Tisdag 24/11 tittar jag ut genom fönstret, tung i sinnet (som vanligt denna höst). Ser solen glimta bakom alla molnen, önskar strålarna kunde värma mig länge, länge...
Simon verkar inte harmonisk på sista tiden. Han berättar ju inte saker spontant så jag vet ju inte om det är något som har hänt, eller om han helt enkelt bara fortfarande är nedsatt av krassligheten förra veckan. Han tar ut det genom trotsbeteende, låsningar, arga tillmälen, och jag blir ibland en treåring tillbaka. Får såklart ångest efteråt och mår ännu sämre. Vart får man ur sig alltihop?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar