Det är JAG, JAG och åter JAG

Det är inte så ofta länger som jag loggar in på FL (Familjeliv.se) och kollar sforum att ventilera detta. Nu när barnen är äldre blir man mest trött om man läser där. Rabiata wannabees som vill skapa sig en identitet som "perfekt moder" (vilket de har ganska rigida och enkelspåriga uppfattningar om hur man är) och försöker trycka till andra är ganska överrepresenterade. Man tror ibland inte det man läser är sant.

Under detta fem minuter långa besök å denna sajt hittade jag visserligen inte alltför dramatiska saker, men såg en tråd där mamman hade en bekant som under lång tid påstod att barnet är "torrt" och låter det kissa ner diverse inredning i hennes hem. En normal förälder skulle känna djup ånger om barnet vid något enstaka tillfälle kissar ner andras soffa eller matta, men det gör tydligen inte denna socialt kompetenta individ. Att en olycka händer någon gång för det annars torra barnet glömmer måste ju förlåtas, men när det händer i två år, och barnet inte alls ha fattat poängen med att uppsöka toa vid behov?? Till slut hade personen som skrev inlägget i alla fall tröttnat på sin nonchalanta väninna och blivit arg.

Naturligtvis fanns det en person som ifrågasatte detta och tyckte att det bara är "materiella saker". "Det går väl att tvätta?" Ehhh, vilken sund människa vill ha ett nerkissat hem? Ska det lukta offentlig toalett i vardagsrummet? Som om inte det vore anledning nog? Det som skulle uppröra mig ännu mer än detta faktum i sig är att någon tydligen helt struntar i att deras barn (eller vad det nu är) orsakar förödelse i mitt hem. Det ska JAG tåla. Det egna jaget och det egna barnet står i centrum - alla andra ska rätta sig därefter!

SJälv tyckte jag det var så jobbigt när barnen var små och man kom till äldre personer som gärna har hundrafemtio prydnadssaker och små dukar i vardagsrummet. Man fick gå efter dem hela tiden, för inte fick de ju slå sönder nåt. Det är väl ändå det normala om man vistas i någons hem - man visar respekt och förstör inget.

Förr blev man förbisedd, kränkt och skulle rätta sig efter andra och snäva konventioner. Man hade ett hårdare liv och fick försaka mer. Nu ska man ha tillfälle att "förverkliga sig själv". Det är ju såklart jättebra, men som vanligt verkar inte balansen finnas där. Man bör ju faktiskt tänka på andra också, att vi alla ska funka ihop i detta samhälle. I hur många avseenden som helst ska man förbli på en tonårings mognadsnivå hela livet.

Folk ringer och gnäller på att de fått vänta på akuten i sex timmar. (Ja, att det fanns någon som behövde prioriteras före dig, det kunde du inte inse och tycka var förståeligt? VAdå hjärtinfarkt, jag var ju här först, ska JAG vänta, jag jag JAAAAG??) Jag känner nästan vämjelse när jag hör sådant. Skulle bara vilja förpassa e sån fjolla till ett sjukhus i Afghanistan, då kanske tacksamheten ökar. Vi blir bara vekare och vekare. Allt ska serveras och kommer det inte tillräckligt snabbt ska det gnällas.