, och sedan Stockholm med mina vänenr och alla roliga aktiviteter. Bara att vara där. Jag är ju född där, den staden är på något sätt alltid mitt "urhem".

Nu har vi mest fixat och donat och pulat och tagit dagen som den kommer. Vi var till IKEA i måndags och tittade på kök, köpte en ny kontorsstol till arbetsrummet. OK, ingen Kinnarps riktigt men fin och helt tillräcklig kvalitet för hemmabruk. SImon fick också en liten kontorsstol till sitt skrivbord. Vi åkte sen till mattaffär och köpte mattor, en ny till Simon och två till hallen på övervåningen. Vilket LYFT det blev.

Igår lekte Simon med kompisar hela dagen, först hemma och sen hos Daniel. Signe blev ledsen för att hon inte fick följa med, kände sig utelämnad. Hur förklarar man för en treåring att de stora inte vill ha med henne? Men vid femtiden var vi hos Åsa och hennes Noah, han och Simon fick snabbt kontakt som gången innan och lekte. Signe var också med en del, men blev trött på kvällen. Inte konstigt, vi kom hem 21:10...

sista dagen

Idag är det

- sista dagen innan semestern, kommer att vara ledig till 2/8. Att tiden gick så fort ändå. Nu ska jag bara knappa in uppgifter på Outlook och ställa telefonen. Allt är färdigt

- sista dagen för Signe på småbarnsavdelningen Tallen. Får hämta hem hennes grejer, för efter ledigheten börjar hon på Eken. Det ser jag fram emot.

- sista dagen för Simon som förskolebarn. Nu packar han ihop och börjar i förskoleklass på N-skolan i höst. Skola och FRITIDS. Undrar om han kommer att minnas den här dagen när han är 25? Han har nog inte greppat det på riktigt.

Så, imorgon bär det av till Dalarna för midsommarfirande. Vi får väl se när jag kan lägga in en rapport.

Grey like an English summer...

Nu i fredags hade målargänget kommit, och de har varit här hela helgen. Ett arbetslag på fem man, som jobbar 12 timmar om dagen i tre dagar hittills. De kom imorse när vi skulle åka så de håller säkert på än. Vi räknade ut hur många timmar det skulle bli om Rickard hade gjort det själv, kanske delvis tillsammans med några andra. Bara det är värt pengarna, herre gud! Att kunna sitta och äta jordgubbar medan de sliter utanför. Jag fattar inte att de orkar!

Igår kom Ulrika med familj och hade med sig humöroptimerare, eller vad de nu kallas de där kanelgifflarna. Trevligt. Simon var på kalas igår och var nöjd när han kom hem.

Snart börjar semestern, och huset kommer redan att vara målat. Sååå snyggt!

Förgrömmade onge!

Igår kväll hade Simon en Emil-revival, ville se Emilfilmerna. Han hann se en men blev mycket upprörd för att tiden inte räckte till de andra.

Han tyckte en del saker var läskiga och gick gå ut ur vardagsrummet för att kika in genom dörröppningen. Emils arga pappa är visst obehagligare än alla rymdskurkar med laserpistoler. Det är ganska enkelt och förståeligt. Det andra är något abstrakt och uppenbart en fantasi. En arg pappa som ryter åt sina barn, drar dem i örat och låser in dem är något som kan vara verkligt, och det blir otäckt.

påfyllning och dränering

Efter en stressig hemväg (jodå, jag behövde handla på fem minuter och slänga in det hemma på två innan jag hämtade upp barnen) så kom jag och kidsen precis i tid till kalaset. Så vackert och estetiskt uppdukat som man kunde förvänta sig av konstnärliga Josefine, och där fanns två andra par med barn. Ett av dem kände jag igen från tidigare gemensamma träffar, och den andra kvinnan fick jag genast god kontakt med. Vi började prata då vi satt bredvid varandra vid bordet. Hon frågade vad jag jobbar med och jag återgäldar naturligtvis frågan. Det brukar man ju göra. Hon berättar då att hon är barnsjuksköterska, jobbar nu på neonatalavdelningen.

Jaha. Jag kan inte låta bli att fråga efter läkaren, jag som försökte memorera hans namn men som inte kunde det. Kunde inte låta bli om han jobbar kvar. Jag fick ju en hänvisning till honom som Nisse, kunde inte låta bli att fråga om det finns någon som heter Nisse, gav signalement som visade sig stämma. Jodå det är Nisse, men inte heller hon kunde hans namn, och nej, han är inte kvar, kanske har han gått i pension. Kändes som en saknad i mig väcktes, han är borta, han finns inte kvar, människan som hjälpte mig och mitt barn i vår svåraste stund. VAd gör han nu?

Det låter ju så konstigt, att man kan fästa sig vid folk på det sättet, och det är ju inte bara han utan flera andra. Jag hann inte fråga om hon nu möter dem dagligen i sitt arbete. När man är så utsatt och får hjälp betyder dessa människor något. Jag känner sådan vördnad för dessa människor som räddar liv, bokstavligen för de små och bildligen för deras föräldar.

