vaccinhelvete

Tisdag 24/11, 16:40 har jag hämtat de små och vi knatar mot vårdcentralen. När vi närmar oss möts vi av en förskräcklig syn i form av en S-formad kö. Man tror inte det är sant, men kvällens tortyr har börjat.

I en och en halv timme, i mörker och kyla, står jag och två småbarn och väntar på att först få komma in och sedan få en spruta i armen. Naturligtvis protesterar barnen högljutt, gnäller, klagar, vill gå hem, vill gå in, och jag får försöka med alla metoder i världen - lirka, leka (utan att lämna kön), visa spel på mobilen, bjuda på bullar och dumlekolor, lova att vi får nog komma in snart, titta nu går det framåt. Det kändes som ett slags undantagstillstånd rådde, vi försökte hjälpa varandra så gott det gick. Jag bjöd det arma barnet framför på bullar, vi fick hjälp att flytta påsen vi hade med oss när Signe ganska snart ville bli buren. I över en timme bar jag henne på armen, hon somnade en stund också. När vi fick komma in kunde man nästan gråta av glädje, och när vi sedan visades in till syrrorna för att få vår spruta kändes det som om man släppts in i Pärleporten.

Lyckan var kortvarig för under kvällen fick jag frossa, feber, illamående. Under natten spydde jag som en gris (hahaha), fick vara hemma från jobbet på onsdagen. Inte kul men jag fick iaf vila en kort stund... Sen blommade den förkylning jag haft innan sprutan ut, så nu snorar jag och lever på Nezeril och Alvedon. Suck.