Nattliga maror

Igår kväll mådde jag faktiskt dåligt. Inte den här vanliga tröttheten som uppkommer naturligt när man helt enkelt är stressad, utan jag var riktigt nedstämd på ett annat sätt.

Det kändes bara som om det är så mycket. Det är fullt upp på jobbet, jag har haft barnen själv rätt mycket, och Simon hade feber och en prick på hakan - alltså drabbad av vattkoppsepidemin på förskolan. Av den anledningen kan han ju inte vara med på nåt valborgsfirande idag. Så trist.

Sen var det tankar på den jobbiga drömmen i lördags. Vad som fick mig att tänka på den vet jag inte. Vattkopporna? Svininfluensan på nyheterna?

I lördags drömde jag att Rickard berättade för mig att Signe hade dött av "körtelfeber". Jag blev bestört och förtvivlad, och frågade sedan har det hade gått till. Han sade att det hade gått ganska lugnt till, hon hade gjort nåt ljud med munnen, och sen hade hon tittat upp, ungefär som om hon "blickat ut över världen med frid i sinnet", och sedan "tagit farväl". Drömmen kändes verklig, och var i sin tragik nästan vacker. Om man somnar till tidigt på morgonen efter att ha varit vaken får man ofta ganska levande drömmar. Jag vaknade igen, klockan var ungefär halv fem, och jag hade svårt att somna om.

Hade en liknande dröm i december. Då var det "bröstcancer" hon hade fått, och skulle få en "insomningsspruta", jag skulle ta farväl av henne.

Varenda hobbyterapeut skulle nog kunna härleda sådana drömmar till det faktum att ens barn betyder så mycket för en, och förlusten av dem skulle ödelägga ens liv. Drömmar bearbetar de svåraste rädslor man har. Sen har Signe sin historik med allvarlig sjukdom i begynnelsen av hennes liv, och finns alltid kvar någonstans därinne.

Den 4 mars fick vi rådet att uppsöka barnakuten på grund av att hon hade fått i sig för lite vätska. Hon hade en lindrig magsjuka som gjorde att hon fick svårt att äta och dricka tillräckligt, och till slut var hon lite uttorkad. Eventuellt skulle hon läggas in och få dropp. Jag fick en slags panikångestkänsla när R åkte in med henne på kvällen, det var som om situationen blev för lik den 12 april 2007, då R åkte in med den en vecka gamla Signe då hon hade hög feber och andades fort och rossligt. Han sade senare att han känt detsamma, och hur minnet av hur de tre läkarna och fyra sjuksköterskor hade rusat dit efter att mottagande personal slagit larm gjort sig påmint. Jag darrade när jag skulle packa mina saker, allt det här svåra kom tillbaka. Minnet av hur R ringde och berättade att hennes syresättning var så låg att man trodde det var fel på apparaten, och när de insett att så ej var fallet slogs larm. Hon skulle läggas in, och jag som ammande mamma behövde flytta in där.

Det blev bättre när jag ringde kära Maria, hon tog mig tillbaka till verkligheten. Inte 2007, bara 2009, bara enkel magsjuka. Jag visste ju det rent intellektuellt. Sen behövde vi som tur var inte läggas in. Hennes värden var goda, och nästa dag vände det, hon drack sin välling.