Sen blev det svårt. Hon frågade varför jag undrade, jag kom med ett enkelt svar. Då började hon prata om svåra samtalsämnen. Jag skrev ett SMS till Maria och påtalade att man tycker man har grävt ner sina svartaste lik tillräckligt långt ner men det räcker med att man trycker på rätt knappar så mår man sämre än vad man skulle kunna tro.

Hon jobbade ju på Barn B i april 2007, när vi först var där och vände och sedan återvände efter tiden på Neo. Spelar hjärnan mig ett spratt eller kände jag inte igen henne? Nu lekte våra döttrar ihop med lilla S som fyllde år. Ödet spelar en märkliga spratt ibland.

Signe testade Smillas nya mikrofon, de sjöng "Mamma mia". Kanske ska anmäla henne till Idol redan nu.

kalas med energipåfyllning

Idag är vi bjudna till födelsedagskalas mitt i veckan. Vi har äran att få gratulera vår lilla vän Smilla som fyller tre år. Smilla är Signes kompis och familjen är våra vänner. Vi skrattade gott när vi insåg att de skulle börja på samma avdelning på förskolan.

Smillas mamma Josefine är en person som jag skulle kalla Energipåfyllare. När man umgås med en sådan person känner man ett slags lugn och harmoni, man blir glad på ett alldeles speciellt sätt efteråt. Alla vänner (och många bekanta) är såklart ett slags påfyllning, man tycker ju om dem och trivs i deras sällskap, men det finns människor som besitter den egenskapen lite extra.

Vad ”krävs” för att de ska upplevas så? Jag tror en viktig komponent i det hela är att de själva är harmoniska och lugna inombords. De är lyckliga och välmående och strålar ut det till sin omgivning. De är balanserade, inte stressade, eller låter åtminstone inte andra känna av det. De upplever såklart bekymmer som alla andra men ser ändå sammanhanget och är nöjda med vägen de valt.

Vad är då jag? Genast börjar jag undra vad jag själv fyller för funktion. Jag har fått uppfattningen om att andra upplever mig som glad och trevlig men det där med stressen… Jag känner mig alltför stressad för mitt eget bästa. Ofta mår jag dåligt för jag tycker det går ut över barnen. Tyvärr tror jag att många delar min situation. Men, upplever andra mig som jäktad?

Jag vet i alla fall en i vår närhet som personifierar det förut så populära begreppet Energitjuv. En person som gör mig och maken på dåligt humör om vi tvingas göra vår plikt och umgås, och som bara är som ett skavsår på hälen. Personen ifråga är bitter, olycklig, har svårigheter av olika slag som gör att allt i livet (relationer, jobb, m.m) kapsejsar och inte verkar kunna ta lärdom av sina erfarenheter. Som en jäsande surdeg ångar denna person ut sin bitterhet på olika sätt, blir en martyr som kräver uppmärksamhet och jämrar sig när denna inte kommer som önskat. Hur kan man bli så tragisk så man inte inser de onda spiraler som snurrar igång? Vem vill ha en sån omkring sig? Jo, de ännu mer misslyckade (då kan ju denna person verka lyckad) och de som helt enkelt blir tvungna.

Jag brukade uppleva min far som energitjuv men nu är han mest ett komiskt inslag. Lite har han i alla fall lärt sig…

Mary Kay-kväll II

Jag nämnde ju att vi hade Mary Kay-kväll igår. Det var första gången för min del, har hört gott om produkterna innan men aldrig prövat själv.

På eftermiddagen fick jag ett till återbud så jag började bli riktigt orolig och undra om de två gäster som var kvar inte skulle dyka upp av någon anledning. Det är ju lite känsligt när gästerna inte är så många. De är skillnad på barnklädespartyn då man kan rafsa ihop en större hög folk och då gör det inte så mycket att fem inte kommer. Men men, mina två gäster kom, min nätvän Annki med moder. Roligt att träffa henne i verkligheten. Bara det gjorde ju att kvällen var lyckad. Dessutom hade hon med sig sin son, så Simon (och även Signe) fick trevligt sällskap. De höll igång hela kvällen, först med film och popcorn och sen lekte de för glatta livet. På så sätt kunde vi vuxna ostört botanisera bland ljuvliga produkter som Emma visade oss. Hon var så professionell, som jag misstänkte passar hon utmärkt som hudvårdskonsulent och försäljare. Vacker som en dag var hon också i sin dräkt och sitt gyllene hårsvall. :-)

Som sagt, produkterna verkar hålla utomordentlig klass. Var för ovanlighetens skull len som en bebis om mina torra händer. Köpte ett set såklart, men för ansiktet. Det var länge sedan jag investerade i bra hudvårdsprodukter. Innan barnen kom handlade jag ju på Hudoteket, men nu köper jag oftast nån dagkräm i affären, valfri sort. Nu ger jag detta en chans.

Mary Kay-kväll

Ikväll kommer Emma och ska sälja Mary Kay hudvårdsprodukter. Hon har blivit hudvårdskonsult också, den damen har många järn i elden. Men jag tror ett sånt jobb passar henne utmärkt!

