påfyllning och dränering

Efter en stressig hemväg (jodå, jag behövde handla på fem minuter och slänga in det hemma på två innan jag hämtade upp barnen) så kom jag och kidsen precis i tid till kalaset. Så vackert och estetiskt uppdukat som man kunde förvänta sig av konstnärliga Josefine, och där fanns två andra par med barn. Ett av dem kände jag igen från tidigare gemensamma träffar, och den andra kvinnan fick jag genast god kontakt med. Vi började prata då vi satt bredvid varandra vid bordet. Hon frågade vad jag jobbar med och jag återgäldar naturligtvis frågan. Det brukar man ju göra. Hon berättar då att hon är barnsjuksköterska, jobbar nu på neonatalavdelningen.

Jaha. Jag kan inte låta bli att fråga efter läkaren, jag som försökte memorera hans namn men som inte kunde det. Kunde inte låta bli om han jobbar kvar. Jag fick ju en hänvisning till honom som Nisse, kunde inte låta bli att fråga om det finns någon som heter Nisse, gav signalement som visade sig stämma. Jodå det är Nisse, men inte heller hon kunde hans namn, och nej, han är inte kvar, kanske har han gått i pension. Kändes som en saknad i mig väcktes, han är borta, han finns inte kvar, människan som hjälpte mig och mitt barn i vår svåraste stund. VAd gör han nu?

Det låter ju så konstigt, att man kan fästa sig vid folk på det sättet, och det är ju inte bara han utan flera andra. Jag hann inte fråga om hon nu möter dem dagligen i sitt arbete. När man är så utsatt och får hjälp betyder dessa människor något. Jag känner sådan vördnad för dessa människor som räddar liv, bokstavligen för de små och bildligen för deras föräldar.

Sen blev det svårt. Hon frågade varför jag undrade, jag kom med ett enkelt svar. Då började hon prata om svåra samtalsämnen. Jag skrev ett SMS till Maria och påtalade att man tycker man har grävt ner sina svartaste lik tillräckligt långt ner men det räcker med att man trycker på rätt knappar så mår man sämre än vad man skulle kunna tro.

Hon jobbade ju på Barn B i april 2007, när vi först var där och vände och sedan återvände efter tiden på Neo. Spelar hjärnan mig ett spratt eller kände jag inte igen henne? Nu lekte våra döttrar ihop med lilla S som fyllde år. Ödet spelar en märkliga spratt ibland.

Signe testade Smillas nya mikrofon, de sjöng "Mamma mia". Kanske ska anmäla henne till Idol redan nu.