när liten blir stor och stor blir liten

För skojs skull hade jag markerat den 15 augusti 2009 i almanackan, vilket var i lördags. Då var Signe lika gammal som Simon var när han fick henne till lillasyster - 2 år, fyra månader och 11 dagar. När man nått den milstolpen reflekterar man över hur liten han faktiskt var. I jämförelse med den lilla nyfödda bebisen blev han jättestor över en natt. Ser man nu Signe, som är lillasystern, blir hon så liten i jämförelse med sin 4½-årige bror. Lika gamla, men olika stora.

När man fick hem den nyfödda kändes det märkligt att ha ett så litet barn igen. Den tvååring man hade blev plötsligt väldigt duktig, väldigt kompetent och stor… och förväntningarna blev helt säkert högre, bara för att den nya lilla hjälplösa kommit. Man inser också hur duktig han faktiskt var, vilken omställning i hans liv som han fick hantera.

Innan hon föddes hade han fått höra att det var en bebis i den stora magen, något han visserligen lärde in, men som förstås var för abstrakt att förstå. Jag hade inga värkar när vi åkte in till sjukhuset, så han behövde aldrig uppleva att jag led eller ”var i fara”. Vi åkte in på grund av att det sipprade fostervatten, de tyckte jag kunde komma på kontroll och jag trodde att vi skulle få åka hem igen. Tji fick jag, förlossningen drog igång när vi var där, och redan efter en och en halv timme var hon född. Vi åkte alltså sen eftermiddag och kom hem dagen därpå med en bebis. I hans värld hade vi lika gärna ha tillverkat eller inhandlat den någonstans. Han tittade lite kort och gick sen. Efter ett tag kom han tillbaka och undersökte henne närmare. Han verkade väldigt förstående att mamma måste sitta och amma den där bebisen, och att den följde med på mammas arm. Jag försökte ju verkligen se till att han var inkluderad, läste för honom när jag ammade och försökte hänga med som vanligt med Signe på armen. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig om hon bara fick följa med, och Simon tyckte ju att hon var gullig och lite spännande.

Men de stunder fanns då han ville bevaka sitt revir. Han kunde säga att han ville ha något och då var det minsann bara JAG som skulle stå till tjänst. Han ogillade om pappa skulle komma och undsätta. Pappa dög inte. Mamma skulle natta, söva och tillhandahålla välling (tre viktiga områden då reviret skulle bevakas). På nätterna låg bebisen där på mammas arm, vilket han upplevde som inkräktande. Vi låg där alla fyra och trängdes. Signe var faktiskt så lättskött att hon sov hela nätterna bara hon fick ligga på armen och snutta/amma lite. Simon slapp alltså bli väckt och upprörd av barnskrik och vaknätter. Ändå var nätterna lite av en stressfaktor för alla. Han blev sur för att jag alltid låg vänd mot bebisen, kunde då klaga högt över detta. Ibland var jag inte alltid så pedagogisk, fräste ifrån av rädsla för att bebisen kunde vakna och man vet ju aldrig om en nyfödd bara somnar om. Refererade någon gång till att han ju var stor… trots att jag förstod att så knappast var fallet och att jag faktiskt var imponerad av hur ”duktig” han var. Han kunde ha reagerat mycket starkare.

Efter en veckas samliv med den nya bebisen vaknade han mitt i natten och fann att bebisen och mamma plötsligt var borta. Han hade först blivit upprörd men sedan visat förståelse för pappas förklaring att bebisen blivit sjuk och var med mamma på sjukhuset. Sedan verkade han acceptera att vi var borta. Pappa fick ligga bredvid när han skulle sova middag och somna på kvällen (otänkbart innan). Efter något dygn eller så åkte han med pappa och hälsade på varje dag på sjukhuset. Detta fortgick i två veckors tid och han var faktiskt heroisk när man tänker på hur väl han accepterade detta.

Neonatalavdelningen fick han inte se, där fick han och pappa vänta i en sluss tills jag kom ut, ensam, utan bebisen. Han såg aldrig det lilla rummet där hon låg i en kuvös ihopkopplad med slangar och elektroder, troligen hade han tyckte det var lite obehagligt med apparaterna, ljudet från kompressorn och sköterskorna i dräkter och munskydd. Ingen upplyste honom heller om hur illa det var ställt med bebisen eller hur det såg ut därinne. Han fick leksaker i slussen om jag dröjde och sen gick vi ut. Allt var väl nästan som vanligt igen, innan den nya kom. Han fick leka på nya spännande lekplatser på sjukhusområdet, titta på helikopterlandningsplats (mycket uppskattat!) och äta middag på McDonalds, så han var jättenöjd. När vi sedan blev uppflyttade till Barn B fick han återförenas med bebisen, och då tyckte han bara det var roligt. Hon hade visserligen fortfarande syrgas via en slang och, sond och elektroder, men det bekymrade honom inte, det såg väl bara roligt ut. Där blev förhållandena de motsatta, han fick vistas där men vi kunde inte lämna rummet allihop. Simon fick leka i deras lekrum och läsa andra böcker, så det var också kul.

När vi väl blev utskrivna tog det ett tag innan han förstod att jag och Signe faktiskt bodde hemma igen och vi inte skulle åka till sjukhuset mer. Sen var det tillbaka till ruta ett, med amningen och promenaderna och lekstunderna. Det värsta var när Simon skulle sova middag och bebisen ”lät” samtidigt. Annars fungerade sommaren ganska bra för Simon, det var hans moder som fick stressa maximalt för att allt ska vara bra för alla. När barnafadern jobbade var det verkligen mindre roligt. Det var först när Signe var 5-6 månader och började förflytta sig och bli mer konkurrent än docka som kollisioner uppstod på allvar.

Signe slipper dessa kollisioner, på gott och ont. Hon har inte fått något syskon och får inget heller om allt blir som vi bestämt. Hon har en annan plats i syskonskaran, och möte ju barn i skiftande åldrar på förskolan. Hon älskar ju bebisar och vill gå fram till dem hon ser, så hon hade säkert varit mycket vårdande mot ett syskon. Men hon får nöja sig med att titta på andras spädbarn.