Jag har bjudit in folk, det ska vara 4-5 st förutom mig själv. Det var svårt att få folk att kunna komma i dessa avslutnings- födelsedags- och konfirmationstider. En av mina vänner (Åsa) som skulle komma tog en restresa till Kreta (det gjorde hon väldigt rätt i) så hon uteblir. Det lustiga är att av de tre som nu kommer är två helt okända för mig ("nätvän" med sällskap) och den tredje har jag inte träffat på länge. Ska bli riktigt roligt att träffa nya människor. Naturligtvis för detta stress med sig, ska ju fixa mat och fika och se till att allt flyter, och naturligtvis är min man inte hemma så barnen också är med på ett hörn. Men det går väl att sätta på nån film åt dem... blev tillräckligt av den varan igår då jag skulle städa. Det räcker med flagnad färg på huset, det behöver ju inte vara för sunkigt inuti också.

Ja, vi ska ju måla om huset, och har lejt bort det. De har varit och tvättat av, och där färgen var dålig har det ju flagnat. De skulle komma om två veckor och måla (tre imorgon!) men det går väl inte på grund av det FÖRBASKADE VÄDRET! Tänk om de inte är färdiga innan vi ska åka bort över midsommar! Tänk om vi måste stanna hemma! Vad gör vi då? Eller kan man lämna stan och låta dem måla färdigt?

Jag vet att det finns värre bekymmer, men det stressar faktiskt lilla mig just nu...

"same procedure every year, James"...

Haha, att man ens kunde hoppas på något annat. Skulle förstås likt miljoner andra svenskar logga in på skattekontot för att förvissa mig om att min skatteåterbäring dimper ner på kontot.

"Tillfällig överbelastning, var god försök igen"... Så har det väl alltid varit.

Men nu ska jag genast dra tillbaka mina hånfulla suckar, för nu kom jag in på kontot och kunde se att utbetalning gjorts. Nu är jag hänvisad till att göra som jag också gör varteviga år - logga in 357 gånger på Internetbanken för att se om jag har blivit rikare. Att man är så patetisk och girig.

Under tiden kan jag skratta åt rubrikerna på dagens spammail:

"Vinn glass hela sommaren"
"Gå ner i vikt och stanna där"
(är det efter att man nyttjat det första erbjudandet?)

"Varför har du itne svarat? Du är i FINAL"
(Jag verkar visst vara i final vecka efter vecka. Tror de jag går på det där?)

Det är JAG, JAG och åter JAG

Det är inte så ofta länger som jag loggar in på FL (Familjeliv.se) och kollar sforum att ventilera detta. Nu när barnen är äldre blir man mest trött om man läser där. Rabiata wannabees som vill skapa sig en identitet som "perfekt moder" (vilket de har ganska rigida och enkelspåriga uppfattningar om hur man är) och försöker trycka till andra är ganska överrepresenterade. Man tror ibland inte det man läser är sant.

Under detta fem minuter långa besök å denna sajt hittade jag visserligen inte alltför dramatiska saker, men såg en tråd där mamman hade en bekant som under lång tid påstod att barnet är "torrt" och låter det kissa ner diverse inredning i hennes hem. En normal förälder skulle känna djup ånger om barnet vid något enstaka tillfälle kissar ner andras soffa eller matta, men det gör tydligen inte denna socialt kompetenta individ. Att en olycka händer någon gång för det annars torra barnet glömmer måste ju förlåtas, men när det händer i två år, och barnet inte alls ha fattat poängen med att uppsöka toa vid behov?? Till slut hade personen som skrev inlägget i alla fall tröttnat på sin nonchalanta väninna och blivit arg.

Naturligtvis fanns det en person som ifrågasatte detta och tyckte att det bara är "materiella saker". "Det går väl att tvätta?" Ehhh, vilken sund människa vill ha ett nerkissat hem? Ska det lukta offentlig toalett i vardagsrummet? Som om inte det vore anledning nog? Det som skulle uppröra mig ännu mer än detta faktum i sig är att någon tydligen helt struntar i att deras barn (eller vad det nu är) orsakar förödelse i mitt hem. Det ska JAG tåla. Det egna jaget och det egna barnet står i centrum - alla andra ska rätta sig därefter!

SJälv tyckte jag det var så jobbigt när barnen var små och man kom till äldre personer som gärna har hundrafemtio prydnadssaker och små dukar i vardagsrummet. Man fick gå efter dem hela tiden, för inte fick de ju slå sönder nåt. Det är väl ändå det normala om man vistas i någons hem - man visar respekt och förstör inget.

Förr blev man förbisedd, kränkt och skulle rätta sig efter andra och snäva konventioner. Man hade ett hårdare liv och fick försaka mer. Nu ska man ha tillfälle att "förverkliga sig själv". Det är ju såklart jättebra, men som vanligt verkar inte balansen finnas där. Man bör ju faktiskt tänka på andra också, att vi alla ska funka ihop i detta samhälle. I hur många avseenden som helst ska man förbli på en tonårings mognadsnivå hela livet.

Folk ringer och gnäller på att de fått vänta på akuten i sex timmar. (Ja, att det fanns någon som behövde prioriteras före dig, det kunde du inte inse och tycka var förståeligt? VAdå hjärtinfarkt, jag var ju här först, ska JAG vänta, jag jag JAAAAG??) Jag känner nästan vämjelse när jag hör sådant. Skulle bara vilja förpassa e sån fjolla till ett sjukhus i Afghanistan, då kanske tacksamheten ökar. Vi blir bara vekare och vekare. Allt ska serveras och kommer det inte tillräckligt snabbt ska det gnällas.

