Nytt nattstrul

Jag hade faktiskt sett fram emot helgen. Arbetsdagen skulle vara behaglig, innehållande ett möte men sedan lunch och diskussioner med Åsa B. Sedan kommer helgen, trevlig.

Inatt vaknade Signe vid tvåtiden och ropade på mamma och pappa. Rickard gick upp och in till henne. Han frågade nog om hon ville ha vatten och gav henne nog det, men det blev sedan illtjut när han skulle gå iväg. Hon slutade inte, och efter ett tag gick jag in dit. Hade med mig alvedon och välling. Frågade om hon hade ont någonstans. Inget svar. "Mamma ligga där!" sade hon och pekade mot sin säng. Hon brukar aldrig vilja ha sällskap när hon sover, har alltid sovit i sitt rum utan minsta besvär, utom den där hemska perioden i januari. Blev kallsvettig, ska man ha de där dusterna igen? Till saken hör att hon kan inte somna om särskilt bra om någon ligger bredvid henne, hon störs. Jag gav henne alvedon (om hon har vaknat på natten och inte velat somna om har det varit nåt fel, som när hon hade öroninflammation) ifall hon ändå har ont nånstans och erbjöd henne välling. Hon drack lite men motade sedan bort flaskan. Jag gick sedan, sade att vi måste sova. Hon blev jättearg och klagade en stund. Sen somnade jag, men det tog ett tag. Blev livrädd för att detta ska upprepas inatt igen. Hoppas det var en mardröm som inte återkommer.

Vi har iaf börjat potträna henne. Det går bra om man sätter på henne trosor, då kommer hon och kissar i pottan. Det handlar bara att hon ska vänja av sig vid att kissa rakt ut, som hon ju har vant sig vid. Problemet är bara när hon kanske är bajsnödig, då drar hon sig. Hur ska man göra då...? Det verkar vara ett större steg att bajsa på pottan själv. Hon har gjort det nån gång, men det var så länge sedan.

Åh, jag är så less på allt trist tröttsamt strul med småbarn. Jag förstår mig inte på dem som pratar om att man ska njuta av småbarnstiden. Njuta, vari är det njutbara? Sorry, det där är bara något jag känner mig illa tvungen att ta sig igenom innan de blir större och man kan umgås på ett annat sätt. Visst är de otroligt söta och det är fascinerande att se hur mycket den lilla människan utvecklas, men vardagen är rent ut sagt jobbig.

Det är ju det där fina man minns efteråt, när man gått vidare. Vilken tur att vi ändå har ett sådant optimistiskt psyke. Det ligger i människans natur att föra med sig det som varit positivt till nästa stadium...