Det är lugnt!

Signe förbluffade mig i lördags. Jag vet inte varför han var så orolig, men faktum var att Simon var riktigt grinig då. Vi blev osams ett antal gånger. Vid ett av de senare tillfällena, då jag blev riktigt sur och röt till, kom Signe. Hon lade handen på mitt ben och sade "Det är lugnt..."

Jag trodde inte mina öron. Sade hon verkligen så?! Hon härmade inte bara uttrycket, utan hon använde det också på ett helt adekvat sätt.

Efter middagen fick Simon ett utbrott som liknade dem han hade i trotsåldern, och anledningen var att han ville gå ut i trädgården och ville att jag skulle följa med. Han fick gladeligen gå ut själv, men jag hade varken tid eller lust. Då blev det gap och skrik. Signe kom då genast utrusande, kramade mig och sade "Det är lugnt!" Hon skulle liksom medla, se till att jag inte var ledsen, men hon visade inte att hon var rädd eller orolig. Hon skulle bara trösta för att det var jobbigt. Men jag blev ganska paff. Ungen är inte ens två år, fyller på lördag, och använder ett sånt uttryck i en sån situation.

Kunde inte låta bli att få obehagliga återblickar till den egna barndomen. Jag i förskoleåldern, ungefär sex år, när det var som värst hemma. Jag fick hålla ordning och struktur i familjens kaos. Trösta min mamma, reparera skadorna, medla och skälla på dem. Fick höra efteråt av min mamma att hon var fascinerad av hur ett litet barn var så starkt, samtidigt som hon skämdes för att inte hon alltid var den som var den vuxna, som ju ska ta hand om det lilla barnet istället för tvärtom.

Signe, så ska du inte behöva ha det i alla fall.