Signe månar om dockornas säkerhet...

... därför är hon noga att dockan hon gärna vill ha med sig i bilen sitter på mittplatsen i baksätet med bilbältet på. Sen får ju inte bältet sitta i vägen för ansiktet utan ska läggas korrekt.

Imorse började hon tjata om att hon ville ha en lillasyster. Apropå inlägget innan...

värsta skengraviditeten någonsin

I helgen hade min mormor 80-årskalas, så vi åkte fredagen 6/5 och kom hem på söndagen 8/5. Vi bodde hos Rickards pappa som ju bor på bra avstånd därifrån. Det är ju alltid trevligt att hälsa på honom (han var i huset i Venjan, sambon Ingrid kunde tyvärr inte komma för hon har massor att göra på jobbet nu), och det hade varit riktigt trevligt om mina tankar inte hade upptagits av det faktum att min mens skulle ha kommit.

Började få PMS-symptom på onsdagen och torsdagen, tänkte att mensen absolut borde komma på fredagen. Hade starka känningar också. Men inget hände, inget på hela helgen. När jag sedan vaknade och mådde illa på lördagsnatten började skräcken gro på riktigt. Man tycker ju att det borde vara omöjligt att bli gravid, men hur ska jag annars börja tolka det hela? Min mens brukar aldrig vara sen.

När inget hänt på måndagmorgonen såg jag mig helt enkelt tvungen att köpa ett graviditetstest. Jag hade känt av att jag mådde illa natten till måndag också, något som säkert berodde på att man är vaksam på kroppens signaler, går upp i varv över minsta sensation, och då känner sig ännu sämre. Klassisk panikångestprocess helt enkelt... Nåja, darrande och illamående av skräck slängde jag mig in på närmsta offentliga toalett och kissade på stickan, väntade på domen - som uteblev! Bara ett streck på testet. Jag var så lycklig så jag ville dansa på gatorna, men det besparade jag folket.

Så många orostankar jag hade hunnit få, vad skulle jag göra om det varit positivt? Vi VILL inte ha fler barn. Jag VÄGRAR fortsätta den där odrägliga småbarnstiden ännu några år, och jag VÄGRAR definitivt vara gravid! Jag som börjar se ljuset i tunneln nu när de är tre och fem år och börjar bli lite självständiga, ska jag bli tvingad att börja på ruta ett igen? Jag skulle bli deprimerad. Och vad är alternativet, det som leder till att problement ovan löser sig men som innebär att man tar livet av sitt barn?! Jag är ingen abortmotståndare, men att själv som 35-årig kvinna med hög utbildning, vettig inkomst och en familj som kan ta hand om ett tredje barn väljer bort det på ett sånt sätt... nej, jag skulle få ångest, skulle inte klara det. Hur skulle jag kunna göra det efter mina erfarenheter? Be för sitt andra barns liv och sen gå till samma sjukhus och ta bort det tredje tre år senare?

Nu slapp jag den onda rävsaxen. Jag blev förstås orolig när ingen mens behagade dyka upp, gjorde ett till test i onsdags - också negativt. Bara några timmar senare kom mensen, mer efterlängtad än någonsin tidigare...

ibland blir man glad över att de är sjuka

Förra tisdagen gjorde jag en felbedömning. Jag trodde jag kunde hinna med en renovering hos frisören innan mötet 15:00. När klockan var 14:45 insåg jag detta faktum, svor för mig själv och undrade vilken anledning jag skulle framföra när jag skulle ringa och krypa till korset med min sena ankomst. Som en räddning från ovan ringde mobilen 14:50. Det var förskolan - Signe har varit gnällig och har nu feber. "Jag kommer så fort jag kan!" meddelade jag käckt och kunde nu ringa upp kollegorna och tala om detta. Så, jag slapp skämmas eller ljuga, att åka och hämta sjukt barn är liksom ett giltigt skäl att utebli från möten eller annat.

När jag sen kom till förskolan var hon mycket piggare, och förblev så resten av kvällen. Vi behövde alltså inte ens vabba som kompensation för räddningen dagen innan.

GRATIS BIO... eller vad du vill!

Jag som brukar vara så skeptisk mot alla lockelser och erbjudanden drog mig lite för att låta mig värvas, även till Gratis Bio. Jag tänkte att det säkert är för bra för att vara sant. Men till slut lät jag mig övertalas och har inte ångrat mig en sekund. Det går faktiskt att samla poäng ganska snabbt, om man bara vill. Det riktigt roliga är att man kan få poäng när man handlar på nätet, väldigt många kända inköpsställen har samarbete med Gratis Bio. Så när jag exempelvis senast köpte Simons sommarsandaler på Brandos.se så fick jag poäng för detta!

När man är upp i 200 poäng kan man växla in sitt första presentkort, och det finns väldigt många affärskedjor att välja på.


Kom med du också! Klicka bara på denna banner så har jag värvat dig - då får du 75 startpoäng istället för 50!

invalid

Jag har ju besvärats av nån slags värk i höftregionen under i stort sett hela april månad. Jag har rådfrågat en läkare i förbifarten och han trodde det var en muskel (jag fick den latinska benämningen men den har jag glömt) som är sträckt. "Det går över om några veckor", fick jag veta.

Jag har nog börjat bli lite bättre men igår tränade jag på spinningcykeln. Det var ett tag sen, har mest sprungit när jag fått tillfälle till motion. Det är ju trots allt bäst att få vara ute i naturen. Det var visst ingen hit att stå sådär böjd som man gör när man cyklar, för nu är jag värre. Gå och springa funkar ju och har alltid gjort, det är böjda lägen som blir jobbiga. Tyvärr är dessa moment fler än vad man kan tro. Så nu ser man ut som nån slags halt insekt, känns väldigt kul. Idag ska barnen hämtas tidigare och vi ska till Torbjörn på Swedbank. Vi får väl se om han fortfarande tycker att krymplingen framför sig ska ha lite tillskott på lånet för sina renoveringar...

(jaja, det blir såklart inga problem)

studsmatteflow!

Jag är oändligt tacksam för studsmattan mina föräldrar donerat till Signes födelsedag. En sån där stor underbar studsig sak med skyddsnät runt. De antipatier Simon visat mot utevistelse på senaste tiden har nu försvunnit. Nu vill han vara ute och hoppa... helst jämt! Bra att han hamnat på annat spår, vill inte ha en datornörd alltför tidigt.

The darkest day of my life

Lyssnade i andakt på musik i bilen, gick ut i skogen och tog mig en promenad i det härliga vårvädret. Kände vemodet och var glad för allt som kan uppskattas. Den 14 april 2007 var den mörkaste stunden i mitt liv. Inget man vill påminnas för ingående om, men det visar vad man kan känna glädje över, vad man har tagit sig igenom.

påskledighet och kalasande slut - nu språktest!

Igår var man tillbaka på jobbet igen efter en lång ledighet. Även om man alltid får fullt upp i ett småbarnshem så slapp man åtminstone det där ekorrhjulet, att stressa på morgonen. En del kalas blev det också, ett för släkt och ett för två familjer och deras barn. Nu ska Signe ha kalas på förskolan också, troligen på torsdag. Hon lär få en ganska underlig bild av att fylla år. :-)

Onekligen kom det en massa känslor igår, den 12 april, för inte kommer jag någonsin glömma att Rickard åkte till akuten med då en vecka gamla Signe den 12 april 2007. Senare under natten gav jag mig av för att tillbringa april månad på ett sjukhus. Men aldrig kommer detta att påverka att jag (som alltid sen typ mellanstadiet) älskar april månad mest av allt, det är ljusets tid, nytt liv. Och för mig kommer det alltid att stå för Signes ankomst, och verkligen att övervinna det svåraste och se ljuset i horisonten.

En viktig anledning att minnas är också att vara glad för nuet. 2007 var vi väl på lungröntgen vid den här tiden, omgivna av allvarliga och oroliga sjuksköterskor och läkare. Nu 2010 ska vi till BVC på treårskontroll med språktest. Där ska en mycket glad och pigg Signe och hennes ganska muntra mamma träffa en inte alls orolig BVC-sköterska och allt kommer garanterat att gå utmärkt.

Signe 3 år!

Flaskan med mousserande som blev kvar efter nyårshelgen kommer nu till sin rätt. Idag är det tre år sedan min fantastiska lilla flicka kom in i mitt liv. 19:39 föddes hon, och efter det blev livet inte sig likt.

Hon har glatt sig åt sina presenter. Rosa Brio dockvagn, dockmöbler, häst med docka, pussel, lera, pärlplattor, bok, ryggsäck, skor, och mormor och morfars roliga present - studsmattan som monterades ute i trädgården. För ett par veckor sedan trodde vi inte att det var möjligt.

Alex och Kajsa kom hit och deltog i födelsedagsfikat. Imorgon blir det släktkalas, och nästa lördag lite barnkalas med ett par vänfamiljer och deras barn.

Lilla Dominatrixen

Signe är en ganska bestämd ung dam, hon har många idéer och vill gärna genomföra dem. Hon gillar inte att bli hindrad i sin framfart.

För ett par veckor sedan (?) hade hon blivit oense med en fröken som sagt till henne av någon anledning. Denna fröken hade svarat "Här är det jag som bestämmer". Signe kontrar genast "Nej, det är jag som bestämmer!"

Hon älskar att leka och kan hålla på med en rollek i evigheter. Tydligen hade det vid något tillfälle varit någon kontrovers då hon hade bestämt att en liten gosse skulle ha en viss klänning på sig. "Jo, nu tar du den klänningen!" hade hon tryckt på.

Hahaha. Problemet är att jag inte har tid att tillbringa hela eftermiddagen och kvällen med att leka med henne, jag måste tyvärr gör sådana värdsliga saker som att laga mat, diska m.m. Jag får lägga in en extra växel och bjuda hem folk ännu mer. Men det är itne säkert att det bara är det som hjälper - hon vill nog helt enkelt att jag ska leka med henne.

det är krassligt

Helgen var härlig och kravlös. Inget inplanerat, bara vara. L var faktiskt sjuk och kom inte till Daniel, så han och Simon lekte själva hos honom. Tydligen hade det gått bra och de var ute en hel del. det kan såklart ha gått jättebra om L också kommit, trots allt har jag hört att Simon och Daniel leker tre tillsammans med I., och jag förstår det då som att Simon inte tappar fokus. De leker visst Star Wars. Otippat va? Det är hans nya intresseområde, och det är såklart inget konstigt med det. Det är bara den här dragningen till datorvärlden som stör mig. Det känns som ett missbruksbeteende, att bli så uppslukad och ha sån längtan efter där skärmen. Vi får lägga så mycket energi på tjat och gnäll så det blir på gränsen till outhärdligt. Det finns två-tre Star Wars-spel han spelar. Jag skulle vilja att han lekte mer med Signe igen. Hon verkar tröttna på honom, vill inte att han ska vara med. Man slits mellan två läger, och är man själv hemma med ansvar för mat, disk m.m. blir det en ganska svår uppgift.

Men, han blev sjuk på söndagen, hostade mer, fick feber. Igår var jag hemma med honom. Febrig och hostig som han är kan man inte ställa så mycket krav. Han fick spela, vi tittade på film. Han verkar visst gilla att vara sjuk, vi förstår varför. I alal fall blev dagen ganska lugn även för mig.

Mötet i torsdags gick bra. Har precis pratat med specialpedagogen också, en klok och varm kvinna som ser alla hans starka sidor. Det är tur att hon finns. Sen har vi dessa underbara förskolefröknar. Jag får ångest av tanken att skiljas från dem, men han möter säkert nya underbara människor i förskoleklassen. Hoppas Signe får flytta över till dem snart.

Kan inte den här veckan vara över?

Vackert är det i alla fall ute, önskar man hade mer tid att gå på promenader i solen och bli på gott humör. Jag är i alla fall låg, det är för många stressfaktorer som tynger...

- Simon är för fixerad vid dataspelet han fick för ett tag sen. Får han inte sitta där så är han helt rastlös och springer omkring, och om man får honom till att börja leka så är det "spel-lek". Han leker knappt med Signe längre, hon blir då som ett plåster på mig för hon vill leka jämt. Rollekar ska det vara, och absolut inget skjutande, tappande av röda trådar eller dylikt. Det ska typ vara att tre dockflickor ska åka och bada, de ska ha en dialog med varandra och allt ska ske i lugn och ro. Faktum är att hon har portat sin storebror från rummet. Inte alls bra.

- Betungande möten på jobbet, bland annat det mest oönskade ärendet idag, där folk har fastnat i rigida lösningar och förväntar sig trollspön. Stress, en massa ärenden som ligger på bordet, massor att göra. Splittrat. Det funkar om man får komma hem och vila hjärnan sen, men nej.

- Möte imorgon BVC - förskola. Jag vet inte vad jag ska tycka. Trött på problematiserandet, för visst sipprar det in i mig.

- Daniels pappa ringer, han vill att Simon ska komma och leka på lördag. Det låter såklart bra, Simon och Daniel leker bra ihop. Sen ringer han tillbaka och meddelar att han kommit på den ljuvliga idén att Love ska vara med, så de kan leka alla tre. Inget ont alls om Love, han är jättetrevlig, funkar rätt bra med Simon, och visst är det generellt en god idé att de ska leka ihop. Det är bara det att Simon lätt tappar koncentrationen och överblicken när det är fler än en och ingen vuxen håller strukturen. Hoppas han inte gör det bara, och det kan ju såklart gå jättebra.

Jag vet att jag låter negativ. Det blir säkert bra, alltihop. Men vart tar man vägen med det jobbiga?

Eländet är ju i alla fall vackert!

Syftar på snön nu, har ytterst ambivalenta känslor för den. Vacker är den, den inbjuder till mer lek för barnen än vad att stå ute och glo i slask gör, och inte heller gillar vi vuxna mörker och slask. Det är bara det att det blir så många praktiska problem! Tyvärr tvingas jag dagligen att köra och parkera min bil på dessa obehagliga vägar, och dessa snövallar som jämt är i vägen. Igår var det riktigt obehagligt att köra hem från jobbet, det var snorhalt ute.

Förra lördagen körde jag fast med bilen, jag idiot trodde att det gick att åka till stan när det fallit ca 50 cm nysnö överallt och ingen plogbil hade kommit på vår gata. Lyckades behålla lugnet och barnen gjorde det också. Tur att man har snälla grannar som kan rädda en. Pinsamt.

stora pinsamheter

Igår hände en av dessa grejer man fruktat ska hända. Jag hämtar Signe på förskolan, har hämtat Simon innan och vi går in och klär på henne. Då kommer lille N med sin mamma, en snäll, rar och kraftigt överviktig kvinna. Jag säger "här kommer lille tomten", då sonen har knallröd overall och lurvig mössa till. Signe skrattar förtjust och hennes ögon glittrar. Ur hennes lilla mun kommer ett glatt utrop.

- VILKEN STOR MAMMA! Haha, vilken stor mamma!

Inte alls med något förakt eller kritik i rösten, hon var mest hänförd och nästan lyrisk över att lille N hade fått så mycket mamma.

Jag hoppas verkligen att damen i fråga inte riktigt uppfattade vad hon sade, det kändes inte alls roligt. Trots allt vill man inte göra någon ledsen. Undrar vad hon isåfall känner för oss i fortsättningen, nu tycker hon väl att Signe är en liten rackarunge från helvetet. Hon förstår säkert liksom jag att det inte är illa ment, det är ju bara vuxna som har bestämt sig för att eventuellt döma henne, barn konstaterar bara att de ser något annorlunda och kanske till och med tycker det är trevligt. Men känslorna säger något annat, de säger att man blivit sårad och det gör ont. Kan tänka mig att det inte är första gången hon fått höra såna saker av småbarn...

I-landsproblem, part I

Varför får man för sig att ta på sig så dumma uppdrag som att storhandla på ICA MAXI med två småbarn? Man ska vara effektiv, liksom. Det är extra onödigt när man är dunderförkyld och inte fått sova på natten. Man har i alla fall ett trumfkort - det är lördag och det obligatoriska godistjatet behöver inte stävjas med det eviga tjatet tillbaka om att "det är iiiinte lördag idaaaaag". När vi kommer dit har de stora förväntningar på att få åka en sån där kundvagn med en bil där fram. En sån finns det på ICA Supermarket där jag jobbar, och de sitter då saliga bakom varsin ratt när jag handlar. Sist vi var tillsammans på ICA MAXI tyckte jag mig skymta en sådan och lockade dem med att få en åktur.

Visst hade de sådana vagnar... men med EN plats och EN ratt? Fånigt desperat som man är i situationens hetta blixtrar man av raseri och undrar hur de tänker när de har vagnar med EN ratt? Naturligtvis blir det megabråk om vem som ska få åka. Jag försöker medla om att de får turas om, men det är med nöd och näppe vi kommer in i affären. Sen när vi är halvvägs mot kassan påpekar Signe att hon är kissnödig. Innan dess har hon insisterat på att få ha på sig sina glittrande inneskor så hon ser ut som en liten zigenare i affären. Ett antal varor på listan glömdes av på grund av den ilfart vi fick fortsätta i.

(I-landsproblem, ja, de är nog tacksamma för att kunna handla mat i många länder).

Om vi nu fortsätter på temat i-landsproblem så är jag dödligt trött på att köra bil i snömodd. Och SJÄLVKLART ska det till att snöa när jag bokat in grejer långt bort så jag ska behöva köra extra mycket i halkan. Allt går så långsamt och tar sån tid, som att komma iväg på morgonen. Jag är less på vinter och tjocka overaller och bylsiga kläder som ska krånglas på mig och två småbarn, jag vill ha vååååår nuuuuuuuu....

Jag darrar av skräck...

... och nej, jag har inte blivit bombhotad eller fastnat i hissen tillsammans med en massmördare. Inga spöken, monster eller gastar har heller behagat dyka upp ur avloppet eller något annat spännande.

Igår hämtar jag Signe och får då höra:
"Igår var den en som gick hem med magsjuka...."

MAGSJUKA! Jag kan stå ut med dessa satans förkylningar som vi under den gångna veckan fått hem, inte är det konstigt när småbarnen går och pussar varandra med rinnande snornäsor som de trycker in i kamratens ansike... (nice - kanske ska testa om mina kollegor uppskattar sådana kärleksbetygelser?) Men magsjuka vill jag inte få hem! Jag hatar att kräkas, och blotta tanken på att hela familjen ska börja spy samtidigt känns mer skrämmande än det mesta just nu.

Tur att det är fredag. Magvirusen kanske dör ut under helgen så vi kan våga visa oss på förskolan.

Star Wars-mania

Simon har blivit Star Wars-frälst. Det började ju med Wii-spelet som mina föräldrar har hos sig, Lego Star Wars-spelet blev mycket intressantare än Mario Kart som han annars så gärna ville spela där. Han började leka "Star Wars" hemma, både han och Signe gick runt med var sin tuschpenna som lasersvärd och letade bovar att besegra och skatter att hämta. Sen Vi köpte hem nåt litet Lego-Star Wars-set, som blev väldigt populärt. Rickard kom på idén att han kanske skulle uppskatta att titta på en film. Vi tänkte oss då den allra första ur den senare trilogin, den när Anakin var liten och Jar Jar Binks lallar runt. Tyvärr insåg vi att vi inte har den hemma, den tycker åtminstone jag är den sämsta av dem alla. Nu är den beställd. Istället fick han se valda delar av "The Empire Strikes Back" och han var helt exalterad. Jag zappade bort det som jag bedömde olämpligt, men han såg ju större delen av filmen. Vi fick ju förklara eftersom den är på engelska och han hinner inte läsa texten. Naturligtvis utelämnas för komplicerade dialoger och alla former av fara tonas ner.

Nu är det Star Wars, för fulla muggar, som gäller. Han leker med lego och leker rollekar inspirerade av Star Wars. Igår vann jag en auktion på Tradera, gällande en helt ny Hoth Rebel Base, väntar nu otåligt på att den ska komma hem. Vet någon som kommer att bli överlycklig. Säkert påverkar man, då jag själv älskade Star Wars-filmerna som liten.

Och för den som undrade...

... så överlevde jag TV-sittningen i onsdags. Det var värre att ta sig dit med ovilliga barn och snömodd utan dess like. Platsen är högt belägen och det var med nöd och näppe vår kära Volvo V70 kom uppför den branta långa backen. Halt och moddigt, och ingen hade hunnit ploga. Det blir förstås svårt att få något vettigt sagt på så kort tid, så allt kändes bara avhugget och halvdant, men det ordnade sig. Man känner sig mer nervös än vad som syns. Jag kommer ihåg en situation där jag skulle presentera vårt team (förra jobbet) på en scen, framför en stor samling människor, och jag tyckte mest jag svamlade. Efteråt fick jag höra att det lät så träffsäkert och att det var så bra...

Som sagt, har ingen rädsla att tala inför folk om det är något man kunnat förbereda och man känner att man har kontroll. Det här kändes mer osäkert.

En artikel fanns i lokaltidningen, om debatten. Jag satt bakom kameran på bilden så man ser bara mina ben. Jag var helsvart, lång svart skjorta från Esprit, svarta jeans och svarta kängor. Det passade väl utmärkt till den svarta bänk jag satt på.

bilder

Renoveringen av nedervåningen blev äntligen färdig i senare delen av november 2009. Sovrummet ser ut såhär. Det saknas tavlor ovanför skinnfåtöljerna men det kommer...

Snowracer på tomten. Egen backe är praktiskt. Mindre praktiskt att klippa gräs där på sommaren, men det får man ta.

And off we go... Jag övervakar i min sumobrottarvinterjacka som väger typ fem kilo men som man aldrig fryser i.

Julafton, kidsen prövar de nya munderingarna...

scenskräck

Jag har blivit uppringd och tillfrågad att vara med i ett debattprogram. Lokal-TV visserligen, tur är väl det, men jag får ändå svaga känningar av obehag och önskar jag tackat nej. Jag var tveksam i början men blev övertalad. Jag är social och inte rädd att tala offentligt, men det känns ändå osäkert att inte veta exakt hur det går. Även om det är lokal-TV kommer ju folk att titta. Ingen bästa sändningstid, men i alla fall. Jag har ingen större erfarenhet av TV, tänk om jag stakar mig... :-D Det går säkert bättre än vad känner nu, men nu är det inget vidare lustfyllt för en kontrollmänniska som jag.

Tröstar mig med att se fram emot denna till sommaren (till Signe då alltså)... Har inte beställt men lär nog göra det. :-)

http://www.matadorkids.se/index.php?act=viewProd&productId=3475

vardag igen

Det långa jullovet jag sett fram emot hela hösten är nu slut. Idag påbörjas den första vanliga veckan, den som det kändes som en evighet till. Time flies when you have fun, eller hur?

I onsdags kände jag en viss ångest över att det var slut, bävade för att dra igång det där förbannade ekorrhjulet med dagisstressen och alla krav. Samtidigt började en röst inom mig viska att det faktiskt kommer att bli skönt att få tillbaka rutinerna igen. Nu förstår jag varför den gjorde sig hörd. Det är ändå rätt trevligt med vardagen. Man skulle ju inte vilja vara utan den, vara i nån slags bubbla utanför systemet jämt.

Batterierna är visst laddade, det märks på alla. Simon är på betydligt bättre humör än vad han var i november. Jag också, det känns inte lika tungt och svart. Vi hr hunnit ha en hel del trevliga saker för oss, som Rosenlundsbadet, Monkey Town, massor av snölek (pulka/snowracer och annat pulsande), diverse sociala sammankomster. Det är väldigt praktiskt med snö, barnen är positiva till att gå ut och det är extra praktiskt att ha en pulkabacke i den egna trädgården, till och med med sjöutsikt. Igår tog Rickard fina bilder, nu ska de bara överföras från kameran till datorn. Det finns massor av bilder som inte är inlagda.

Oooa hela natten lång...

Tja, som tur är har den här damen inte riktigt valt att rocka loss hela natten, men hon har åter en gång valt att periodvis störa den nattliga friden i huset. Ibland krånglar hon innan hon ska lägga sig, det är tusen saker som ska göras och rätt grejer ska ibland med i sängen. I värsta fall håller hon på och ropar så fort man stänger dörren, inte en utan alltför många gånger. Sen kan hon vakna på natten och ropa, och vilja att man sitter vid sängkanten tills hon somnar igen, vilket kan ta 40 min-en timme. Det högst troliga är att hon har drömt nåt obehagligt, men hon vill inte säga nåt just då. Hon har ju en riktigt hemsk period för ett år sen då hon plötsligt över en natt vägrade somna själv, skrek, och var vaken 2-3 timmar på natten. Det gick över efter en månad och hon blev sitt vanliga, "lätta" jag. Vi har varit bortskämda med att hon i stort sett sovit hela natten från sin första dag i livet, och att det bara har varit så enkelt att läaa ner henne, säga god natt och gå ut ur rummet. Några skrikmetoder har vi aldrig tänkt tanken på att använda.

Inatt blev det värre än vanligt. Jag var själv hemma, hon drog igång vid två och Simon kom också upp, trött, skrämd och arg. Två timmar tog det innan jag och Simon somnat om. Har varit en sur zombie på grund av detta.

Hon är fullt medveten om detta själv. "Du är trött för jag har krånglat lite!" säger hon när jag gäspar och ser halvdöd ut vid tågbanebygget.